Posts Tagged ‘islam’

Obama: Undermedveten muslim?

8 september, 2008

Martin Gelins kloka observationer om en Obama-kritisk överklass fick mig att tänka på en middag för några veckor sedan, då jag råkade sitta med en amerikansk dam runt fyrtio och delta i en diskussion som tidvis fick riktigt bisarra drag. Hon var nog alls inte överklass från början, men skarp som tusan och välklädd, med en kvalificerad position på ett internationellt europeiskt företag. Hon var, sade hon snörpandes på munnen, besviken på att det inte blev något med Hillarys kandidatur.

– I’m a Democrat, but now I don’t know… I was for Hillary.

Vi småpratade om det massiva europeiska intresset för valet och jag luftade min gamla teori om att en demokratisk valseger skulle kunna befria en Kennedyaktig våg av optimism i USA. Om demokraterna vinner, sade jag, skulle jag gärna bo i USA ett tag för att känna det personligen. En atmosfär av ny giv. Och det gäller förstås särskilt nu när presidenten då skulle vara Obama, sa jag.

Hon gjorde minen igen.

– I don’t like Barack. I’m not politically correct, I know, but it’s this thing about Muslim schools… We just don’t know. He might be a muslim secretly or…

Hon hejdade sig lite då hon såg att jag i stället för att nicka stirrade på henne som ett levande frågetecken.

– On some level, lade hon till.

– Even the name! He could at least have changed his name.

Jag vet inte om jag sade något här eller om jag bara log ett stort och förundrat leende, famlandes i mitt sinne efter någon ända att ens börja reagera från. En annan person vid bordet påpekade, att om Obama bytt mellannamn skulle han ha kallats illojal, inställsam eller manipulativ. Det fick hon hålla med om, lite halvt. Men ändå.

– I don’t like it when they compare him to Kennedy. It’s just wrong. The Kennedies are royalty for us.

Jag lät bli att påpeka medlemmars ur Kennedy-familjen stöd för Obama, och hade nu hämtat mig tillräckligt för att säga, alldeles artigt och i småpratstonfallet, att om alla muslimer ska dömas på grund av vissa undergruppers handlingar skulle jag själv på samma grunder finna det nästan omöjligt att rösta på en kristen. Hon nickade som om hon höll med i sak, men det handlade uppenbarligen om allt annat än just saken:

– I’m from Brooklyn, you know. We can’t… It’s…

Och så, medan Twin Towers tornade upp sig över middagsbordet, bytte vi diskret samtalsämne.

Mycket senare berättade hon om sina grekiska grannar i Brooklyn som en gång haft fest på gården och rostat ett helt lamm på ett spett, vilket provocerat henne så till den grad att hon ringt (av alla ställen) djurvårdsmyndigheten. Europeerna vid bordet var, återigen, något förundrade, och hon tillade raskt att hon idag, efter nio år i Europa, förstår att det finns väldigt olika matkulturer och det är okej för henne. ”Men det är inte så vi gör i Brooklyn. Särskilt inte på den tiden.”

Jag tror det är en del av svaret på Martin Gelins och hans källors observationer om kulturellt röstande. En förmåga att hålla fast vid idéer om ”Vad Vi Gör” och ”Vad Vi Gjorde Förr Då Allt Var Bättre” som inte alls är baserade på egen erfarenhet eller rationell reflektion – som till och med kan stå i gräll konflikt med dessa. Att människor som lever privilegierat inte i sitt vardagsliv tvingas integrera sin ide om ”vi” eller ”Amerika” eller ”rätt” i sin egen erfarenhet av vad koncepten innebär.

Väljarna är inte dumma, men de lever också i en kultur där den trygga övre medelklassen faktiskt kan leva någorlunda i enlighet med idealbilden – Girl Scout Cookies och kyrkobesök, könsordning och bordsbön, self-made men och made-over women, entreprenörskap och husägande och amerikanska flaggan. Jag tänker på Celebration, Florida – ni vet, staden som Disney byggde. På mänskor som är beredda att investera både politiskt och ekonomiskt kapital i att placera sig själv i ett samhälle där normerna är tydliga och representeras av dem själva. Sådana väljare kan inte rösta på det avvikande, och måste för att skydda sina sköra luftslott vara ganska paranoida i sin definition av normal.

Det är förstås ingen enorm del av befolkningen, men den är välorganiserad och sitter på en hel del stålar. I det folklagret går republikaneras fantasiamerika garanterat hem bättre än alternativet, precis för att det vädjar till nostalgin i stället för att hota med förändring.