Tidskapsel: Mårten gås, 2008

Hittade en liten betraktelse från Budapest, som jag tror kan ha publicerats i DN då det begav sig. En bagatell, egentligen, men samtidigt enormt mycket innehåll på väldigt få tecken: Ungerns kollaps, Sterlings konkurs, Obamas triumf. Det känns som att det var väldigt länge sedan. Jag hade glömt hur det kändes på gatorna då, en känsla som nu får mig att förstå Fidesz så mycket bättre.

Det kommer att bli mer DN framöver och jag hoppas få tillfälle att utforska den här stilen av rapportering mer.

*

Jag hade glädjen att fira Mårten Gås i hans hemland Ungern. På lantbruksmuseet i Budapest gjorde barnen lyktor och sjöng folkvisor i en parad i parken. Värmeljusen var inte skyddade mot regn eller andra katastrofer från ovan och föräldrarna höll ett oroligt öga på kvällshimlen. En del av dem hade tårar i ögonen. Landets ekonomi hade kollapsat föregående vecka och forintens värde dalade dag för dag.
På turistställena slog folk klackarna i tacket. Särskilt amerikanerna strödde efter sin valnatt Obamarusiga glädjedollars omkring sig. På de lokalt orienterade restaurangerna var atmosfären lågmäld. Vi åt mer än vi behövde för att det var så billigt och servitörerna så många runt de halvtomma borden. Den här kvällen tog jag in tre rätter med gåslever trots att jag egentligen tycker det är djurplågeri. När vi rultade hem mot hotellet mådde jag dåligt både etiskt och fysiskt.
Vi brukar inte bo femstjärnigt, men när flygbiljetterna på Sterling gick upp i rök hamnade vi på Marriot. Anonyma bekvämligheter, utsikt över floden, alla nyhetskanaler och hotellets hypnotiska mat-TV, där automatiska kameror i det egna köket följer lyxfrossans väg till borden. Den här tiden på natten skurade melankoliska kockar rostfritt stål vid kalla spishällar. Den surrealistiska Pastry Live Cam panorerade över tomma arbetsbänkar.
I efterhand känns det som en profetia: i år kom St Martin med fyrtio dagars fasta även för oss som inte är katoliker. Snålblåsten i världen lägger sig knappast för att vi tänder ljus, men det bådar för en jul av reflektion och eftertanke.

Inside My Heart Is Breaking, My Make-Up May Be Flaking, But The Smile Stays On

När nyheten om Michael Jacksons femtio avskedskonserter offentliggjordes blev jag snabbt heligt förbannad på de slapphänta reaktionerna på de allra flesta kulturredaktionerna. Jag säger de allra flesta eftersom det verkar osannolikt att INGEN skulle ha gjort en snygg bevakning även om jag inte själv såg eller hörde någon hantera den komplexa nyheten på ett sätt som skulle ha gjort både Michael Jacksons konstnärskap och hans offer rättvisa.

Jag förstår förstås att det är svårt. När en artist som endast med hjälp av sin betydande förmögenhet väjt i rätten för synnerligen trovärdiga och väldokumenterade pedofilianklagelser försöker återskapa sitt anseende och sin status som konstnär genom en serie med femtio enorma konserter är det inte helt tydligt vad som är nyheten. Eller snarare: det är intressant på så många plan att de alla inte går att klämma in i en nöjesnotis.

Så man gör det som vi i media gör: man struntar i det svåraste. Man sade inte, ”biljettförsäljningen visar något oerhört intressant: att den här mannen är kanske den enda pedofilen i världen som vi faktiskt älskar.” I stället drev man med Jacksons näsa, nämde att han hängt sin bebis över kanten på balkongen och kallade honom excentrisk eller besynnerlig. Man talade om Bubbles och Neverland. Spekulerade i huruvida det alls kommer att bli några konserter.

Jag minns att jag lyssnade på danska P3 och fick lust att slänga ut min iPal genom fönstret när de två manliga programledarna satt och skrockade åt fenomenet Jackson. ”Höhö, höhö, höhö.” Tre ingångar i programmet, en subtext av perversa associationer men inget uttalat om att barn kanske farit illa.

Ställer man journalisterna och tyckarna mot väggen lär de väl säga att det här beror på att man inte vill fara med förtal. Men det var aldrig det som var orsaken. Vi kunde aldrig prata om Jacksons sannolika pedofili i samma mening som hans konstnärskap och hans kändisskap eftersom hans patologiska beteenden så uppenbart hänger ihop med varann. Accepterar man allvaret i anklagelserna och skadorna som Jacksons uppväxt i offentligheten tillfört honom själv och, uppenbarligen, en mängd andra småpojkar, då är det inte roligt längre. Det är inte roligt att prata om Bubbles och syretältet och att han döpte båda sina söner till Prince Michael. Och det blir för obekvämt att samtidigt älska så mycket ur Michael Jacksons produktion med den där blinda kärleken som man bara har till alldeles perfekt popmusik. Det blir för obekvämt att vi själva älskade Michael Jackson när vi var barn. Det blir för trångt i hjärnan när man försöker förstå att både den galna, vita Michael med dödskalleansiktet och den lilla svarta sånggossen som hela världen älskade, att de var samma person.

