Archive for oktober, 2008

Vampyrer!

22 oktober, 2008
Ur Gealgas nya webbserie om medelklassvampyrer i finanskrisens London

Ur Gealgas nya webbserie om medelklassvampyrer i finanskrisens London

Det blev väldigt mycket vampyrer den här veckan. I fredags snackade jag i Kino om vampyrgenrens egenskaper. Jag låter lite seg och sexig, eftersom jag inte hade pratat med nån under de minuter jag varit vaken före Roger ringde (typ ODÖD, giddit?)  och det kanske jag ska sätta i system eftersom mitt taltempo i inslaget nästan är nere på en nivå som kan uppfattas av det mänskliga örat. Min poäng som jag liksom kom på där medan jag pratade var att vampyrer alltid står i motsatsförhållande till pliktsamhället, att de inte bara står för det viktorianska samhällets snaskiga baksida, utan också bl.a. för drömmen om absolut hedonism som reaktion mot ett utbränningshetsigt samhälle.

Inslaget motiverades bl.a. av att det är True Blood-premiär på Canal+ i kväll; min förvånansvärt översvallande reaktion till de första avsnitten ligger på weirdscience. Det är lite spretigt, jag vet, men jag vill för en gångs skull bara helt ointellektuellt skriva vad jag KÄNDE i mitt HJÄRTA. Det vete fan om jag kommer att fixa hålla veckotempo med en teveserie jag tycker så här mycket om. Kan jag köpa den lagligt med pengar online om jag har en polare med amerikanskt kreditkort, det är frågan? Hjälp mig, o internet, att inte stjäla från konstnärer.

Så fick jag ett email idag av min gode vän Rob som möjligen är den mest begåvade mänska jag känner. Han är en skrämmande intelligen akademiker-in-the-making men också konstnär, och idag meddelar han om sin nya webbserie, där han noterar sina kompisars samtal om finanskrisen verbatim och lägger orden i munnen på – ja, titeln säger väl allt: Young Middle Class Vampires Facing A Global Recession. Läs! (Ja, bilden ovan är klippt ur en serie; jag stal ju fan från en konstnär bara en stycke efter att jag lovade att låta bli. Voi mua).

Avslutningsvis vill jag göra en ganska uppenbar observation om True Blood och Stephanie Meyers Twilight-serie (som en klok litteraturvetare förresten kommenterar väldigt intressant i samma avsnitt av Kino). Alla nördtjejer jag känner blev hooked på Charlaine Harris redan vid hennes första söderns vampyrer-bok Dead Until Dark redan 2001. Bara jag själv har inte, av totalt random anledningar, läst en enda Charlaine Harris. Men är det inte helt sjukt hur mycket i Stephanie Meyers avsevärt nyare böcker tydligen är plockat ur Harris helt utan att blinka? Tex är ju vampyrpojken där telepat, och flickan Bella är den enda vars tankar han inte kan läsa. Alltså… är detta inte lite… skamlöst?

Kanske det här redan har diskuterats till lust och leda. Men eftersom jag intresserar mig både för vampyr-lightsnusk och Southern Belles ur ett litteraturvetenskapligt och köspsolitiskt perspektiv har jag nu åtminstone en legitim orsak att läsa Harris… mums… Jag får återkomma om det.

PS Rob’s andra blogg, Exquisite Copse, är definitivt värd ett besök. Inslaget om den prickiga toppen sammanfattar briljant hur hans hjärna fungerar: mode, konsthistoria, politisk analys, mode, analys, insikt, ironi.

Och självklart pingar jag intressant.se

Kanske rentav tala om lycka

21 oktober, 2008
Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Jag skrev alltså i Fokus i fredags om konsumtion och behov i relation till både finanskrisen och miljöhotet. I Dagens Arena uttrycker Björn Elmbrant samma saker mycket bättre. Vi tar ju inte ens ut föräldrapengarna, läser han i Social Politik; 1,7 miljarder fick ligga orörda i fjol:

Inser vi att finanskrisen hänger samman med klimatkrisen kanske vi rentav kan få en debatt om lyckan. Är det att jaga som en idiot för att låna till en platt-TV eller gno ihop extra stålar för att kunna ligga några veckor på en strand i Thailand?

