Posts Tagged ‘Danmark’

Kanske rentav tala om lycka

21 oktober, 2008
Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Jag skrev alltså i Fokus i fredags om konsumtion och behov i relation till både finanskrisen och miljöhotet. I Dagens Arena uttrycker Björn Elmbrant samma saker mycket bättre. Vi tar ju inte ens ut föräldrapengarna, läser han i Social Politik; 1,7 miljarder fick ligga orörda i fjol:

Inser vi att finanskrisen hänger samman med klimatkrisen kanske vi rentav kan få en debatt om lyckan. Är det att jaga som en idiot för att låna till en platt-TV eller gno ihop extra stålar för att kunna ligga några veckor på en strand i Thailand?

Om ni har följt mitt råd och läst No Impact Man har ni säkert noterat att han egentligen (Colin Beavan alltså, inte Björn Elmenbrant) varken är någon stor stilist eller en speciellt stor tänkare. (Möjligen lägger han sig an med en ostressande nivå för att vara lättillgängligare för sina läsare). Men det som han gör så oerhört bra, det som är det fundametalt fascinerande med hans experiment, är att målet är att mäta skillnaden i lycka för honom själv, för hans familj. Beavan pratar mycket om hur svårigheterna uppvägs av ”social glue”, det sociala limmet, en substans som dykt upp lite varstans i hans liv på sistone.

Inte bara för att han nu pratar med mänskorna som producerar hans mat, eller på grund av hans nyfunna nätverk av likasinnade ekokämpar. Utan för att familjelivet och umgänget blivit så mycket roligare sedan han stängde av teven. Nu spelar man brädspel och konverserar. Och promenerar när man ska nånstans. Och är lyckligare.

I en omtalad finsk studie för kanske tio år sedan kom man fram till att finlandssvenska åldringar, även när man korrigerat för socioekonomiska faktorer, lever längre och är friskare än finsktalande. Den accepterade förklaringen för detta är att föreningslivet är så utbrett i svenskfinland och att finlandssvenskar generellt har större aktiva sociala nätverk. Finlandssvenska äldre umgås med fler mänskor, sjunger i fler körer, spelar mer bridge, ser fler handbollsmatcher och går på fler kräftskivor än finsktalande. Och det mår man bra av; det är det bästa skyddet mot både demens och fysiska problem.

Här i Danmark citeras ofta en annan studie, den om att danskar inte lever lika länge som svenskarna men att de är mycket lyckligare. Detta brukar anföras som ett försvar för den danska sociala samvarons smörjmedel – underförstått att danskar blir lyckliga av alkohol, tobak och bacon. Min gissning är att de snarare blir lyckliga av att hygga tillsammans och att graden av bacon i grunden är irrelevant (vilket är tur eftersom vi alla ändå ska äta mindre kött i framtiden).

Det är som Elmbrant antyder: vi tenderar att blanda ihop rekvisitan med manuset. Vi mäter finlandssvenska sherrytanter i centiliter och pälsaccessoirer i stället för i antalet fnissande huvuden på Ekbergs konditori på Bulevarden i Helsingfors. Platt-TV:n flyter ihop med idén om familjen, och det är kaffet, inte samtalet, som kopplar ihop oss med vänner och kolleger. Elmbrants debatt om lycka (som förstås egentligen är debatten om Nina Björks köksstolar, om ni minns dem) kommer att handla om att separera behov och behov, namn och ting, miljöer och möten från varann.

Jag tänker väl på det här för att jag spelade brädspel på rollspelskonventet HyggeCon i helgen. Det arrangerades på frivilligbasis i en höstlovstom skola, involverade social samvaro till självkostnadspris, mänskor som delar med sig av specialistkunskap (jag talade om rollspelsdokumentation, andra lagade mat eller fixade festen) och föreningen har fixat en buss från Århus järnvägsstation så ingen behöver ta bilen.