Det känns ju inte som att latter-day Michael är en person överhuvudtaget. Det känns som att han är någon slags fruktansvärd mutation, en bieffekt av mediasamhället som vi själva är ansvariga för – både nöjesbevakarna och fansen.

Om vi kände ett komplicerat och generande ansvar för prinsessan Diana är det liksom ingenting jämfört med det här. Henne skapade vi med en prinsessmyt som kombinerade ett feodalt bagage med en kvävande könsmaktsordning. Men Michael? Herregud. Det är ju inte bara kändisskapet, ett vardagsvansinne på Britneynivå som knäckte honom.

Michael Jackson debuterade året efter mordet på Martin Luther King, Jr. Det här är en man som växte upp i offentligheten i en tid då det inte ännu var helt okej för vita barn att ha svarta idoler. Strypsnaran som mediasamhället satte på honom handlade om så mycket mer än att han missade sin barndom. Den svarte mannens hotfulla sexualitet låg fortfarande på agendan – det där som Eddie Murphy porträtterar med sådan glödande vrede i Dreamgirls – och här har vi en oskyldig prepubertal pojke som sjunger ”show me what you got, girl” och tusen andra stönanden, gläfsanden och småkåta utrop som definitivt inte skulle ha varit ok i flickrummen om Michael varit en vuxen man.

Jag lyssnar på Jackson 5 när jag skriver det här och jag vill både dansa och gråta. Det känns i hela kroppen.

Om Jacksons konsertserie var en utmaning för medierna är hans död på något sätt både enklare och svårare. Nu är det okej att låta honom ta den plats i tidningarna som det faktiskt kräver att ens kort sammanfatta vändningarna i hans liv och karriär. Och nu kommer nog sanningen fram, så småningom. Alltså om det är som det verkar: att Michael Jackson förutom en produkt av sin tid och av mediasamhällets framväxt också var en praktiserande pedofil som köpte sina offers familjer till tystnad.

I och med hans död har tragedin som var Jackson fått en tydlig kontur, så nu kan nog pedofilin för första gången inkluderas i ett prydligt litet narrativ, ungefär såhär:

Bestulen på sin barndom blev Jackson en av de där som lever dels genom offentligheten, dels i sina självdefinierade världar, som kollapsar utåt och raseras inombords. Det gick ut över barn i hans närhet, och det är fruktansvärt. Men han har efterlämnat en popskatt av historisk betydelse.

Fast om det finns en pedofil i världen som kan få allmänhetens sympati är det väl Michael. Det kanske blir en bieffekt av detta, att många vanliga människor tänker tanken att pedofiler kanske inte är i första hand onda. Att de snarare är trasiga, trasiga människor som också förtjänar att behandlas med förståelse.

Stackars Michael, som alltid såg blyg ut utom när han dansade. Stackars Michael, alltid leende bakom det allt stelare sminket.

Vi får nog vänta på den definitiva analysen av hans liv och gärning(ar). Berättelserna är ju för många. Michael Jackson och hans tid; Michael Jackson och identitetspolitiken; Michael Jackson och psykopatologierna; Michael Jackson och rasrelationer i USA. Har Barack Obama redan uttalat sig om Jacksons död? Han kommer att få frågan, och svaret kommer att handla om den personliga tragedin, och om betydelsen av att beskydda unga människor från kändiskulturens mörkaste sidor. Det finns andra, intressantare diskussioner som Obama nog inte kan ta. På grund av pedofilin. På grund av att det finns en berättelse där Michael Jackson måste vara ”ond”.

Heal the world, för guds skull. Galen – ja. Men inte ond.

Michael Cunningham jobbar tydligen på ett filmmanus om Freddie Mercury och i det sammanhanget har han pratat om den självskapade kändisidentiteten, om människor som Marilyn Monroe och James Dean och Madonna och Michael Jackson. Om hur zanzibarisk-brittisk-persiske Freddie på det sättet levde en fundamentalt amerikansk berättelse. Man kan till och med säga att Mercury bevisade att den fundamentalt amerikanska kulturen idag tillhör hela världen. Den sanningen definierade också Michael Jackson.

Det är därför vi bryr oss. Stackars Michael. Det är som med Frankensteins monster: alla ville ju så väl, men resultatet blev inte en människa. I stället skapar vi ett monster med en god och barnslig själ som skördar oskyldiga offer och till sist flyr ut i en utplånande vithet där han kanske kan få ro.

PS: Min kollega Tommie Jönsson observerade att avskedskonserterna kanske var ett test. Att Jackson ville mäta om han fortfarande var älskad. På något underligt sätt finner jag det trösterikt att han dog i vissheten om att han fortfarande kunna fylla samma arena femtio gånger på raken. Kanske han ändå var lite lycklig, en stund, på slutet.

Intressant.

Vampyrer!

