Tidskapsel: Ender’s Game, Baudrillard and Heartbreak (2007)

20 november, 2013

A few years back, a really good, strange magazine called Kasino A4 was published in English out of my native Finland. Cleaning house on my computer today, I found this text that I seem to have written in April 2007. I have no recollection of writing it, but the phrases, topics and cultural references are obviously straight from my head. Today, I find the attempts at a contemplative, literary style infuriatingly vague, and am baffled to see how theoretical (and off the mark) my end-of-the-world scenarios are. But I like the tone of complete alienation, and there is a bit about Ender’s Game, which lends this piece some topicality, so here goes.

I think the original title was This is the way the world ends. I’ve left the sub-headings as they were. I’ve quietly corrected my spelling of Baudrillard in two or three places.

 

It’s not the end of the world

At least once in your lifetime you will find yourself cocooned in heartbreak and completely numb. Shell-shocked from betrayal, fresh out of tears but brimming with sorrow – beyond, as the saying goes, caring. The distance to the every-day will seem insurmountable; other people, the non-grievers, insignificant and incomprehensible.

They turn to you and their mouths move with seemingly familiar words. You will struggle to string the meaning of these words together. “It’s not the end of the world”.

Temporarily released from social obligations you do not smile or nod or pretend to understand. You will consider. You will wonder whether this is new, or whether distinguishing lunacy from wisdom, trite advice from profound truth, has always been impossible.

Perhaps you never noticed that language is blunt and broken. Perhaps now that you feel that everything is meaningless, it is because the scales have fallen. Emptied of all significance, you now see the emptiness of all signifiers.

You used to have faith in time and space and language. Now your isolation belies distance, and time stretches around you without dimensions like a desert. It may not be the end of everything, but it is the end of the world.

The country that eats truth

The day after Jean Baudrillard died, I received an email from celebritydeathbeeper.com. The email informed me that Captain America, one of Marvel’s original superheroes, would be mortally struck by a sniper’s bullet while exiting a courthouse on the following Wednesday.

Meanwhile, short obituaries in newspaper culture sections struggled with Baudrillard’s intellectual legacy. Some of them bungled “hyperreality”, describing it only as systems of symbols pointing only to each other and not to any outside reality at all. That would be a decent definition of what old J.B. called “simulacra” (a copy without a model).

Hyperreality is the state of living in simulacra, the dream that we denizens of mediated, symbolic, virtual realities share about that which was original. Hyperreality dilutes our understanding of relative worth and causality and achievement.

Baudrillard had an intimate relationship with America, the continent that is based on a dream, produces fictions and eats truth. He wrote of theme parks like Disneyland that the function of obviously fictional worlds is to make the rest of the country seem relatively real. Thus, while I was surprised that Celebrity Deathbeeper overlooked the death of a leading intellectual, there was a pleasant symmetry to the mishap.

In my internalized map of the world, The Marvel Universe extends on top of ours. Spider-Man’s Manhattan. The Fantastic Four on the Hudson. Daredevil and Hell’s Kitchen. The West Coast Avengers in Los Angeles. Sunspot from Brazil. Alpha Flight in Canada, Excalibur in the UK, red super-heroes in communist China and in the Soviet Union –another fictional universe illustrating how all geography has been hyperreal for some time now.

Not having visited the US until recently, my sense of the relative fictionality of these overlapping Americas was based entirely on hearsay. But in a country the width of a continent, so must much of its own citizens’ be. Only the pace of the sun seems to indicate that the Midwest actually exists, but it could be a nuclear wasteland.

Arguably, Americans themselves have a deeper relationship to Captain America, who has been around since 1941, than to George W Bush, who is five years younger and did not spring directly into the public eye. It certainly makes sense for them to grieve the Cap more than some French academic, who most famously argued that the senior Bush’s Gulf War was a hyperreal fiction in its entirety. (It was, but not for its victims: the finality of our corporeal existence transcends the hyperreal).

I have never felt Celebrity Deathbeeper is morbid, nor felt shame for receiving email updates on the personal tragedies of others. Neither has its editor ever exhibited shame for his work as the bringer of bad news. But on the Thursday of the week that Baudrillard died, the service sent out an apology to all the comic book fans that were upset to have had a major plot point spoiled in advance of the relevant issue’s publication.

The gate is always down

The middle classes pass on traditions and have special economic and social privileges just like all the others classes always have. Yet the bourgeois revolution was a revolution of the meritocracy.

The middle class identity is an identity of mobility and achievement and flux. Bourgeois traditions are not the binding foundations of all life. They are starting points, suggestions. The middle class subject is not burdened by history, but lives in a constant now: surrounded by time, not ruled by time. The subject, the me, is all there is. All that is certain. I think, therefore I am, and may choose for convenience to operate as if other people too have an independent existence.

To be able to advance in a system, the system must have dimensions, a geography. To move up in the world, there must be an “up” in the world. The grand project of middle class advancement requires both an aristocracy with absolutist beliefs and oppressed masses to define oneself against.
There were two hundred years between the storming of the Bastille and the fall of the Berlin wall. Capitalism won. Consumerism won. Individualism won. I won the revolution, I vanquished history, I reinvented myself daily and invited Disneyworld and the Internet into my designer handbag.

The modern project was the process of my liberation: when it was completed, I was freed entirely. Freed from God, responsibilities, politeness, semantic stability, a consensus reality. In the affluent west, the upper classes descend into the middle classes. The working classes ascend into the middle classes. Everyone has choice and me and now.

In Orson Scott Card’s 1985 science fiction classic Ender’s Game, the children play a strategy laser tag in a weightless room. Ender prevails because he can think in relative dimensions, and the others do not. To play this game, to win this game, the player must define his own, fictional “directions” on the weightless space. The gate, the object of the match, is always “down”.

In a modern society, the key to success was to understand that one was free to redefine one’s position between the absolutes. In a postmodern society, it is to redefine both the goals and oneself. The semantic fluidity of Ender’s mind – his flexible relationship to “meaning” – makes him a master of the war game.

But Ender’s moral naivety prevents him from seeing that the game is also real. At the end of a novel, Ender believes to be playing a video game, while actually commanding a war, his ruthless strategies destroying real lives.