Det blev fyra dagar av socialt lim och sällskapsspel i stället för statushets och sociala spel. En pornopolka, denna folkdans som är så mystiskt älskad i min subkultur, pågår i flera timmar efter middagen. En ung karriärvetenskapskvinna, Regitze Illum, vinner en Onkel för sitt första lajv Intet hjem, tusind stjerner – en kammarrymdopera om människosmuggling. Någon sätter sig vid pianot i aulan och spelar loungeversioner av metallåtar, och som vanligt är vi knappt inne på Mordor-brädan förrän alla medlemmar i mitt Fellowship blir jättehårt dödade av Sauron. Så många så oerhört lyckliga vuxna människor. Det är svårt att tänka sig en bättre semester.

*

Självklart pingar jag intressant.se

Jag ska väga ditt barn

11 oktober, 2008

Läste en artikel i danska Weekendavisen i morse om en ny bok av Verner C. Petersen, docent vid Institut for Ledelse vid Handelshøjskolan i Århus (som snart och förutsägbart kommer att heta Århus Business School). Boken heter Vildveje i velfærdsstaten och verkar i allra högsta grad läsvärd; artikeln citerade massor med exempel på hur tendensen att försöka kontrollera och förbättra olika typer av samhällsfunktioner som skola och sjukvård genom att ställa upp mätbara mål ibland leder till direkt komiska och ofta mätbart kontraproduktiva resultat. Petersen skriver om Danmark men min uppfattning är att trenden varit liknande i hela Norden.

(Dessutom får Petersen i min personliga bok pluspoäng för att använda som sin avskräckande metafor Mr. Gradgrind från Charles Dickens roman Hard Times, vars titel gäckat mig i ungefär två veckor trots att det inte kan vara mer än fyra, fem år sedan jag plöjde – och gillade – den. Hela romanen är, om jag kommer rätt ihåg, en mycket intelligent och underhållande sedelärande historia om arbetarnas fruktansvärda levnadsförhållanden under industrialiseringen parallellt med en satir över var man kan hamna om man försöker tillämpa liknande vetenskapliga effektivitetsmetoder på skolväsendet. Och så är det ganska säkert nåt med vagabonder, ett föräldralöst barn och möjligen en cirkus också, men mitt minne sviker mig).

Så vi läser om Petersens bok, och jag frågar min kille om det är så på hans jobb också. Han driver en så kallad ungdomsklubb i nordens största ghetto, som det här så avslappnat kallas, och är alltså ett slags lägre kommunal chef.

– Javisst, sa han.

– Vi får sidvis med nya instruktioner och mål hela tiden. Vi ska till exempel väga alla ungarna regelbundet. Men det gör vi så klart inte.

Uhm… va? VÄGA dem? Mäta deras massa på en så kallad våg?

– Ja, alltså, för att se om de tenderar att bli överviktiga. Det kanske är nån mening med det när barnen är på dagis, men de här är tonåringar. Vi kan inte väga dem.

Ja men, vad gör ni då?

– Vi…

Han rycker på axlarna.

– Vi bara… inte väger dem.

Sen gick vi ganska många varv runt fraser av typen ”du ljuger”, ”nej allvarligt”, och så vidare.

Det här var så många grejer att jag knappt vet var jag ska börja. Dels tycker jag det är ett helt fantastiskt exempel på det danska sättet att hantera ledarskap de ogillar: de säger javisst, ler, nickar och gör som de vill. Men så är det den fantastiska brainwave som ligger bakom tanken att väga kidsen i eftermiddagsprogrammen – som alltså inte alla deltar i. Kanske alla klubbar och eftermiddagsprogram har fått samma instruktion? Fotbollslag och lajvklubbar? Skulle det inte vara smartare att väga kidsen nånstans där alla faktiskt är – i skolan? Hos skolsköterskan? Det känns ju som att kidsen som inte deltar i frivilliga aktiviteter skulle vara en sannolikare riskgrupp för överviktighet.

Men hey, vad vet jag. Det är ju inte otänkbart att det här bara var ännu en av grejerna min kille hittar på för att få skratta i skägget åt hur lättlurad jag är. Det är väl oroväckande nog att vi lever i ett samhälle där det här ens är ett trovärdigt scenario. Världen brinner. Så vad ska vi göra med underprivilegierade och ofta traumatiserade kids med låga språkfärdigheter när vi nu har dem i ett rum en konstruktiv vuxen närvaro? Väga dem.

Annat intressant.