Archive for the ‘Radio’ Category

Problemet är inte provinsialism

4 maj, 2009

Min ipod erbjöd ett Nya Vågen från 14.4. som sändes från Umeå och handlade om berättarkulturen i Västerbotten, ”berättarnas län.” Ur programpresentationen på hemsidan:

det muntliga berättandet har tagit fart ordentligt de senaste åren och är på god väg att utvecklas till en folkrörelse. Berättarcaféerna blir allt populärare, i höstas startade Umeå Universitet en berättarutbildning, flera folkhögskolor profilerar sig med berättandet och nästa vecka inleds den första stora berättarfestivalen i Skellefteå.

Nya Vågen diskuterar denna utveckling och frågar bland annat om det finns risk för att det blir för provinsiellt och var de yngre generationerna får plats?

Visst är ämnet intressant? Jag har tusen frågor. Tyvärr besvarades de inte av programmet, som var civilicerad kulturradio av modellen 1A helt utan överraskningar. Studiogästerna Marianne Folkedotter (berättarantikvarie), Tomas Andersson (spelman) och Gunnar Eklund (skådespelare) och Robert Herrala (projektledare för berättarensemblen på Västerbottensteatern) berättade om sina verksamheter. Av rösterna att döma var alla en bra bit över 35, och var de unga får plats vet inte jag – det var åtminstone inte i studion. Något av ett problem var det också att alla gästerna så tydligt representerade samma aspekt av samma rörelse – förebilder och spindlar i nätet, men nästan identiska upplevelser och övertygelser.

Programledaren Kerstin Berggren modifierade i sändning den redan från grunden ganska larviga frågan ”finns det inte risk att det blir provinsiellt” med ett nästan obegripligt ”alltså, rent geografiskt”, vilket jag antar betyder ”jag menar, finns det inte risk för att det blir en lokal angelägenhet, dvs vi försöker inte antyda att berättande är bonnigt”. Gästerna hanterade det fin-fint med att tala om berättarrörelsen som ett internationellt fenomen, och det kunde man ju också ha talat länge om.

I stället blev det bara ett av de där programmen där P1 lever i ett helt annat århundrade än jag och många andra lyssnare. För även om till exempel Folkedotter talade om de spännande möjligheterna med helt andra typer av berättelser från helt nya typer av Västerbottningar (invandrare?) saknade programmet helt utvikningar och jämförelser till andra samtida kulturformer som kanske kunde belysa charmen och livaktigheten hos den här typen av muntlig tradition.

Jag är ganska säker på att Poetry Slam idkas norröver. Jag utgår ifrån att ståuppfenomenet blommar på ett nationellt plan. Jag vet med säkerhet att Umeå har en oerhört livaktig subkultur av konstintresserade och progressiva bords- och liverollspelare, som alltså i allra högsta grad befattar sig med ett levande muntligt berättande. (Om ni undrar har rollspel för länge sedan sprängt genremurarna och handlar alltså också bl.a. om precis samma saker som berättarskrönorna och poesinavelskåderiet). Inga av de här nämndes i programmet.

Jag hade också gärna hört något om personlig närvaro i det medierade samhället, eller för den delen en enda reflektion om skrönans likheter med internetmemet. Det historiska och/eller självbiografiska live-berättandet som en del av realitytrenden. Eller hur skillnaderna mellan folkkultur (av folket) och populärkultur (för folket) luckras upp i vad som bara kan kallas en global reclaim-rörelse av det kulturella rummet.

Ja, ni fattar. Ett sammanhang. Det som Nya Vågen oftast är så bra på. Men det fick vi inget av, just denna vecka då programmet inte sändes på Gärdet. Om ordet ”provinsialism” är kongruent med ”rasism”, dvs betyder fördomar mot provinserna, skulle man kanske kunna säga att programmets upplägg led av det. Det var helt enkelt inte riktigt lika genomtänkt som det brukar. (Kanske var det också för många gäster, det blockerar alltid fördjupning).

Jag är nyfiken på om det problemet härrör sig från Gärdet, eller om hela diskussionen var inköpt från norr utan tydliga instruktioner om programmets normala parametrar och ambitionsnivå. Om det här med sändningar från regionerna blir en trend i Nya Vågen – vilket jag i så fall välkomnar – får nog uppläggen först skärpas upp ett varv till.

I den andra halvan av programmet diskuterades den där nya mormorsantologin av två kunniga och intelligenta litteraturvetare vars namn jag inte riktigt minns men som sade roliga, levande och rörande saker på ett sätt som gick rakt in i huvudet. Men ansvaret för att det fungerar ska inte vila på gästerna.

Jag får väl äta upp det här i sommar när jag själv ska försöka göra bra grejer under snåla omständigheter. Men det är just därför det känns viktigt att lyssna på radio med lite eftertanke nu.