The portrait of his commanders and of Earth’s political system is seemingly simplistic. Their selfish adherence to their own priorities, no matter the cost to others, makes them seem evil. This assumes that the reader, too, shares the individualist assumption that the rights of 6-year old boys take priority over the interests of humanity as a collective.

Herein lies Orson Scott Card’s brilliance: he know that most readers will share these assumptions, and thus Ender’s false sense of security in his society. That the reveal works as a fictional twist requires us both to do so, and to ultimately recognize the plausibility of the actions of his superiors.

This is the postmodern fallacy. My seemingly absolute power to negotiate my position in the world and the relative meaning of its elements obscures how much it is limited by the similarly absolute power of all other subjects, and by the mortality of my own body.

Cold sweat and a worldless whimper

The Western World, the island of tomorrow, is a soundproof simulacrum of signifiers that have stopped pointing at anything except each other. “Status”. “Individual”. “Celebrity”. “Communication”. “Safety”. “Career”. “Parliamentary democracy”. “Health”. “News”. “Gender”. “Beauty”. “Reality”. “Collateral damage”. “Money”. “Values”. “Distance”. “Presence”. “Disaster”. “Lifelike”.

Rationally, we understand that this is not the world, this is language, and that we live and change by manipulating this language. We dream that a step behind the hyperreal, the real walks along with us. But it is less real to us than angels and phantasms.

A mangled body returns from a war. If you see it in person, not on television, not in ink, you will glimpse the concept of being beyond language. There may be make-up and formaldehyde. But imagine there is only the opposite of life. Without the rituals of heartbreak there is space to consider meaning.

This is the way the world ends: not with a bang, but with a whimper. It ends for you, and you consider how lamplight distracts from the cover of darkness. You glimpse each disaster that could pierce this fiction and the thought becomes fictional as it crosses into language.

A hunger crisis in Sub-Saharan Africa drives 150 million refugees to cross the Mediterranean Sea. Sea levels rising only 12 meters in my lifetime leaves Manhattan a memory to fade into fiction. A nuclear warhead pierces the surface of hyperreality from the outside. An asteroid set to pass Earth on April 13th, 2029, disturbs our orbit around the sun.

There is a bang in this. You understand intellectually that this is a bang. Your body understands. Your skin crawls. Your stomach turns. But you are not ruled by your body. You dismiss fear that is larger than language.

For now.

Tidskapsel: Maija Louekari, 2008

14 augusti, 2013

Den här lilla intervjun med designern Maija Louekari gjorde jag för tidskriften FORUM AID, som idag heter Form, år 2008. Av en händelse har Louekari nu tecknat omslaget till en nyupplaga av Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, som jag har skrivit förordet till.
Jag saknar de här små porträtten, utmaningen i att först ha ett verkligt möte och sedan försöka koka ner ned till väldigt få tecken. Svårt, särskilt i den här typen av tidning där man helst inte ska skriva något personligt!

*

Måla en regnbåge mellan hustaken i ditt fönster! Rita en tatuering på hallspegeln och se din egen arm i marin inramning! Måla ”tjenixen” på dina blomkrukor bokstav för bokstav och vänd ut hälsningen mot världen! På formgivaren och illustratören Maija Louekaris hemsida kan man hitta bilder ur hennes gör-det-själv-spalt i en numera nedlagd finsk designtidning. Sådana glada ryck och hennes spralliga illustrationer är svårförenliga med Louekaris renommé som ”svår” textildesigner.
– Det är nog främst säljavdelningen på Marimekko som tycker jag är svår, skrattar hon.
Bildytorna på Louekaris hyllade tyger är ofta stora och innehåller människor och urbana detaljer lika ofta som de mer Marimekko-typiska naturlandskapen. Louekari bryter också själv mot mönstret: i sina flätor och Pippi-granna kläder tycks hon personifiera själva motsatsen till klichéuppfattningen om en ung nordisk designer.
– Det finns de som vill designa typ… en minimalistisk bänk med en enda oerhört genomtänkt detalj. Men jag kan inte alls koncentrera mig på sådant. Jag vill hellre att produkten ska ha en idé eller bakomliggande tanke, än att den visuellt ska vara ”rätt”.
I den svåra balansgången mellan trendigt och tidlöst har Louekari funnit ett perfekt läge: en färgglad, humoristisk och dekorativ värld, som är hipp och samtida, men för tankarna till femtiotalet. Hon nämner Olle Eksell, Esteri Tomula och Tove Janssons bilderbok Hur gick det sen? som aktuella förebilder. Allt behöver inte vara nytt, faktiskt är hon något av en motståndare till både trend-hets och inredning.
– Branschen går i en riktning där man ska byta inredning flera gånger om året. Det kan man väl göra, men själv tycker jag att allt inte ska behöva vara trendigt. Själv gillar jag när grejer samlas på hög och liksom hittar sin egen plats.
Vissa kunder hänger segment av Louekaris grafiska tyger på väggarna i stället för tavlor. Andra uppfattar dem, kanske på grund av färgerna, som lämpade endast för barnkammaren.
– Men jag tycker exakt samma saker passar för vuxna som för barn. Hemmet borde vara en miljö där man kan göra som man vill. Om man hittar nåt man älskar kan man välja det i stället för att tänka att ”inte kan väl vi ha sådant här”.
Designern ska precis bli mammaledig när vi träffas, så det ska faktiskt bli ett tyg speciellt för barn våren 09, skrattar hon.
– Jag var tvungen att göra ett själv för det mesta som finns för barn är ruskigt fult.

Nya tyger av Maija Louekari från Marimekko till jul och i vår. Hon är också aktuell som en av hundra unga finska designers i Fennofolk-utställningen på Designmuséet i Helsingfors (pågår till september). Hon arbetar som illustratör genom agenturen Pekka Finland.

http://www.maijalouekari.com
http://www.pekkafinland.fi/
http://www.marimekkostory.com/

Tidskapsel: Mårten gås, 2008

20 mars, 2011


Hittade en liten betraktelse från Budapest, som jag tror kan ha publicerats i DN då det begav sig. En bagatell, egentligen, men samtidigt enormt mycket innehåll på väldigt få tecken: Ungerns kollaps, Sterlings konkurs, Obamas triumf. Det känns som att det var väldigt länge sedan. Jag hade glömt hur det kändes på gatorna då, en känsla som nu får mig att förstå Fidesz så mycket bättre.