Ur Gealgas nya webbserie om medelklassvampyrer i finanskrisens London

Det blev väldigt mycket vampyrer den här veckan. I fredags snackade jag i Kino om vampyrgenrens egenskaper. Jag låter lite seg och sexig, eftersom jag inte hade pratat med nån under de minuter jag varit vaken före Roger ringde (typ ODÖD, giddit?)  och det kanske jag ska sätta i system eftersom mitt taltempo i inslaget nästan är nere på en nivå som kan uppfattas av det mänskliga örat. Min poäng som jag liksom kom på där medan jag pratade var att vampyrer alltid står i motsatsförhållande till pliktsamhället, att de inte bara står för det viktorianska samhällets snaskiga baksida, utan också bl.a. för drömmen om absolut hedonism som reaktion mot ett utbränningshetsigt samhälle.

Inslaget motiverades bl.a. av att det är True Blood-premiär på Canal+ i kväll; min förvånansvärt översvallande reaktion till de första avsnitten ligger på weirdscience. Det är lite spretigt, jag vet, men jag vill för en gångs skull bara helt ointellektuellt skriva vad jag KÄNDE i mitt HJÄRTA. Det vete fan om jag kommer att fixa hålla veckotempo med en teveserie jag tycker så här mycket om. Kan jag köpa den lagligt med pengar online om jag har en polare med amerikanskt kreditkort, det är frågan? Hjälp mig, o internet, att inte stjäla från konstnärer.

Så fick jag ett email idag av min gode vän Rob som möjligen är den mest begåvade mänska jag känner. Han är en skrämmande intelligen akademiker-in-the-making men också konstnär, och idag meddelar han om sin nya webbserie, där han noterar sina kompisars samtal om finanskrisen verbatim och lägger orden i munnen på – ja, titeln säger väl allt: Young Middle Class Vampires Facing A Global Recession. Läs! (Ja, bilden ovan är klippt ur en serie; jag stal ju fan från en konstnär bara en stycke efter att jag lovade att låta bli. Voi mua).

Avslutningsvis vill jag göra en ganska uppenbar observation om True Blood och Stephanie Meyers Twilight-serie (som en klok litteraturvetare förresten kommenterar väldigt intressant i samma avsnitt av Kino). Alla nördtjejer jag känner blev hooked på Charlaine Harris redan vid hennes första söderns vampyrer-bok Dead Until Dark redan 2001. Bara jag själv har inte, av totalt random anledningar, läst en enda Charlaine Harris. Men är det inte helt sjukt hur mycket i Stephanie Meyers avsevärt nyare böcker tydligen är plockat ur Harris helt utan att blinka? Tex är ju vampyrpojken där telepat, och flickan Bella är den enda vars tankar han inte kan läsa. Alltså… är detta inte lite… skamlöst?

Kanske det här redan har diskuterats till lust och leda. Men eftersom jag intresserar mig både för vampyr-lightsnusk och Southern Belles ur ett litteraturvetenskapligt och köspsolitiskt perspektiv har jag nu åtminstone en legitim orsak att läsa Harris… mums… Jag får återkomma om det.

PS Rob’s andra blogg, Exquisite Copse, är definitivt värd ett besök. Inslaget om den prickiga toppen sammanfattar briljant hur hans hjärna fungerar: mode, konsthistoria, politisk analys, mode, analys, insikt, ironi.

Och självklart pingar jag intressant.se

Kanske rentav tala om lycka

Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Jag skrev alltså i Fokus i fredags om konsumtion och behov i relation till både finanskrisen och miljöhotet. I Dagens Arena uttrycker Björn Elmbrant samma saker mycket bättre. Vi tar ju inte ens ut föräldrapengarna, läser han i Social Politik; 1,7 miljarder fick ligga orörda i fjol:

Inser vi att finanskrisen hänger samman med klimatkrisen kanske vi rentav kan få en debatt om lyckan. Är det att jaga som en idiot för att låna till en platt-TV eller gno ihop extra stålar för att kunna ligga några veckor på en strand i Thailand?

Om ni har följt mitt råd och läst No Impact Man har ni säkert noterat att han egentligen (Colin Beavan alltså, inte Björn Elmenbrant) varken är någon stor stilist eller en speciellt stor tänkare. (Möjligen lägger han sig an med en ostressande nivå för att vara lättillgängligare för sina läsare). Men det som han gör så oerhört bra, det som är det fundametalt fascinerande med hans experiment, är att målet är att mäta skillnaden i lycka för honom själv, för hans familj. Beavan pratar mycket om hur svårigheterna uppvägs av ”social glue”, det sociala limmet, en substans som dykt upp lite varstans i hans liv på sistone.

Inte bara för att han nu pratar med mänskorna som producerar hans mat, eller på grund av hans nyfunna nätverk av likasinnade ekokämpar. Utan för att familjelivet och umgänget blivit så mycket roligare sedan han stängde av teven. Nu spelar man brädspel och konverserar. Och promenerar när man ska nånstans. Och är lyckligare.

