Jag ska väga ditt barn

Läste en artikel i danska Weekendavisen i morse om en ny bok av Verner C. Petersen, docent vid Institut for Ledelse vid Handelshøjskolan i Århus (som snart och förutsägbart kommer att heta Århus Business School). Boken heter Vildveje i velfærdsstaten och verkar i allra högsta grad läsvärd; artikeln citerade massor med exempel på hur tendensen att försöka kontrollera och förbättra olika typer av samhällsfunktioner som skola och sjukvård genom att ställa upp mätbara mål ibland leder till direkt komiska och ofta mätbart kontraproduktiva resultat. Petersen skriver om Danmark men min uppfattning är att trenden varit liknande i hela Norden.

(Dessutom får Petersen i min personliga bok pluspoäng för att använda som sin avskräckande metafor Mr. Gradgrind från Charles Dickens roman Hard Times, vars titel gäckat mig i ungefär två veckor trots att det inte kan vara mer än fyra, fem år sedan jag plöjde – och gillade – den. Hela romanen är, om jag kommer rätt ihåg, en mycket intelligent och underhållande sedelärande historia om arbetarnas fruktansvärda levnadsförhållanden under industrialiseringen parallellt med en satir över var man kan hamna om man försöker tillämpa liknande vetenskapliga effektivitetsmetoder på skolväsendet. Och så är det ganska säkert nåt med vagabonder, ett föräldralöst barn och möjligen en cirkus också, men mitt minne sviker mig).

Så vi läser om Petersens bok, och jag frågar min kille om det är så på hans jobb också. Han driver en så kallad ungdomsklubb i nordens största ghetto, som det här så avslappnat kallas, och är alltså ett slags lägre kommunal chef.

– Javisst, sa han.

– Vi får sidvis med nya instruktioner och mål hela tiden. Vi ska till exempel väga alla ungarna regelbundet. Men det gör vi så klart inte.

Uhm… va? VÄGA dem? Mäta deras massa på en så kallad våg?

– Ja, alltså, för att se om de tenderar att bli överviktiga. Det kanske är nån mening med det när barnen är på dagis, men de här är tonåringar. Vi kan inte väga dem.

Ja men, vad gör ni då?

– Vi…

Han rycker på axlarna.

– Vi bara… inte väger dem.

Sen gick vi ganska många varv runt fraser av typen ”du ljuger”, ”nej allvarligt”, och så vidare.

Det här var så många grejer att jag knappt vet var jag ska börja. Dels tycker jag det är ett helt fantastiskt exempel på det danska sättet att hantera ledarskap de ogillar: de säger javisst, ler, nickar och gör som de vill. Men så är det den fantastiska brainwave som ligger bakom tanken att väga kidsen i eftermiddagsprogrammen – som alltså inte alla deltar i. Kanske alla klubbar och eftermiddagsprogram har fått samma instruktion? Fotbollslag och lajvklubbar? Skulle det inte vara smartare att väga kidsen nånstans där alla faktiskt är – i skolan? Hos skolsköterskan? Det känns ju som att kidsen som inte deltar i frivilliga aktiviteter skulle vara en sannolikare riskgrupp för överviktighet.

Men hey, vad vet jag. Det är ju inte otänkbart att det här bara var ännu en av grejerna min kille hittar på för att få skratta i skägget åt hur lättlurad jag är. Det är väl oroväckande nog att vi lever i ett samhälle där det här ens är ett trovärdigt scenario. Världen brinner. Så vad ska vi göra med underprivilegierade och ofta traumatiserade kids med låga språkfärdigheter när vi nu har dem i ett rum en konstruktiv vuxen närvaro? Väga dem.

Annat intressant.