Det kommer att bli mer DN framöver och jag hoppas få tillfälle att utforska den här stilen av rapportering mer.

*

Jag hade glädjen att fira Mårten Gås i hans hemland Ungern. På lantbruksmuseet i Budapest gjorde barnen lyktor och sjöng folkvisor i en parad i parken. Värmeljusen var inte skyddade mot regn eller andra katastrofer från ovan och föräldrarna höll ett oroligt öga på kvällshimlen. En del av dem hade tårar i ögonen. Landets ekonomi hade kollapsat föregående vecka och forintens värde dalade dag för dag.
På turistställena slog folk klackarna i tacket. Särskilt amerikanerna strödde efter sin valnatt Obamarusiga glädjedollars omkring sig. På de lokalt orienterade restaurangerna var atmosfären lågmäld. Vi åt mer än vi behövde för att det var så billigt och servitörerna så många runt de halvtomma borden. Den här kvällen tog jag in tre rätter med gåslever trots att jag egentligen tycker det är djurplågeri. När vi rultade hem mot hotellet mådde jag dåligt både etiskt och fysiskt.
Vi brukar inte bo femstjärnigt, men när flygbiljetterna på Sterling gick upp i rök hamnade vi på Marriot. Anonyma bekvämligheter, utsikt över floden, alla nyhetskanaler och hotellets hypnotiska mat-TV, där automatiska kameror i det egna köket följer lyxfrossans väg till borden. Den här tiden på natten skurade melankoliska kockar rostfritt stål vid kalla spishällar. Den surrealistiska Pastry Live Cam panorerade över tomma arbetsbänkar.
I efterhand känns det som en profetia: i år kom St Martin med fyrtio dagars fasta även för oss som inte är katoliker. Snålblåsten i världen lägger sig knappast för att vi tänder ljus, men det bådar för en jul av reflektion och eftertanke.

Tidskapsel: Iä! Clubniggurath!

28 januari, 2011

Eftersom H.P. Lovecraft är så mycket på tapeten 2011, och mitt eget namn dessutom figurerar i olika konspirationsrelaterade sammanhang, tänkte jag bjuda på denna goding från bomben.se som jag hittade på Way Back Machine. Den är kanske från 2003.

Bomben puffade för texten med beskrivningen ”Johanna Koljonen, den enda skribent vi tänker fortsätta betala i knark” – och, en fin liten tidsmarkör, ”lång – skriv gärna ut”.

Enjoy!

 

Iä! Clubniggurath!
Ph’nglui mglw’nafh Cthulhu R’lyeh wgah’nagl fhtagn.
In His House at R’lyeh Dead Cthulhu waits dreaming, yet He shall rise and His kingdom shall cover the Earth. [[2011 edit: ska nog vara: dread Cthulhu. Misstänker slagfel]]

Det har hänt så många obehagligheter under den senaste tiden, att jag tycker att vi bör ta det här tillfället i akt för att tala lite om jättebläckfisken (Architeutis dux).

Jättebläckfisken, bekant exempelvis från en detaljerad beskrivning i Jules Vernes ”En världsomsegling under havet” ansågs länge vara ett mytiskt djur, men mellan femtio och hundra stycken har dokumenterats under 1900-talet. Och tror ni mig inte, ta och leta på CNN eller National Geographic efter ”giant squid”, för det här är en berättelse som trots fakta ger intryck av att vara påhittad från början till slut.

Jättebläckfisken kan bli upp till 18 meter lång och i så fall väga ungefär 400 kilo. Den har aldrig observerats i sitt naturliga habitat, gissningsvis 1-3 km under havsnivån, så det kan tänkas att enstaka exemplar blir ännu större. Vi talar alltså om ett ryggradslöst djur med tio tentakler och djurrikets största ögon, med en diameter på upp till en halv meter. Jättebläckfisken har dessutom en näbb som är stark nog att kapa stålkabel. Vad vi inte vet är vad jättebläckfiskar gör. Man tror att de slåss med valar. Valar är, som alla vet, harmoniska djur som sprider positiva vibbar omkring sig, och jag står i principiellt motstånd till alla som muckar med dem. Särskilt de som också är jättelika köttätande slem-monster utan fast adress.

 

Läs hela inlägget här »

Inside My Heart Is Breaking, My Make-Up May Be Flaking, But The Smile Stays On

26 juni, 2009

När nyheten om Michael Jacksons femtio avskedskonserter offentliggjordes blev jag snabbt heligt förbannad på de slapphänta reaktionerna på de allra flesta kulturredaktionerna. Jag säger de allra flesta eftersom det verkar osannolikt att INGEN skulle ha gjort en snygg bevakning även om jag inte själv såg eller hörde någon hantera den komplexa nyheten på ett sätt som skulle ha gjort både Michael Jacksons konstnärskap och hans offer rättvisa.

Jag förstår förstås att det är svårt. När en artist som endast med hjälp av sin betydande förmögenhet väjt i rätten för synnerligen trovärdiga och väldokumenterade pedofilianklagelser försöker återskapa sitt anseende och sin status som konstnär genom en serie med femtio enorma konserter är det inte helt tydligt vad som är nyheten. Eller snarare: det är intressant på så många plan att de alla inte går att klämma in i en nöjesnotis.

Så man gör det som vi i media gör: man struntar i det svåraste. Man sade inte, ”biljettförsäljningen visar något oerhört intressant: att den här mannen är kanske den enda pedofilen i världen som vi faktiskt älskar.” I stället drev man med Jacksons näsa, nämde att han hängt sin bebis över kanten på balkongen och kallade honom excentrisk eller besynnerlig. Man talade om Bubbles och Neverland. Spekulerade i huruvida det alls kommer att bli några konserter.

Jag minns att jag lyssnade på danska P3 och fick lust att slänga ut min iPal genom fönstret när de två manliga programledarna satt och skrockade åt fenomenet Jackson. ”Höhö, höhö, höhö.” Tre ingångar i programmet, en subtext av perversa associationer men inget uttalat om att barn kanske farit illa.