I en omtalad finsk studie för kanske tio år sedan kom man fram till att finlandssvenska åldringar, även när man korrigerat för socioekonomiska faktorer, lever längre och är friskare än finsktalande. Den accepterade förklaringen för detta är att föreningslivet är så utbrett i svenskfinland och att finlandssvenskar generellt har större aktiva sociala nätverk. Finlandssvenska äldre umgås med fler mänskor, sjunger i fler körer, spelar mer bridge, ser fler handbollsmatcher och går på fler kräftskivor än finsktalande. Och det mår man bra av; det är det bästa skyddet mot både demens och fysiska problem.

Här i Danmark citeras ofta en annan studie, den om att danskar inte lever lika länge som svenskarna men att de är mycket lyckligare. Detta brukar anföras som ett försvar för den danska sociala samvarons smörjmedel – underförstått att danskar blir lyckliga av alkohol, tobak och bacon. Min gissning är att de snarare blir lyckliga av att hygga tillsammans och att graden av bacon i grunden är irrelevant (vilket är tur eftersom vi alla ändå ska äta mindre kött i framtiden).

Det är som Elmbrant antyder: vi tenderar att blanda ihop rekvisitan med manuset. Vi mäter finlandssvenska sherrytanter i centiliter och pälsaccessoirer i stället för i antalet fnissande huvuden på Ekbergs konditori på Bulevarden i Helsingfors. Platt-TV:n flyter ihop med idén om familjen, och det är kaffet, inte samtalet, som kopplar ihop oss med vänner och kolleger. Elmbrants debatt om lycka (som förstås egentligen är debatten om Nina Björks köksstolar, om ni minns dem) kommer att handla om att separera behov och behov, namn och ting, miljöer och möten från varann.

Jag tänker väl på det här för att jag spelade brädspel på rollspelskonventet HyggeCon i helgen. Det arrangerades på frivilligbasis i en höstlovstom skola, involverade social samvaro till självkostnadspris, mänskor som delar med sig av specialistkunskap (jag talade om rollspelsdokumentation, andra lagade mat eller fixade festen) och föreningen har fixat en buss från Århus järnvägsstation så ingen behöver ta bilen.

Det blev fyra dagar av socialt lim och sällskapsspel i stället för statushets och sociala spel. En pornopolka, denna folkdans som är så mystiskt älskad i min subkultur, pågår i flera timmar efter middagen. En ung karriärvetenskapskvinna, Regitze Illum, vinner en Onkel för sitt första lajv Intet hjem, tusind stjerner – en kammarrymdopera om människosmuggling. Någon sätter sig vid pianot i aulan och spelar loungeversioner av metallåtar, och som vanligt är vi knappt inne på Mordor-brädan förrän alla medlemmar i mitt Fellowship blir jättehårt dödade av Sauron. Så många så oerhört lyckliga vuxna människor. Det är svårt att tänka sig en bättre semester.

*

Självklart pingar jag intressant.se

Jag ska väga ditt barn

Läste en artikel i danska Weekendavisen i morse om en ny bok av Verner C. Petersen, docent vid Institut for Ledelse vid Handelshøjskolan i Århus (som snart och förutsägbart kommer att heta Århus Business School). Boken heter Vildveje i velfærdsstaten och verkar i allra högsta grad läsvärd; artikeln citerade massor med exempel på hur tendensen att försöka kontrollera och förbättra olika typer av samhällsfunktioner som skola och sjukvård genom att ställa upp mätbara mål ibland leder till direkt komiska och ofta mätbart kontraproduktiva resultat. Petersen skriver om Danmark men min uppfattning är att trenden varit liknande i hela Norden.

(Dessutom får Petersen i min personliga bok pluspoäng för att använda som sin avskräckande metafor Mr. Gradgrind från Charles Dickens roman Hard Times, vars titel gäckat mig i ungefär två veckor trots att det inte kan vara mer än fyra, fem år sedan jag plöjde – och gillade – den. Hela romanen är, om jag kommer rätt ihåg, en mycket intelligent och underhållande sedelärande historia om arbetarnas fruktansvärda levnadsförhållanden under industrialiseringen parallellt med en satir över var man kan hamna om man försöker tillämpa liknande vetenskapliga effektivitetsmetoder på skolväsendet. Och så är det ganska säkert nåt med vagabonder, ett föräldralöst barn och möjligen en cirkus också, men mitt minne sviker mig).

Så vi läser om Petersens bok, och jag frågar min kille om det är så på hans jobb också. Han driver en så kallad ungdomsklubb i nordens största ghetto, som det här så avslappnat kallas, och är alltså ett slags lägre kommunal chef.

– Javisst, sa han.

– Vi får sidvis med nya instruktioner och mål hela tiden. Vi ska till exempel väga alla ungarna regelbundet. Men det gör vi så klart inte.

Uhm… va? VÄGA dem? Mäta deras massa på en så kallad våg?

– Ja, alltså, för att se om de tenderar att bli överviktiga. Det kanske är nån mening med det när barnen är på dagis, men de här är tonåringar. Vi kan inte väga dem.

Ja men, vad gör ni då?

– Vi…

Han rycker på axlarna.

– Vi bara… inte väger dem.