Om ni har följt mitt råd och läst No Impact Man har ni säkert noterat att han egentligen (Colin Beavan alltså, inte Björn Elmenbrant) varken är någon stor stilist eller en speciellt stor tänkare. (Möjligen lägger han sig an med en ostressande nivå för att vara lättillgängligare för sina läsare). Men det som han gör så oerhört bra, det som är det fundametalt fascinerande med hans experiment, är att målet är att mäta skillnaden i lycka för honom själv, för hans familj. Beavan pratar mycket om hur svårigheterna uppvägs av ”social glue”, det sociala limmet, en substans som dykt upp lite varstans i hans liv på sistone.

Inte bara för att han nu pratar med mänskorna som producerar hans mat, eller på grund av hans nyfunna nätverk av likasinnade ekokämpar. Utan för att familjelivet och umgänget blivit så mycket roligare sedan han stängde av teven. Nu spelar man brädspel och konverserar. Och promenerar när man ska nånstans. Och är lyckligare.

I en omtalad finsk studie för kanske tio år sedan kom man fram till att finlandssvenska åldringar, även när man korrigerat för socioekonomiska faktorer, lever längre och är friskare än finsktalande. Den accepterade förklaringen för detta är att föreningslivet är så utbrett i svenskfinland och att finlandssvenskar generellt har större aktiva sociala nätverk. Finlandssvenska äldre umgås med fler mänskor, sjunger i fler körer, spelar mer bridge, ser fler handbollsmatcher och går på fler kräftskivor än finsktalande. Och det mår man bra av; det är det bästa skyddet mot både demens och fysiska problem.

Här i Danmark citeras ofta en annan studie, den om att danskar inte lever lika länge som svenskarna men att de är mycket lyckligare. Detta brukar anföras som ett försvar för den danska sociala samvarons smörjmedel – underförstått att danskar blir lyckliga av alkohol, tobak och bacon. Min gissning är att de snarare blir lyckliga av att hygga tillsammans och att graden av bacon i grunden är irrelevant (vilket är tur eftersom vi alla ändå ska äta mindre kött i framtiden).

Det är som Elmbrant antyder: vi tenderar att blanda ihop rekvisitan med manuset. Vi mäter finlandssvenska sherrytanter i centiliter och pälsaccessoirer i stället för i antalet fnissande huvuden på Ekbergs konditori på Bulevarden i Helsingfors. Platt-TV:n flyter ihop med idén om familjen, och det är kaffet, inte samtalet, som kopplar ihop oss med vänner och kolleger. Elmbrants debatt om lycka (som förstås egentligen är debatten om Nina Björks köksstolar, om ni minns dem) kommer att handla om att separera behov och behov, namn och ting, miljöer och möten från varann.

Jag tänker väl på det här för att jag spelade brädspel på rollspelskonventet HyggeCon i helgen. Det arrangerades på frivilligbasis i en höstlovstom skola, involverade social samvaro till självkostnadspris, mänskor som delar med sig av specialistkunskap (jag talade om rollspelsdokumentation, andra lagade mat eller fixade festen) och föreningen har fixat en buss från Århus järnvägsstation så ingen behöver ta bilen.

Det blev fyra dagar av socialt lim och sällskapsspel i stället för statushets och sociala spel. En pornopolka, denna folkdans som är så mystiskt älskad i min subkultur, pågår i flera timmar efter middagen. En ung karriärvetenskapskvinna, Regitze Illum, vinner en Onkel för sitt första lajv Intet hjem, tusind stjerner – en kammarrymdopera om människosmuggling. Någon sätter sig vid pianot i aulan och spelar loungeversioner av metallåtar, och som vanligt är vi knappt inne på Mordor-brädan förrän alla medlemmar i mitt Fellowship blir jättehårt dödade av Sauron. Så många så oerhört lyckliga vuxna människor. Det är svårt att tänka sig en bättre semester.

*

Självklart pingar jag intressant.se

Livsstilsbanta

17 oktober, 2008

Dagens ”nu får jag ta och skärpa mig” kommer från författaren Colin Beavan, mer känd som No Impact Man:

Making bottles to meet Americans’ demand for bottled water requires more than 1.5 million barrels of oil annually, enough to fuel some 100,000 U.S. cars for a year. Worldwide, some 2.7 million tons of plastic are used to bottle water each year.

Jag visste om vattenrättigheterna förstås, och transporten. Men jag har ändå tänkt att det är bättre, om jag nu måste dricka nåt på allmän plats och inte har en flaska med mig, att köpa vatten än att köpa läsk. Jag väljer det lokalaste vattnet de har och återvinner flaskorna. Men just det här, med den sjuka mängden plast processen för med sig, hade jag inte tänkt på. Låt oss kalla det droppen som får kamelens rygg att brista; hejdå flaskvatten.