Ställer man journalisterna och tyckarna mot väggen lär de väl säga att det här beror på att man inte vill fara med förtal. Men det var aldrig det som var orsaken. Vi kunde aldrig prata om Jacksons sannolika pedofili i samma mening som hans konstnärskap och hans kändisskap eftersom hans patologiska beteenden så uppenbart hänger ihop med varann. Accepterar man allvaret i anklagelserna och skadorna som Jacksons uppväxt i offentligheten tillfört honom själv och, uppenbarligen, en mängd andra småpojkar, då är det inte roligt längre. Det är inte roligt att prata om Bubbles och syretältet och att han döpte båda sina söner till Prince Michael. Och det blir för obekvämt att samtidigt älska så mycket ur Michael Jacksons produktion med den där blinda kärleken som man bara har till alldeles perfekt popmusik. Det blir för obekvämt att vi själva älskade Michael Jackson när vi var barn. Det blir för trångt i hjärnan när man försöker förstå att både den galna, vita Michael med dödskalleansiktet och den lilla svarta sånggossen som hela världen älskade, att de var samma person.

Det känns ju inte som att latter-day Michael är en person överhuvudtaget. Det känns som att han är någon slags fruktansvärd mutation, en bieffekt av mediasamhället som vi själva är ansvariga för – både nöjesbevakarna och fansen.

Om vi kände ett komplicerat och generande ansvar för prinsessan Diana är det liksom ingenting jämfört med det här. Henne skapade vi med en prinsessmyt som kombinerade ett feodalt bagage med en kvävande könsmaktsordning. Men Michael? Herregud. Det är ju inte bara kändisskapet, ett vardagsvansinne på Britneynivå som knäckte honom.

Michael Jackson debuterade året efter mordet på Martin Luther King, Jr. Det här är en man som växte upp i offentligheten i en tid då det inte ännu var helt okej för vita barn att ha svarta idoler. Strypsnaran som mediasamhället satte på honom handlade om så mycket mer än att han missade sin barndom. Den svarte mannens hotfulla sexualitet låg fortfarande på agendan – det där som Eddie Murphy porträtterar med sådan glödande vrede i Dreamgirls – och här har vi en oskyldig prepubertal pojke som sjunger ”show me what you got, girl” och tusen andra stönanden, gläfsanden och småkåta utrop som definitivt inte skulle ha varit ok i flickrummen om Michael varit en vuxen man.

Jag lyssnar på Jackson 5 när jag skriver det här och jag vill både dansa och gråta. Det känns i hela kroppen.

Om Jacksons konsertserie var en utmaning för medierna är hans död på något sätt både enklare och svårare. Nu är det okej att låta honom ta den plats i tidningarna som det faktiskt kräver att ens kort sammanfatta vändningarna i hans liv och karriär. Och nu kommer nog sanningen fram, så småningom. Alltså om det är som det verkar: att Michael Jackson förutom en produkt av sin tid och av mediasamhällets framväxt också var en praktiserande pedofil som köpte sina offers familjer till tystnad.

I och med hans död har tragedin som var Jackson fått en tydlig kontur, så nu kan nog pedofilin för första gången inkluderas i ett prydligt litet narrativ, ungefär såhär:

Bestulen på sin barndom blev Jackson en av de där som lever dels genom offentligheten, dels i sina självdefinierade världar, som kollapsar utåt och raseras inombords. Det gick ut över barn i hans närhet, och det är fruktansvärt. Men han har efterlämnat en popskatt av historisk betydelse.

Fast om det finns en pedofil i världen som kan få allmänhetens sympati är det väl Michael. Det kanske blir en bieffekt av detta, att många vanliga människor tänker tanken att pedofiler kanske inte är i första hand onda. Att de snarare är trasiga, trasiga människor som också förtjänar att behandlas med förståelse.

Stackars Michael, som alltid såg blyg ut utom när han dansade. Stackars Michael, alltid leende bakom det allt stelare sminket.

Vi får nog vänta på den definitiva analysen av hans liv och gärning(ar). Berättelserna är ju för många. Michael Jackson och hans tid; Michael Jackson och identitetspolitiken; Michael Jackson och psykopatologierna; Michael Jackson och rasrelationer i USA. Har Barack Obama redan uttalat sig om Jacksons död? Han kommer att få frågan, och svaret kommer att handla om den personliga tragedin, och om betydelsen av att beskydda unga människor från kändiskulturens mörkaste sidor. Det finns andra, intressantare diskussioner som Obama nog inte kan ta. På grund av pedofilin. På grund av att det finns en berättelse där Michael Jackson måste vara ”ond”.

Heal the world, för guds skull. Galen – ja. Men inte ond.

Michael Cunningham jobbar tydligen på ett filmmanus om Freddie Mercury och i det sammanhanget har han pratat om den självskapade kändisidentiteten, om människor som Marilyn Monroe och James Dean och Madonna och Michael Jackson. Om hur zanzibarisk-brittisk-persiske Freddie på det sättet levde en fundamentalt amerikansk berättelse. Man kan till och med säga att Mercury bevisade att den fundamentalt amerikanska kulturen idag tillhör hela världen. Den sanningen definierade också Michael Jackson.

Det är därför vi bryr oss. Stackars Michael. Det är som med Frankensteins monster: alla ville ju så väl, men resultatet blev inte en människa. I stället skapar vi ett monster med en god och barnslig själ som skördar oskyldiga offer och till sist flyr ut i en utplånande vithet där han kanske kan få ro.

PS: Min kollega Tommie Jönsson observerade att avskedskonserterna kanske var ett test. Att Jackson ville mäta om han fortfarande var älskad. På något underligt sätt finner jag det trösterikt att han dog i vissheten om att han fortfarande kunna fylla samma arena femtio gånger på raken. Kanske han ändå var lite lycklig, en stund, på slutet.

Intressant.

Problemet är inte provinsialism

4 maj, 2009

Min ipod erbjöd ett Nya Vågen från 14.4. som sändes från Umeå och handlade om berättarkulturen i Västerbotten, ”berättarnas län.” Ur programpresentationen på hemsidan:

det muntliga berättandet har tagit fart ordentligt de senaste åren och är på god väg att utvecklas till en folkrörelse. Berättarcaféerna blir allt populärare, i höstas startade Umeå Universitet en berättarutbildning, flera folkhögskolor profilerar sig med berättandet och nästa vecka inleds den första stora berättarfestivalen i Skellefteå.

Nya Vågen diskuterar denna utveckling och frågar bland annat om det finns risk för att det blir för provinsiellt och var de yngre generationerna får plats?

