Posts Tagged ‘Jackson 5’

Inside My Heart Is Breaking, My Make-Up May Be Flaking, But The Smile Stays On

26 juni, 2009

När nyheten om Michael Jacksons femtio avskedskonserter offentliggjordes blev jag snabbt heligt förbannad på de slapphänta reaktionerna på de allra flesta kulturredaktionerna. Jag säger de allra flesta eftersom det verkar osannolikt att INGEN skulle ha gjort en snygg bevakning även om jag inte själv såg eller hörde någon hantera den komplexa nyheten på ett sätt som skulle ha gjort både Michael Jacksons konstnärskap och hans offer rättvisa.

Jag förstår förstås att det är svårt. När en artist som endast med hjälp av sin betydande förmögenhet väjt i rätten för synnerligen trovärdiga och väldokumenterade pedofilianklagelser försöker återskapa sitt anseende och sin status som konstnär genom en serie med femtio enorma konserter är det inte helt tydligt vad som är nyheten. Eller snarare: det är intressant på så många plan att de alla inte går att klämma in i en nöjesnotis.

Så man gör det som vi i media gör: man struntar i det svåraste. Man sade inte, ”biljettförsäljningen visar något oerhört intressant: att den här mannen är kanske den enda pedofilen i världen som vi faktiskt älskar.” I stället drev man med Jacksons näsa, nämde att han hängt sin bebis över kanten på balkongen och kallade honom excentrisk eller besynnerlig. Man talade om Bubbles och Neverland. Spekulerade i huruvida det alls kommer att bli några konserter.

Jag minns att jag lyssnade på danska P3 och fick lust att slänga ut min iPal genom fönstret när de två manliga programledarna satt och skrockade åt fenomenet Jackson. ”Höhö, höhö, höhö.” Tre ingångar i programmet, en subtext av perversa associationer men inget uttalat om att barn kanske farit illa.

Ställer man journalisterna och tyckarna mot väggen lär de väl säga att det här beror på att man inte vill fara med förtal. Men det var aldrig det som var orsaken. Vi kunde aldrig prata om Jacksons sannolika pedofili i samma mening som hans konstnärskap och hans kändisskap eftersom hans patologiska beteenden så uppenbart hänger ihop med varann. Accepterar man allvaret i anklagelserna och skadorna som Jacksons uppväxt i offentligheten tillfört honom själv och, uppenbarligen, en mängd andra småpojkar, då är det inte roligt längre. Det är inte roligt att prata om Bubbles och syretältet och att han döpte båda sina söner till Prince Michael. Och det blir för obekvämt att samtidigt älska så mycket ur Michael Jacksons produktion med den där blinda kärleken som man bara har till alldeles perfekt popmusik. Det blir för obekvämt att vi själva älskade Michael Jackson när vi var barn. Det blir för trångt i hjärnan när man försöker förstå att både den galna, vita Michael med dödskalleansiktet och den lilla svarta sånggossen som hela världen älskade, att de var samma person.

Det känns ju inte som att latter-day Michael är en person överhuvudtaget. Det känns som att han är någon slags fruktansvärd mutation, en bieffekt av mediasamhället som vi själva är ansvariga för – både nöjesbevakarna och fansen.

Om vi kände ett komplicerat och generande ansvar för prinsessan Diana är det liksom ingenting jämfört med det här. Henne skapade vi med en prinsessmyt som kombinerade ett feodalt bagage med en kvävande könsmaktsordning. Men Michael? Herregud. Det är ju inte bara kändisskapet, ett vardagsvansinne på Britneynivå som knäckte honom.