Sen gick vi ganska många varv runt fraser av typen ”du ljuger”, ”nej allvarligt”, och så vidare.

Det här var så många grejer att jag knappt vet var jag ska börja. Dels tycker jag det är ett helt fantastiskt exempel på det danska sättet att hantera ledarskap de ogillar: de säger javisst, ler, nickar och gör som de vill. Men så är det den fantastiska brainwave som ligger bakom tanken att väga kidsen i eftermiddagsprogrammen – som alltså inte alla deltar i. Kanske alla klubbar och eftermiddagsprogram har fått samma instruktion? Fotbollslag och lajvklubbar? Skulle det inte vara smartare att väga kidsen nånstans där alla faktiskt är – i skolan? Hos skolsköterskan? Det känns ju som att kidsen som inte deltar i frivilliga aktiviteter skulle vara en sannolikare riskgrupp för överviktighet.

Men hey, vad vet jag. Det är ju inte otänkbart att det här bara var ännu en av grejerna min kille hittar på för att få skratta i skägget åt hur lättlurad jag är. Det är väl oroväckande nog att vi lever i ett samhälle där det här ens är ett trovärdigt scenario. Världen brinner. Så vad ska vi göra med underprivilegierade och ofta traumatiserade kids med låga språkfärdigheter när vi nu har dem i ett rum en konstruktiv vuxen närvaro? Väga dem.

Annat intressant.

Barnlitteraturhunger och bisarrt sammanträffande

Som medlem i en barnlitteratur- och ungdomskulturgrupp på mitt förra universitet är jag medarrangör för en akademisk konferens i mars nästa år, Place and Space in Children’s Literature. (Kolla gärna länken om forskningsområdet är relevant för er, vi har lokaler i vackra Keble College och Philip Pullman, Diane Purkiss, Peter Hunt, Farah Medlesohn och Maria Nikolajeva bland de bekräftade talarna). Som en del av förarbetet hittade jag bloggen Brave New Words, som skrivs av en översättare svenska-engelska, BJ Epstein. Brave New Words innehåller många läsvärda observationer om översättning och nordiska språkfrågor och dessutom, i inlägget jag länkar till, en rapport från Svenska barnboksinstitutets debatt ”Barnboken som vara och vad barnboken får vara” på Kulturhuset i Stockholm för en knapp månad sedan. Vad fan? Jag var ju där!

Det konstiga med detta är att BJ Epstein är bosatt i England. Själv är jag numera bosatt i Malmö och pluggar i Århus. Ändå såg vi det bägge som livsviktigt att ta oss till den där debatten, i ett helt annat land. Och vi var inte ensamma: det var så fullt att de som kom sent fick sitta på trappan. Hungern efter ett samtalsforum var faktiskt så överväldigande att debatten snabbt spretade iväg åt tusen håll; ganska precis inga frågor blev besvarade men det var ändå intressant att höra så många författare, förläggare, översättare och kritiker lufta sin passionerade oro för barnlitteraturens tillstånd, villkor och framtid.

Alla av de centrala trådarna skulle egentligen kräva egna diskussioner och jag tror att SBI kommer att följa upp åtminstone några av dem. Den kommersiella barnlitteraturens värde, status och prioriterade position på förlagen. Kanondiskussionerna, inte minst apropå DN:s barnbokstopplista och ALMA-priset. Det intressanta faktum att deskriptiv barnlitteratur – sådan som reflekterar tex minoritetsbarns vardag – egentligen bara står att finna i den normativa barnlitteraturen, den som kommer med en (ofta uttalad) politisk agenda.

Det jag inte tror att SBI kan följa upp är många författare och förläggares verbala och passionerade vrede mot Dagens Nyheter, vars Lotta Olsson vågade bryta ett tungt tabu och säga att mycket av det som publiceras även av svenska författare är skräp. Det var nog ren tur att ingen fick hjärtslag i salen; storförläggare kände sig kränkta å sina hårt arbetande författares vägnar och de hårt arbetande författarna själva lade inte direkt tand för tunga. Det är så klart intressant att så många trodde sig veta precis vilka böcker Olsson talade om, men det kanske har mer att göra med dåliga recensioner på Barn/Ung än dåligt självförtroende hos parterna.

Jag har personligen aldrig träffat BJ Epstein, men jag gissar att just hon var den amerikanskfödda översättare som under debatten påpekade att det internationellt sett är ett privilegium att alls kunna ha den här typen allvarliga diskussioner om barnlitteratur. Den reaktionen har vi också sett till vårt Call For Papers för konferensen i Oxford. Folk är sjukt på, bokar konferensen i kalendern direkt, mailar och tackar bara för att initiativet är så viktigt. Place and Space är bara ett första steg i en serie steg för att höja barnkulturforskningens status på engelska fakulteten och universitetet. (Den ska följas upp av en utställning om lokala fantasyförfattarskap på Bodleian Library 2011 och en större konferens på samma tema samma år). Men nu tror jag att den också kommer att bli ett forum för det här enorma behovet att tala om vad vi sysslar med, för känslan att de som sysslar med barnlitteratur är något på spåren som faktiskt är viktigt.