Visst är ämnet intressant? Jag har tusen frågor. Tyvärr besvarades de inte av programmet, som var civilicerad kulturradio av modellen 1A helt utan överraskningar. Studiogästerna Marianne Folkedotter (berättarantikvarie), Tomas Andersson (spelman) och Gunnar Eklund (skådespelare) och Robert Herrala (projektledare för berättarensemblen på Västerbottensteatern) berättade om sina verksamheter. Av rösterna att döma var alla en bra bit över 35, och var de unga får plats vet inte jag – det var åtminstone inte i studion. Något av ett problem var det också att alla gästerna så tydligt representerade samma aspekt av samma rörelse – förebilder och spindlar i nätet, men nästan identiska upplevelser och övertygelser.

Programledaren Kerstin Berggren modifierade i sändning den redan från grunden ganska larviga frågan ”finns det inte risk att det blir provinsiellt” med ett nästan obegripligt ”alltså, rent geografiskt”, vilket jag antar betyder ”jag menar, finns det inte risk för att det blir en lokal angelägenhet, dvs vi försöker inte antyda att berättande är bonnigt”. Gästerna hanterade det fin-fint med att tala om berättarrörelsen som ett internationellt fenomen, och det kunde man ju också ha talat länge om.

I stället blev det bara ett av de där programmen där P1 lever i ett helt annat århundrade än jag och många andra lyssnare. För även om till exempel Folkedotter talade om de spännande möjligheterna med helt andra typer av berättelser från helt nya typer av Västerbottningar (invandrare?) saknade programmet helt utvikningar och jämförelser till andra samtida kulturformer som kanske kunde belysa charmen och livaktigheten hos den här typen av muntlig tradition.

Jag är ganska säker på att Poetry Slam idkas norröver. Jag utgår ifrån att ståuppfenomenet blommar på ett nationellt plan. Jag vet med säkerhet att Umeå har en oerhört livaktig subkultur av konstintresserade och progressiva bords- och liverollspelare, som alltså i allra högsta grad befattar sig med ett levande muntligt berättande. (Om ni undrar har rollspel för länge sedan sprängt genremurarna och handlar alltså också bl.a. om precis samma saker som berättarskrönorna och poesinavelskåderiet). Inga av de här nämndes i programmet.

Jag hade också gärna hört något om personlig närvaro i det medierade samhället, eller för den delen en enda reflektion om skrönans likheter med internetmemet. Det historiska och/eller självbiografiska live-berättandet som en del av realitytrenden. Eller hur skillnaderna mellan folkkultur (av folket) och populärkultur (för folket) luckras upp i vad som bara kan kallas en global reclaim-rörelse av det kulturella rummet.

Ja, ni fattar. Ett sammanhang. Det som Nya Vågen oftast är så bra på. Men det fick vi inget av, just denna vecka då programmet inte sändes på Gärdet. Om ordet ”provinsialism” är kongruent med ”rasism”, dvs betyder fördomar mot provinserna, skulle man kanske kunna säga att programmets upplägg led av det. Det var helt enkelt inte riktigt lika genomtänkt som det brukar. (Kanske var det också för många gäster, det blockerar alltid fördjupning).

Jag är nyfiken på om det problemet härrör sig från Gärdet, eller om hela diskussionen var inköpt från norr utan tydliga instruktioner om programmets normala parametrar och ambitionsnivå. Om det här med sändningar från regionerna blir en trend i Nya Vågen – vilket jag i så fall välkomnar – får nog uppläggen först skärpas upp ett varv till.

I den andra halvan av programmet diskuterades den där nya mormorsantologin av två kunniga och intelligenta litteraturvetare vars namn jag inte riktigt minns men som sade roliga, levande och rörande saker på ett sätt som gick rakt in i huvudet. Men ansvaret för att det fungerar ska inte vila på gästerna.

Jag får väl äta upp det här i sommar när jag själv ska försöka göra bra grejer under snåla omständigheter. Men det är just därför det känns viktigt att lyssna på radio med lite eftertanke nu.

Djävulens spott

29 april, 2009

Efter två timmar i ett diaboliskt segt seminarium om pronomen i en Cortazar-novell kommer jag på att jag faktiskt en gång skrev något liknande om en helt annan Cortazar-novell, nämligen ”Djävulens spott”, som ligger till bas för Antonionis oerhört tråkiga ”Blow-Up”. Sammanhanget var en diskussionskväll på Modernista där Torbjörn Elensky, Stefan Ingvarsson och jag diskuterade novellen och filmen. Jag återpublicerar mina inledningsord här för att påminna mig om en tid då litteratur var kul. Och rekommenderar de feta, vackra, turkosa Modernista-upplagorna av Cortazar åt alla!

Cortazar inleder novellen ’Djävulens spott’ med en konsumentupplysning eller bruksanvisning:

Man kommer aldrig att få veta hur det här ska berättas, i första person eller i andra, använda tredje person plural eller hela tiden hitta på uttryck som inte har någon mening.

Förtydligandet behövs, för det finns ett berättarjag, som läsaren åtminstone inledningsvis gärna vill identifiera med Roberto Michel, översättare på dagarna, fotograf på fritiden. Ibland beskrivs han i första person, ibland sakligt i tredje, ibland reducerad till en berättarteknisk abstraktion i fraser som ”man går ner fem våningar.” Vana läsare vet att det där betyder ”vi går ner”, jag-berättaren och du-läsaren går ner för denna trappa tillsammans.

Det är förstår en av den modernistiska prosans konventioner, att synvinkeln hellre placeras hos någon av karaktärerna än uppe hos en allsmäktig berättargud. Den realistiska romanen bredde ut sig framför läsaren som ett panorama, eller som ett kammarspel; hos modernisterna begränsas vi av karaktärens ögon som av en filmkamera. Det kan kännas lite klaustrofobiskt ibland, och därför är det skönt när författaren bjuder oss handen: ”man går ner fem våningar”, och vi går ner fem våningar tillsammans, ”man går ner fem våningar och hamnar då på söndagen, med en sol man inte förväntar sig i november i Paris.”