Jag läste om Colin Beavan och hans Manhattan-familj för ett och ett halvt år sedan i den här artikeln i New York Times. När jag i veckan googlade fram den för en kort krönika i Hufvudstadsbladets VOLT-bilaga idag fredag insåg jag att den faktiskt haft ett enormt inflytande på mitt liv. Blotta tanken om hur Low Impact det är möjligt att leva, om man är beredd att låta övergången vara lite besvärlig, har hjälpt mig ta steg som tidigare verkat helt omöjliga – som att bryta mitt sjukliga beroende av att köpa böcker. (Den experimentella bloggen finns här; publiceringsdatum reflekterar dagen då jag läste ut boken i fråga, inte datum då inlägget är postat, så det nyaste dyker ofta upp näst överst). Om DEN förändringen är möjligt finns det i princip inga gränser för hur zen jag kan bli med universum.

Det är lätt att vara cynisk över katastrofdieterna som sedan blir bestsellerlitteratur (No Impact Man var redan från början designad att bli en bok och en film, bägge kommer 2009). Men jag tror att de har en enorm makt just i sin fömåga att skjuta på våra interna uppfattningar om möjligt och omöjligt. Om varje bok eller film skapar en liten, liten förändring hos alla som kommer i kontakt med dem borde det rimligtvis föra med sig ganska stora skillnader ganska snabbt.

Ja, jag vet – de stora bovarna är alltid nån annan än individen; industrin, samhället, marknaden… Whatever. Jag är inte svensk så jag minns inte hur många myror som är fler än hur många elefanter men om myrorna inte kan välta elefanten så kan de åtminstone ge den en jävla klåda.

Jag skriver i Fokus om betydelseförskjutningar i verbet/substantivet ”want” och våra behov vs våra resurser. Krönikan i Volt kräver däremot e-tidnings-prenumeration. Och som vanligt finns det mycket annat intressant på internet.

Palpatine, V, rollspelsfansin och jordens undergång

13 oktober, 2008

Galne grannen en trappa ner har blivit hotfull och våldsam så vi har gått i exil. Jag ska göra ett reportage från en internatskola och det funkade bra att komma lite tidigare och göra förarbetet på plats medan eleverna har höstlov. Ute på danska landsbydgen är det alldeles tyst och höstlöven dalar ner från träden utanför mitt fönster.

Dagen börjar, med en viss soliditet, med en krönika om jordens undergång för en finlandsvensk dagstidning. Det får mig att må ganska bra. Jag kanske har en vettvilling i hälarna med, hey, här är jag helt trygg och kan göra goda gärningar för världen. Som att… *telefonen ringer*

Jämföra Jörg Heider och Emperor Palpatine i Hilton i P1? Öh… okej. *inboxen uppdateras* Kommentera tv-serien V för en svensk dagstidning? Så gärna! *kollar todolistan* Skriva ett förstautkast till en akademisk artikel om mitt gamla rollspelsfansin? Kolla några filmer för en essä jag kobbar på? Läsa lite bloggar och skriva rent lite anteckningar om könsroller i Kung Fu Panda?

Alltså… jag är ganska säker på att världen inte just denna höst kommer att kollapsa i rena Mad Max-anarkin, men jag tror det ändå är dags att försöka skaffa lite mad skills nu. Om revolutionen, eller katastrofen, kommer är jag ju fan både hjälplös och en ren börda för samhället. Vår granne skulle förstås säga att jag redan är en börda för samhället. Men han har rätt. Skit också.

Annat intressant.

Jag ska väga ditt barn

11 oktober, 2008

Läste en artikel i danska Weekendavisen i morse om en ny bok av Verner C. Petersen, docent vid Institut for Ledelse vid Handelshøjskolan i Århus (som snart och förutsägbart kommer att heta Århus Business School). Boken heter Vildveje i velfærdsstaten och verkar i allra högsta grad läsvärd; artikeln citerade massor med exempel på hur tendensen att försöka kontrollera och förbättra olika typer av samhällsfunktioner som skola och sjukvård genom att ställa upp mätbara mål ibland leder till direkt komiska och ofta mätbart kontraproduktiva resultat. Petersen skriver om Danmark men min uppfattning är att trenden varit liknande i hela Norden.