Dels för att barnlitteraturens roll i att forma självbild och nationell identitet, bland annat, är så stor. Dels för att brukslitteraturens roll för unga och äldre läsare inte är den samma; jag kan läsa och avfärda Stephanie Meyers serie som underhållande strunt men min kusin som är tretton och katolik kommer att läsa böckerna om och om igen – och få ut något helt annat av berättelsen om sex, odödlighet och äktenskap bland människor, varulvar och vampyrer. Dels för att näringslivets prioriteringar har ett så enormt inflytande över barn- och ungdomslitteraturen idag. Det här är inte trivialt, det är livsviktigt.

PS Mer relaterad läsning? Jag skriver i Fokus om produktionsbolaget bakom Gossip Girl-böckerna här och om den nya författarrollen här.

Annat intressant.

All Souls, dag 3

Gatorna var dimmiga och alldeles tomma när vi gick till det tredje provet och det tog ett tag att fundera ut varför: det var lördag morgon. Stämningen var kanske lite mer avslappnad nu än annars, det sista provet är omöjligt att förbereda sig för och med tre timmar tid för en fråga kändes det som att man skulle kunna unna sig att inte stressa.

Det femte och sista provet i uttagningsrundan är det berömda: det där hela frågan är ett ord. Utmaningen är att skriva en välargumenterad, originell, intelligent uppsats om ett avgränsat ämne. Det året som frågan var ”Water” fick man inte in ett enda bra svar. Kandidaterna hade maniskt skrivit ner allt de kom att tänka på som hade med vatten att göra. Nähä, sa the Fellows, och sket i att ta in en enda Prize Fellow det året.

Vårt ord var ”Novelty”.

Tricket är att förlita sig på att man har tid, men att komma ihåg att den inte obegränsad. Jag gjorde, som alltid i sådana här situationer, en mindmap och skrev ner allt jag kunde komma på. Det tog mig över tjugo minuter att komma på en enda sak som jag själv tyckte var det minsta intressant, men jag var ganska lugn – min arbetserfarenhet kom väl till pass. Jag kan av ren erfarenhet förlita mig på att man förr eller senare alltid får en idé. Efter ungefär femtio minuter gjorde jag en genomgång av vad jag hade, numrerade grejerna som verkade ha nån som helst validitet och organiserade in dem i en ny mindmap. Inte för att jag kommit på något särdeles fantastiskt, men för att jag visste att betänketiden ny måste bara slut. Efter drygt en timme kunde jag börja skriva, och när jag slutade var det ungefär två minuter kvar av tiden. Det blev tolv sidor.

Även om jag hela tiden varit glad över att ha en grupp nya briljanta kompisar att genomgå skrivprocessen med var det lite jobbigt efteråt. Andy hade skrivit, mycket övertygande lät det som, om nyheten som organiserande princip i modernismen, och om hur ”i princip allting i vårt samhälle är sprunget ur dada”. Kate, tror jag det var, hade skrivit en politisk analys av om the Mommy Wars. Maria hade presenterat sin teori om barns inlärning. Jag själv? Jag skrev nästan hela min uppsats om sjungande fiskar. Alla Rhodes-stipendiater vände artigt bort blicken när jag berättade detta, som om jag var den pinsamma kusinen från landet som inte ens märker att hon precis pruttat i salongen.

Till mitt försvar hade jag i uppsatsen ett sammanhang för analysen och till och med nåt slags svag ekologisk ramargumentation. Det handlade om varför vi som civilisation producerar ”novelty items”, varför och hur den sjungande fisken är rolig, och om hur värdet på sådana prylar radikalt avtar tillsammans med nyhetens behag. Jag tyckte själv det var ganska vettigt, men jag förstår ju nu att det kanske inte verkar särskilt seriöst.

Redan när vi steg ut på the High Street började hela provförloppet kännas overkligt. Vädret var strålande och vi försökte boka en punt men alla i hela Oxford hade haft samma idé, och det fanns inga trots att det bara är Michaelmass -1 och terminen inte ens har börjat. Men Andy bor på the High i ett studenthus som ägs av Magdalen College och naturligtvis har det en hemlig trädgård på baksidan, så efter en proviantrunda till Covered Market lade vi oss där och drack champagne, läste Hello och käkade sallader från Alpha Bar och kakor från Ben’s Cookies. Och grälade med en kemist som pluggat i Lund om huruvida humanister kan sägas producera ”kunskap” eftersom de uppenbarligen använder fullständigt ovetenskapliga metoder. Och grämde oss över att både Andy och Maria glömt vadslagningen om huruvida någon av oss kunde klämma in uttrycket ”ass burger” i sin uppsats – det hade ju varit lätt som en plätt både som dadaistisk poesi eller som ett exempel på språkligt nyskapande i lågstadieåldern.