I en novell som handlar om avståndet mellan händelsen och bilden, om svårigheten att översätta minnen till förståelse och bilder till ord, är det alldeles naturligt att tid ska ha ett rumsligt uttryck. Läsaren går ner fem våningar till en specifik söndag för en månad sedan – och känner förvåning över ett solsken som ”man” inte förväntar sig. Man kan stå där ganska länge, välvillig i händelsernas startgropar, och njuta av värmen medan den nervöse berättaren ännu en gång ber om ursäkt för att man aldrig kommer få veta hur det här ska berättas.

Man har tålamod med hans svamliga synpunkter, eftersom man har blivit inbjuden, inkluderad. Man känner kanske att man har ett visst försprång gentemot honom; man står ju redan där i söndagen då något ska hända, medan han liksom ännu tvekar på trappan. Det är okej. Han har också sagt att han är död, och om Michel nu måste dö före berättelsen är slut är det inte så konstigt att han bävar för att påbörja den – att han vill försäkra sig om att det blir rätt.

Det finns ett ögonblick i novellen då Michel, sittande framför en förstoring av ett fotografi, plötsligt inser att hans öga återskapar fotograferingsögonblicket – att objektivet och slutaren i hans öga liksom ekar av kamerans ursprungliga inställningar. ”Så dum jag har varit”, säger han, ”det är sådant som anses självklart och som ingen tänker på.” Man kan nog säga att Cortazars mål med novellen är att synliggöra samma mekanism i prosan.

Vi läsare vet var vi är och när vi är; åtminstone i den delen av berättelsen som utspelar sig fem trappor ner på söndag; vi kan se miljön i detalj, duvor och muren och trädkronor, tecken i portgångar och ruskiga katter. Men berättaren – Cortazars flytande pronomen – flackar med blicken.

Jag höjde kameran, jag höll utkik, kvinnan fortsatte med sin sysselsättning; vi ser händelserna på ön genom Michels-jagets ögon, ibland över hans axel. Men plötsligt säger sedan rösten, till exempel, ”Michel har gjort sig skyldig till litteratur”. Någon talar kritisk om honom och hans föreställningar i tredje person. Det pågår i flera meningar fram till ett lika abrupt ”jag”, och jag – vi – läsarna – jag, tvingas medge att jag har förlorat mitt övertag.

Jag har inte längre någon överblick; min synvinkel har hamnat på efterkälken, och hänger osäkert i luften kanske tre meter från händelsernas centrum. Michels status som berättarjaget har underminerats av de här plötsliga exkursionerna in i tredje person. Och min integritet som läsare har också invaderats. För när jag hör en berättarröst säga ”Jag gjorde det här; se nu vad jag såg som igenom mina ögon” – då står jag, läsaren, Johanna, några steg ifrån detta jag, talaren som jag kallar Michel, och ser honom sitta uppflugen på muren med sin kamera.

Men när berättarrösten plötsligt förebrående, och kanske lite roat, säger så här: ”Michel har gjort sig skyldig till litteratur, till att fabricera overkligheter” – då är det som att någon annan har smugit sig fram ur texten och ställt sig bakom mig eller intill mig. Det är som att plötsligt bli tilltalad av en främling på gatan när man står och tittar på något, något som man kanske är medskapare till i själva tittandet.

Man tror att man står där alldeles ensam och iakttar då, utan förvarning eller hälsningsfraser, någon talar till en, som om tittandet alldeles självklart var en delad och gemensam aktivitet. Och man hoppar till, för det känns som att bli påkommen, även om man kanske inte tittade på något konstigare än, säg, en dramatisk molnformation som drar fram över himlen, eller en pojke som sparkar en sten nedför trottoaren på andra sidan gatan.

Det är lite olustigt, men naturligtvis också ganska skönt. För när man kan dela med sig av sin egen läsning, eller blick, mildras den där kittlande känslan i magen som Cortazar också nämner i början av novellen. Känslan som man får när man hör en bra historia, eller ser något speciellt, och tänker att det inte är något värt före man har berättat det för någon annan. Men man vill ju helst att rösten som man står där och delar sin synvinkel med ska ha ett namn, kanske en kropp, (eller en ip-adress, om man är bloggare) och det får vi ju inte i ’Djävulens Spott’.

Det är absolut så att Michel-jaget talar om sig själv i första person, och ändå tidvis hänvisar till sig själv i tredje, kanske för att ge händelserna sakprosans officiella inramning. ”Johanna satt på Modernista och orerade” låter som ett faktum när man läser det: ”här sitter jag och pratar” är mera tvivelaktigt, om man inte råkade bevittna det på plats. Men samtidigt finns det en gräns för hur man talar om sig själv i tredje person. Om jag nu skulle säga ”Johanna har gjort sig skyldig till litteratur, till att fabricera overkligheter,” skulle jag att ge ett självföraktande och möjligen sinnessjukt intryck. Det blir genast mycket begripligare om det är Stefan som talar: om han säger ”Johanna har gjort sig skyldig till litteratur.”

Det finns alltså kanske en annan talare i texten, någon som ljudlöst tassar fram medan vi tittar på Michel och ställer sig intill oss och blandar sig i. Först tänker jag att det Cortazar, att det bara var jag-läsaren och han-Michel som gick ner för trappan till handlingsplanet. Att nånstans där uppe i lägenheten finns den verkliga, allseende berättaren, fotograf, översättare och översittare, och nu blandar han sig i med sina kommentarer, alldeles skamlöst utan förvarning trots att han vet att läsaren kan bli förvirrad.

Men senare kommer jag på andra tankar. Det är det här med att novellen tar slut utan några definitiva tecken på att Michel skulle ha dött längs med vägen. Det kan jag väl inte ha missat? Om inte han är död, och berättaren är död, alltså han som kallar sig jag och ger sken av att vara Michel, är då berättaren någon alldeles annan?

Har jag låtit mig luras av den ordning i vilken orden faller på sidan, så att om man först säger JAG VAR FOTOGRAF och sedan HAN ÄR FOTOGRAF så måste jag vara lika med han? Finns det någon orsak att anta att inte jag, berättaren, är lika med något annat av berättelsens han? Pojken som utsätts för fara är den uppenbara kandidaten; berättarjaget är så engagerat i hans öde.

Michel har nämligen lyckats frysa en bild som isolerar ett ögonblick där utgången ännu är oviss: pojken kanske ska fly; kanske ska han ligga med kvinnan; kanske ska han förföras av mannen i den gråa hatten; kanske ska han fotograferas eller filmas för pornografiska ändamål; kanske ska han dö.