Michael Jackson debuterade året efter mordet på Martin Luther King, Jr. Det här är en man som växte upp i offentligheten i en tid då det inte ännu var helt okej för vita barn att ha svarta idoler. Strypsnaran som mediasamhället satte på honom handlade om så mycket mer än att han missade sin barndom. Den svarte mannens hotfulla sexualitet låg fortfarande på agendan – det där som Eddie Murphy porträtterar med sådan glödande vrede i Dreamgirls – och här har vi en oskyldig prepubertal pojke som sjunger ”show me what you got, girl” och tusen andra stönanden, gläfsanden och småkåta utrop som definitivt inte skulle ha varit ok i flickrummen om Michael varit en vuxen man.

Jag lyssnar på Jackson 5 när jag skriver det här och jag vill både dansa och gråta. Det känns i hela kroppen.

Om Jacksons konsertserie var en utmaning för medierna är hans död på något sätt både enklare och svårare. Nu är det okej att låta honom ta den plats i tidningarna som det faktiskt kräver att ens kort sammanfatta vändningarna i hans liv och karriär. Och nu kommer nog sanningen fram, så småningom. Alltså om det är som det verkar: att Michael Jackson förutom en produkt av sin tid och av mediasamhällets framväxt också var en praktiserande pedofil som köpte sina offers familjer till tystnad.

I och med hans död har tragedin som var Jackson fått en tydlig kontur, så nu kan nog pedofilin för första gången inkluderas i ett prydligt litet narrativ, ungefär såhär:

Bestulen på sin barndom blev Jackson en av de där som lever dels genom offentligheten, dels i sina självdefinierade världar, som kollapsar utåt och raseras inombords. Det gick ut över barn i hans närhet, och det är fruktansvärt. Men han har efterlämnat en popskatt av historisk betydelse.

Fast om det finns en pedofil i världen som kan få allmänhetens sympati är det väl Michael. Det kanske blir en bieffekt av detta, att många vanliga människor tänker tanken att pedofiler kanske inte är i första hand onda. Att de snarare är trasiga, trasiga människor som också förtjänar att behandlas med förståelse.

Stackars Michael, som alltid såg blyg ut utom när han dansade. Stackars Michael, alltid leende bakom det allt stelare sminket.

Vi får nog vänta på den definitiva analysen av hans liv och gärning(ar). Berättelserna är ju för många. Michael Jackson och hans tid; Michael Jackson och identitetspolitiken; Michael Jackson och psykopatologierna; Michael Jackson och rasrelationer i USA. Har Barack Obama redan uttalat sig om Jacksons död? Han kommer att få frågan, och svaret kommer att handla om den personliga tragedin, och om betydelsen av att beskydda unga människor från kändiskulturens mörkaste sidor. Det finns andra, intressantare diskussioner som Obama nog inte kan ta. På grund av pedofilin. På grund av att det finns en berättelse där Michael Jackson måste vara ”ond”.

Heal the world, för guds skull. Galen – ja. Men inte ond.

Michael Cunningham jobbar tydligen på ett filmmanus om Freddie Mercury och i det sammanhanget har han pratat om den självskapade kändisidentiteten, om människor som Marilyn Monroe och James Dean och Madonna och Michael Jackson. Om hur zanzibarisk-brittisk-persiske Freddie på det sättet levde en fundamentalt amerikansk berättelse. Man kan till och med säga att Mercury bevisade att den fundamentalt amerikanska kulturen idag tillhör hela världen. Den sanningen definierade också Michael Jackson.

Det är därför vi bryr oss. Stackars Michael. Det är som med Frankensteins monster: alla ville ju så väl, men resultatet blev inte en människa. I stället skapar vi ett monster med en god och barnslig själ som skördar oskyldiga offer och till sist flyr ut i en utplånande vithet där han kanske kan få ro.

PS: Min kollega Tommie Jönsson observerade att avskedskonserterna kanske var ett test. Att Jackson ville mäta om han fortfarande var älskad. På något underligt sätt finner jag det trösterikt att han dog i vissheten om att han fortfarande kunna fylla samma arena femtio gånger på raken. Kanske han ändå var lite lycklig, en stund, på slutet.

Intressant.