Sen gick alla till sitt och bytte om för champagnemottagningen som All Souls Senior Dean bjuder alla kandidater på. Den hölls i collegets gamla bibliotek, ett vackert välvt rum utan böcker men med stora fönster åt två håll. The Senior Dean har varit Fellow i 51 år och var uråldrig, lång men rak trots att han behövde käpp. Han hade också två hörapparater som gjorde det svårt att kommunicera i det mingelstökiga rummet. I jämförelse med honom var de andra gubbarna direkt ungdomliga, och naturligtvis fanns det också en hel del yngre Fellows på plats, Prize-vinnare och Postdoctoral Fellows. Många nämnde sin glädje över antalet kvinnliga kandidater; alla tycker idag könsfördelningen på college är katastrofal. Att t.ex. Maria, Helen och jag satt på grund av infokvällen riktad särskilt till kvinnor som man arrangerat i våras tyckte farbröderna var bra; allra helst skulle man vilja ta till positiv diskriminering men det får de inte för lagen. En av dem hade, sade han, kommit på en bra plan som han skulle vilja testa nästa år: att låta provfrågorna skrivas och proven rättas uteslutande av kvinnor. Hans gissning var, att resultaten då skulle bli annorlunda fördelade. Jag vet inte om jag håller med. Det är en av de där grejerna som jag inte skulle vilja att är sant men som nog möjligen stämmer.

Alla mina kompisar skulle på olika middagar, fester eller juristbalen på Keble, så jag stannade kvar till sist av dem jag kände och minglade med de främmande kandidaterna. Alla hade ju nåt gemensamt att prata om. Det kändes melankoliskt att gå ut genom porten och säga god kväll åt Portern på kvällsskiftet. All Souls är ju en stängd institution; skulle jag av någon anledning bli förhindrad från att skriva proven igen kommer jag aldrig att gå in där igen så länge jag lever.

När jag vinglade runt hörnet in på Radcliffe Square var jag alltså tvungen att stanna vid All Souls Great Gate för att stirra in på deras Great Quad. Och då insåg jag plötsligt att huvudbyggnadens två torn, det är ju de två tornen som man ser från New College Lane som jag alltid har älskat så när jag gått hem till Teddy Hall eller ut mot Cowley om kvällarna. I ett av dem kan man alltid se ett grönt ljus; i fyra år har jag tänkt på det som Magikerns Torn. Tänk att jag var så nära det i fyra dagar utan att förstå det!

Om en månad publiceras en shortlist på utvalda, som kallas in för att viva sina provuppsatser inför alla sjuttio Fellows. Det är alltså något mellan en disputation och ett muntligt prov men alla parterna har svarta mantlar på sig och rummet där allt utspelar sig är från medeltiden. Av dem som vivar väljs en vecka senare mellan noll och tre – vanligen två – kandidater till ett sjuårigt Fellowship. Det mötet hålls på en lördag: de utvalda blir Fellows från och med därpåföljande måndag och kan kort därefter flytta in i ett rum någonstans bakom de låsta portarna, i skuggan av de två tornen.

All Souls, dag 2

Huh huh.

Det var en vacker dag idag, sommarväder faktiskt, så när vi kom ut vid fem ville vi gärna sätta oss i solen. Alla ställen med teserveringar var förstås knökfulla så vi satte oss inne på Turf i stället, Maria och Helen och Kate och Andy, och några killar som råkade komma förbi: en Bob som precis räknat ut för ett konsultbolags räkning hur Mexikanska staten kan skära ned sina koldioxidutsläpp, och en James som gör nåt avancerat som har att göra med Afrika. Helen är barrister. Maria och Andy och Kate är Rhodes scholars i litteratur, politik och development studies.

– Jag har skrivit 120 sidor på två dagar, sade Andy. 20 på varje prov.

– Jävlar, skriver du tjugo på varje prov? Jag skrev 12 och 15 idag. Ja jävlar. 120 sidor!

Kate berättade att hon skriver 20, 24 sidor, men vi som pluggar engelska beslöt att det är för att hon skriver lagfrågor, hon tänker inte före hon skriver och behöver inte anpassa svarets form till varje fråga separat.

James tittade upp. Han har inte skrivit några prov så han satt inte som vi andra och flexade sin hand och stirrade tomt ut.

– Ni gör fem prov totalt.

Vi tittade på honom. Ja?

– Så fem gånger tjugo är hundra, men ni har alltså bara skrivit fyra prov än så länge.

Andy tvingades medge att det här förstås var korrekt. Men ingen av oss hade tyckt det var nåt underligt med siffran. Vi har ju ändå suttit sex timar om dagen, det är sjukt. Dessutom är detta, till hans försvar, en stor och intensiv dag i Andys liv. När vi åt lunch på The Vaults and Gardens under universitetskyrkan St Mary var Thom Yorke där med sin lilla dotter. För Andy var det lite som att möta Gud själv. Inte för att de möttes, men vi satt ju i samma mysiga källarrestaurang och lät bli att stirra och diskuterade hur Thom Yorke passade in i våra gårdaga teorier om kändisars värdighet. (Han bevisade både min och Marias).