På sitt rum kan Michel inte släppa tanken om de olika utgångarna; genom att vara där och bevittna, genom att ta bilden har han styrt utgången en gång, men situationen kommer att utspela sig fler gånger när han inte är där, och pojkar kommer alltid att bli förförda. Och det här vore alltså en läsning där Michel har en verklig existens som är samtidig med och självständig från pojkens. Men man kan också läsa novellen som att pojken är en yngre Michel, och att det som har dött var något i hans oskuld. Eller som att Michel inte finns över huvud taget; han bor ju i en lägenhet som verkar befinna sig ovanför planet där saker och ting existerar. Kanske han bara är pojkens fantasi om en räddare i nöden.

När man som Cortazar i den här novellen vägrar ge någon av karaktärerna tolkningsföreträde, vägrar avslöja vartåt norr ligger eller vilken av symbolerna som är ankaret, då kommer man som författare att springa ifrån sina läsare. När texten tar slut står jag fortfarande där i lägenheten och liksom plockar bland ledtrådarna. Jag måste ju utgå ifrån att allt som sägs är av betydelse och det är nästan skönt att rösten nu har tystnat.

Nu hinner jag pussla med mina egna bilder och sätta ihop ett rum, precis som fotografen i Antonionis film bygger upp parkmiljön av fotografier i sin studio. Precis som han, känner jag att jag inte riktigt har alla bitarna – jag måste kanske ner för den där trappan igen, tillbaka till parken, för att se om jag har missat något.

Till exempel för att se om den självförebrående tonen i den där konstiga sekvensen är lättare att förklara om Johanna bara är en hoppfull projektion som den unge Stefan desperat frammanat för att skydda honom från den hotfulle mannen i den grå hatten – i det här fallet Torbjörn Elensky.

Jag har läst om novellen så jag vet vad jag tror, men Cortazar håller vad han lovar. ”Man” kommer aldrig att få veta. Läsaren och berättaren, eller två olika läsare, eller samma läsare i två olika perioder i livet, kommer inte att gå hand i hand och se samma sak och göra samma bedömning. Det är omöjligt – i livet, och sannolikt i konsten. Och det är lite trösterikt, för då kanske ingenting har hänt; ingen var hotad; vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi inte blandade oss i den där gången då vi gick förbi ett par på gatan och hade en olustig känsla i magen hela vägen hem för att en av dem kanske var där mot sin vilja.

Kanske det till syvende og sist bara är den allseende berättaren, den objektiva sanningen, som är död. Kanske.

Flickor är flickor – en sån lättnad!

7 april, 2009

Jag vet egentligen inte varför jag fortsätter läsa svenska dagstidningar. Jag blir ju arg eller upprörd eller trött eller road på det där utmattade sättet varje gång. Det är väl främst för att det vore snudd på tjänstefel att låta bli när jag nu jobbar med meeeedia i det här landet. Och, om jag känner efter på djupet, också lite för att jag mår ganska bra av att få det bekräftat för mig att världen fortfarande är trasig. Saknar man en orsak att stiga upp och gå till jobbet – en annan orsak än att man behöver betala hyran, menar jag – så finns det alltid nån liten notis som kan få ordning på motivationen!

Så jag läser dagens DN på ett flyg mellan Helsingfors och Köpenhamn, och nånstans ovanför Gotland får jag veta att inte bara ungas internetvanor utan även den redaktionella slentrianen sitter fast i ett traditionellt könsmönster. Texten är värd att citera i sin helhet:

Ungas internetvanor klart könsbundna

Stockholmsungdomarnas internetvanor har kartlagts – och resultatet pekar på en tydlig skillnad mellan könen.

Pojkar är pojkar och flickor är flickor. Medan killar besöker spel-, poker- och sportsajter, laddar ner och tittar på Youtube surfar tjejer på Facebook, andra sociala nätverk och modesidor. Studien från Stockholms stad och Stockholms universitet visar att olikheterna mellan pojkar och flickor är större än likheterna.

Killar besöker också fler sidor, letar nya sajter och gör större antal besök. Tjejers surfande koncentreras till färre webbsidor inriktade på relationer.

DN.

Det här är sannolikt en rimlig sammanfattning av rapportens resultat – och när jag har landat ska jag ladda hem dem och undersöka saken. Men är det bara jag eller är meningen ”Pojkar är pojkar och flickor är flickor” djupt problematisk?

Bakgrunden är rimligtvis svårighten med att sätta fingret på nyhetsvärdet i notisen. när man nu en gång har satt en mänska på att plöja skiten måste man ju också få ut åtminstone en pytteliten text, annars är det bara ett slöseri med Stockholmsredaktionens arbetstid.

Att en rapport vilken som helst är släppt är aldrig intressant i sig – om inte någon tidigare försökt mörka den, vilket vi i det här fallet får se som spektakulärt osannolikt. Men innehållet är dessväre i det här fallet tydligen inte heller särskilt kittlande; om man gav sig på att mäta vilka typer av tidskrifter tonåringar läser, och hur, skulle resultatet sannolikt vara så gott som identiskt. Så vilken poäng kan man då mjölka ur den trötta spenen? Självklart att vetenskapen än en gång har bevisat att det finns betydande olikheter mellan pojkar och flickor, som tar sig i uttryck i skillnader i mediakonsumtionsmönster, vilket i ett strålande cirkelresonemang duger som bevis för att pojkar och flickor innerst inne är sådana som vi kulturellt sett förväntar oss av dem. Eller hur ska den där meningen annars läsas?

Kanske som nåt slags poetisk truism? En matematisk formel? IF pojke IS pojke AND flicka IS flicka THEN ingen fara på taket – revolutionen kommer inte idag heller. Och med tanke på att ledarsidan samma dag noterat att stresstoppen under arbetsdagen infaller klockan 11.45 på tisdagar får det väl räknas som en god nyhet.

SENARE:

Ah… internet. Nu är jag online och det visar sig att artikeln egentligen är mycket längre och har en annan rubrik – ”Tydliga könsroller i surfande” – som faktiskt är mer nyanserad. Liksom hela långversionen av artikeln: läs den här.

Texten jag citerade ovan följs nu bl.a. upp med ett enormt aber:

Andra rapporter har visat att likheterna mellan unga kvinnor och män trots allt faktiskt är större än skillnaderna. Men i de fallen har mer homogena grupper undersökts, understryker Elofsson.