(Dessutom får Petersen i min personliga bok pluspoäng för att använda som sin avskräckande metafor Mr. Gradgrind från Charles Dickens roman Hard Times, vars titel gäckat mig i ungefär två veckor trots att det inte kan vara mer än fyra, fem år sedan jag plöjde – och gillade – den. Hela romanen är, om jag kommer rätt ihåg, en mycket intelligent och underhållande sedelärande historia om arbetarnas fruktansvärda levnadsförhållanden under industrialiseringen parallellt med en satir över var man kan hamna om man försöker tillämpa liknande vetenskapliga effektivitetsmetoder på skolväsendet. Och så är det ganska säkert nåt med vagabonder, ett föräldralöst barn och möjligen en cirkus också, men mitt minne sviker mig).

Så vi läser om Petersens bok, och jag frågar min kille om det är så på hans jobb också. Han driver en så kallad ungdomsklubb i nordens största ghetto, som det här så avslappnat kallas, och är alltså ett slags lägre kommunal chef.

– Javisst, sa han.

– Vi får sidvis med nya instruktioner och mål hela tiden. Vi ska till exempel väga alla ungarna regelbundet. Men det gör vi så klart inte.

Uhm… va? VÄGA dem? Mäta deras massa på en så kallad våg?

– Ja, alltså, för att se om de tenderar att bli överviktiga. Det kanske är nån mening med det när barnen är på dagis, men de här är tonåringar. Vi kan inte väga dem.

Ja men, vad gör ni då?

– Vi…

Han rycker på axlarna.

– Vi bara… inte väger dem.

Sen gick vi ganska många varv runt fraser av typen ”du ljuger”, ”nej allvarligt”, och så vidare.

Det här var så många grejer att jag knappt vet var jag ska börja. Dels tycker jag det är ett helt fantastiskt exempel på det danska sättet att hantera ledarskap de ogillar: de säger javisst, ler, nickar och gör som de vill. Men så är det den fantastiska brainwave som ligger bakom tanken att väga kidsen i eftermiddagsprogrammen – som alltså inte alla deltar i. Kanske alla klubbar och eftermiddagsprogram har fått samma instruktion? Fotbollslag och lajvklubbar? Skulle det inte vara smartare att väga kidsen nånstans där alla faktiskt är – i skolan? Hos skolsköterskan? Det känns ju som att kidsen som inte deltar i frivilliga aktiviteter skulle vara en sannolikare riskgrupp för överviktighet.

Men hey, vad vet jag. Det är ju inte otänkbart att det här bara var ännu en av grejerna min kille hittar på för att få skratta i skägget åt hur lättlurad jag är. Det är väl oroväckande nog att vi lever i ett samhälle där det här ens är ett trovärdigt scenario. Världen brinner. Så vad ska vi göra med underprivilegierade och ofta traumatiserade kids med låga språkfärdigheter när vi nu har dem i ett rum en konstruktiv vuxen närvaro? Väga dem.

Annat intressant.

Barnlitteraturhunger och bisarrt sammanträffande

10 oktober, 2008

Som medlem i en barnlitteratur- och ungdomskulturgrupp på mitt förra universitet är jag medarrangör för en akademisk konferens i mars nästa år, Place and Space in Children’s Literature. (Kolla gärna länken om forskningsområdet är relevant för er, vi har lokaler i vackra Keble College och Philip Pullman, Diane Purkiss, Peter Hunt, Farah Medlesohn och Maria Nikolajeva bland de bekräftade talarna). Som en del av förarbetet hittade jag bloggen Brave New Words, som skrivs av en översättare svenska-engelska, BJ Epstein. Brave New Words innehåller många läsvärda observationer om översättning och nordiska språkfrågor och dessutom, i inlägget jag länkar till, en rapport från Svenska barnboksinstitutets debatt ”Barnboken som vara och vad barnboken får vara” på Kulturhuset i Stockholm för en knapp månad sedan. Vad fan? Jag var ju där!

Det konstiga med detta är att BJ Epstein är bosatt i England. Själv är jag numera bosatt i Malmö och pluggar i Århus. Ändå såg vi det bägge som livsviktigt att ta oss till den där debatten, i ett helt annat land. Och vi var inte ensamma: det var så fullt att de som kom sent fick sitta på trappan. Hungern efter ett samtalsforum var faktiskt så överväldigande att debatten snabbt spretade iväg åt tusen håll; ganska precis inga frågor blev besvarade men det var ändå intressant att höra så många författare, förläggare, översättare och kritiker lufta sin passionerade oro för barnlitteraturens tillstånd, villkor och framtid.