Förmiddagen idag var andra specialistprovet, vilket för min del innebar en obligatorisk diktanalys som gick SÅ ÅT HELVETE ÅT SKOGEN – jag kan inte, jag bryr mig inte, jag hade för lite tid och dessutom insåg jag senare att min läsning var helt ohållbar, och dessutom hade jag inte ens argumenterat för den på ett övertygande sätt. De två andra frågorna var lite som igår, fast svårare. Jag besvarade ”Do we presently underestimate the effect of language on the senses” och ”What should be the relationship between literary criticism and the culture within which it takes place?” Det första argumenterade jag inte så tydligt för och baserade helt på den enda föreläsningen i cognitive semantics jag någonsin gått på, den andra tycker jag var solid men den handlade å andra sidan om viktiga aspekter av Dan Browns Da Vinci-koden som litterära kritiker annars undlåtit att uppmärksamma. Så jag tror att mina chanser, such as they were, gick upp i rök. Hejdå Prize Fellowship.

I eftermiddagens General paper besvarade jag frågorna ”What do you understand by ‘theatricality’ in public and social life?”, ”Are literatures national?” och ”Should politics be a lifetime career” (Baudrillard, aldrig och nej men det är men det kommer att förändras).

Vi har ett prov kvar, men det går inte att förbereda för eftersom frågan bara är ett ord – några tidigare år har includerat ”water”, ”bias” och ”harmony”. Men jag måste vila nu så jag ska läsa lite i Marias ex av Eat Pray Love. Hon ville ge den åt mig men det skulle strida mot embargot. Jag ska försöka bedöma om jag vill låna den.

Helen berättade precis att The New Statesman kallar det här provet det svåraste i världen.

Två sätt att reagera på utmaningar

Listen: I’ve been telling stories my whole life. Even when I was a phone sex operator, I was the Mark Twain of extemporaneous jerk-off fiction. I took every perspiring creep on a fucking journey. I don’t know how to do anything else.

Det är Diablo Cody som på sin blogg säger några sanningens ord åt alla Diablo Cody -hatare där ute. Tydligen är de många. Jag har gillat kvinnan sen jag först såg henne och jag tror att det här inlägget liksom fixar biffen. Babes, I’m a fan.

Dagens andra citat kommer från Evelyn Waughs Brideshead Revisited, som jag för övrigt skriver mer om i veckans Fokus.

My father in his youth sat for All Souls and, in a year of hot competition, failed; other successes and honours came his way later, but that early failure impressed itself on him, and through him on me, so that I came up with an ill-considered sense that there lay the proper and natural goal of the life of reason. (45)

Det är Charles Ryder (Jeremy Irons för filistinerna) som talar. ”Came up” i det här sammanhanget betyder ”började på Oxford”, och ordet ”there” hänvisar här antingen till ”i den akademiska lunken” eller ”i det akademiskt ambitiösa spåret”, vilket är inte helt tydligt. ”Sat for All Souls” är Oxford för att ha suttit inträdesprovet till All Souls-collegets Prize Fellowship, ett oerhört prestigefyllt pris som är så svårt att få att ingen idag tar proven med nån som helst övertygelse om att vinna.

Men tänk om pappa Ryder inte heller förväntade sig nåt? Tänk om det liksom blev fel i efterhand, när han redan skrivit fyra tentor och den traditionella fri-essän om nåt enormt ämne, typ ”heder” eller ”universum”? Om han först då började hoppas, hoppas, hoppas? Jag är personligen investerad i detta, för jag ska iväg i morgon för att sitta samma prov.

Inte för att jag har nån chans. Men när priset är sju års finansiering att göra precis vad som helst inom  akademin, kulturen eller näringslivet så måste man pröva. Jag är candidate number 14 och jag får ta provet tre gånger. I år är min första gång. Nästan ingen får stipendiet första gången de sitter. Så i år är jag ännu fri att se på saken som en lek. Men nästa år? Tänk om jag förvandlas till en mumlande pappa Ryder och tvingar, genom min förbittring och besvikelse, mina barn att söka sig till hedonism, klassresor och homosensualitet?

Det är värt att fundera över. Och hoppas på att jag i mitt hjärta ändå är lite mer Diablo Cody.

Jag har gjort en serietidning!

Alltså inte själv, så klart. Och sträng taget rör det sig om ett helt album. Nina von Rüdiger, illustratören bättre känd som Rama (eller som en del av Infamy pennan bakom Kalevala-mangan Vesi oli mustaa) övertalade mig för några år sedan att bli manusförfattare för hennes högstadiemanga. Vi har jobbat på vid sidan om allt annat och nu är det dags: Oblivion High: Vaihdokas (del ett av fem) utkommer den sista mars – på finska – på förlaget Otava.

Vårt arbetsspråk är dock svenska och serien utspelar sig i Upplands Väsby, där en japansk utbyteselev och varelser från den lokala mytologin skapar förvirring på det lokala högstadiet. Min begåvade bror har gjort en trailer av bildmaterialet:

Tills vidare har vi inget svenskt förlag – om du är ett svenskt förlag, snacka med Hanna Kjellberg från Otava Group Agency per epost eller i Bologna!