– När man har samma tillgång till saker och ting blir skillnaderna i beteendet mindre. Vi har försökt fånga upp elever med olika bakgrund och då ser vi de här tendenserna.

Alltså visar det sig att det supertydliga könsmönstret är kopplat till socioekonomisk kontext och vad det i sin tur betyder är inte helt klart. Om jag tolkar artikeln rätt är könsskillnaderna mindre i resursstarka familjer där internetanvändandet också generellt är högre. Det skulle alltså tyda på att ingångarna till nätanvändande är kulturellt könade, men att ju internetvanare man är, desto sannolikare är det att man använder olika typer av tjänster oavsett kön.

Eller möjligen att det är något med underlaget – 532 ungdomar med så olika bakgrund som möjligt – som förvrider resultaten i en konservativare riktning. Om jag måste gissa (på basen av en ensam kurs i sociolingvistik för länge sen) är det att människor precis på gränsen mellan olika samhällsklasser och sociala grupper överkorrigerar vissa beteenden mot lokala normer för att hålla in position i hierarkin. Men det skulle förstås förutsätta att nätbeteendet är något användaren tänker sig på något plan är synligt för gruppen i stort, och, whatever, det här är långt utanför mitt kompetensområde.

Däremot är jag läskunnig och det verkar otvetydigt att DN:s Esbjörn Sandin i långversionen av sin artikel är mån om att inte hävda just det som kortversionen i tidningen avslappnat påstår. (Flickor/pojkar-meningen är däremot sannolikt fortfarande hans).

Oavsett DN:s vinkel undrar jag liksom rent privat huruvida undersökningen korrigerar för socialt tryck i könsrollerna, tex att tjejer kanske inte känner att det är ok att medge att de självklart också porrsurfar. Och huruvida tex slashforum då sorteras under porr eller sociala nätverk.

EDIT:

Fullt så läskunnig är jag tydigen inte: porr nämns inte i nåndera versionen. (Läs om det på nyhetshaiku). Det är faktiskt sensationellt lustigt. Har undersökningen inte ställt frågan eller är det DN som blivit lite stressad?

Pingar förstås intressant.

Deltagarkultur

18 december, 2008

Bryan Raftery har skrivit den definitiva amerikanska boken om karaoke-kultur och intervjuas på salon.com:

It’s the best form of music appreciation. I hear a song on the radio that I like, and I cannot wait to sing it in karaoke. I will go through every other ritual of a song — I’ll sing it in the shower, in the car. It is not until I go to a karaoke bar and sing it myself that I really feel like I own it. When I was in my 20s, I used to go to four or five concerts a night. Now I go, and so often I think, eh, I’d rather be singing these songs.

Raftery hänvisar till ”the weird power shift of our emulative culture”, vilket förvisso inkluderar möjligheten att kopian överträffar originalet, men ändå bibehåller en värdedistinktion mellan originalet och kopian. Jag tror det kanske är dags att börja se även karaoke som snarare ”generative culture”, något där deltagandet blir delaktigt i reproduktion och pånyttfödelse.

Mina såta rollspelskumpaner på Interacting Arts har nyligen släppt en liten bok som heter Deltagarkultur, och som jag tror det är bäst att jag rekommenderar förbehållslöst före jag ens öppnar den – grabbarna har en lite högtravande och tidvis evangelistisk stil som jag ofta har svårt för även när vi i grunden är ense. Vilket alltså är nästan hela tiden. Att jag sedan har stilistiska protester förminskar inte värdet i att någon systematiskt skrivit ner de tankar om genuin interaktivitet och aktivt deltagande som vuxit fram i den avantgardistiska spelmiljön under de senaste tio åren.

Jag gissar att boken handlar mycket om tex verklighetsspel och interaktiv teater. Har för mig att killarna för några år sedan också ville lansera termen ”indrama” för (vissa typer av) lajvrollspel, så det kan tänkas dyka upp. Jag tyckte då det osade av en osolidarisk önskan om kategorisk separation från latexssvärd och yllemantlar. Men även att termen  faktiskt på ett ganska tillfredsställande sätt reflekterar skillnaden mellan kollektiv konsumtion av von oben-kultur, och den subjektiva ”first person audience” -positionen man intar i många av dagens spel, dels förstås konsolspel, men även spelen de hänvisar till där det kollektiva och jämlika skapadet är helt centralt.

Nå, nog om boken – jag får återkomma när jag har läst den. Men jag vill gärna påpeka för världen att en utdragen ekonomisk kris är exakt rätt ögonblick att börja fundera på den övergripande reclaim-rörelse som deltagarnkulturens mainstream faktiskt representerar i den kommersiella världen. Filmbolaget må se det som en PR-triumf att medelålders kvinnor klär upp sig för att gå och se Sex and the City i grupp – men det har fans av tex Harry Potter, Star Wars, Fantomen och Men in Black gjort hur länge som helst. Att bli en skapare av ett event är ett sätt att ta tillbaka en del av makten över något man älskar men inte äger.

Samma gäller naturligtvis fan fiction, fanimation, hemlagade filmtrailers, Guitar Hero, photoshop-kändisporr, amatörteater, TV drinking games, nördiga triviacommunities på nätet, dagens outfit-bloggande  – och karaoke. Till och med ritual-teve som Kalle Anka representerar ett maktskifte där svenska fokets envetna lojalitet förminskar programchefernas och Disneys reella handlingsutrymme när det gäller makten över de egna varumärkena en specifik dag om året.

Det här är ingen marginalrörelse. Det var bara det jag ville säga.

*

Naturligtvis pingar jag intressant.se.

Famlande efter Obama -terminologi

12 november, 2008

The next first lady is an accomplished lawyer. But with the media focused on her clothes and family, Bamalot is starting to look a lot like Camelot.

Rebecka Traister skriver om Michelle Obama på Salon.com och någon lägger ovanstående ingress. Har inte ens läst artikeln ännu, var tvungen att skriva ner det här nånstans: Bamalot? (Okej, nu kollade jag: termen kommer från New York Post).

BAMALOT?

Obama + Camelot = OMELOT. Eller CABAMA. Eller MÖJLIGEN Cabelot.

Obama + Spamalot = BAMALOT


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.