Alla av de centrala trådarna skulle egentligen kräva egna diskussioner och jag tror att SBI kommer att följa upp åtminstone några av dem. Den kommersiella barnlitteraturens värde, status och prioriterade position på förlagen. Kanondiskussionerna, inte minst apropå DN:s barnbokstopplista och ALMA-priset. Det intressanta faktum att deskriptiv barnlitteratur – sådan som reflekterar tex minoritetsbarns vardag – egentligen bara står att finna i den normativa barnlitteraturen, den som kommer med en (ofta uttalad) politisk agenda.

Det jag inte tror att SBI kan följa upp är många författare och förläggares verbala och passionerade vrede mot Dagens Nyheter, vars Lotta Olsson vågade bryta ett tungt tabu och säga att mycket av det som publiceras även av svenska författare är skräp. Det var nog ren tur att ingen fick hjärtslag i salen; storförläggare kände sig kränkta å sina hårt arbetande författares vägnar och de hårt arbetande författarna själva lade inte direkt tand för tunga. Det är så klart intressant att så många trodde sig veta precis vilka böcker Olsson talade om, men det kanske har mer att göra med dåliga recensioner på Barn/Ung än dåligt självförtroende hos parterna.

Jag har personligen aldrig träffat BJ Epstein, men jag gissar att just hon var den amerikanskfödda översättare som under debatten påpekade att det internationellt sett är ett privilegium att alls kunna ha den här typen allvarliga diskussioner om barnlitteratur. Den reaktionen har vi också sett till vårt Call For Papers för konferensen i Oxford. Folk är sjukt på, bokar konferensen i kalendern direkt, mailar och tackar bara för att initiativet är så viktigt. Place and Space är bara ett första steg i en serie steg för att höja barnkulturforskningens status på engelska fakulteten och universitetet. (Den ska följas upp av en utställning om lokala fantasyförfattarskap på Bodleian Library 2011 och en större konferens på samma tema samma år). Men nu tror jag att den också kommer att bli ett forum för det här enorma behovet att tala om vad vi sysslar med, för känslan att de som sysslar med barnlitteratur är något på spåren som faktiskt är viktigt.

Dels för att barnlitteraturens roll i att forma självbild och nationell identitet, bland annat, är så stor. Dels för att brukslitteraturens roll för unga och äldre läsare inte är den samma; jag kan läsa och avfärda Stephanie Meyers serie som underhållande strunt men min kusin som är tretton och katolik kommer att läsa böckerna om och om igen – och få ut något helt annat av berättelsen om sex, odödlighet och äktenskap bland människor, varulvar och vampyrer. Dels för att näringslivets prioriteringar har ett så enormt inflytande över barn- och ungdomslitteraturen idag. Det här är inte trivialt, det är livsviktigt.

PS Mer relaterad läsning? Jag skriver i Fokus om produktionsbolaget bakom Gossip Girl-böckerna här och om den nya författarrollen här.

Annat intressant.

En kort politisk observation

7 oktober, 2008

Det är nåt med Sarah Palin som har stressat mig länge – att jag känner henne, att det är nåt med hennes ansiktsdrag eller hår eller stil (eller output?) som känns som att vi redan känner varann. Påminner hon mig om Geena Davis? Min mamma (som alltså i motsats till Palin har ypperlig stil, men nåt med benbyggnaden?) Mig själv?

Nån på Salon.com använde frasen ”robotic determination” om Palins sätt att leverera sina talking points på under vice-presidentdebatten och det var de orden som fick poletten att trilla ner. Sarah Palin påminner mig om Buffybot, roboten ur Buffy och vampyrerna som precis ser ut som Buffy Summers, men som i stället för en genuin personlighet utrustats med ett program som lever ut tonårspojkars (och porriga vampyrers) sexfantasier. Buffybot är alltså en hyperfeminin social konstrukt, och dess närvaro i serien parallellt med den verkliga Buffy återkopplar till något tittarna i säsong fem nästan har glömt – att Buffy själv är en reformert cheerleader, en tonårsblondin från SoCal som i teve normalt borde vara mer intresserad av läppglans än av vapen.

Sarah Palin, pitbullmorsan som hetsar till vargjakt, har förstås något av samma kontrast inbyggd: det är lite kul att hon är så flickig och samtidigt så macho. Liksom Buffy klär hon sig genomgående rätt illa och förlitar sig i sin karriär mer till kanonerna än intellektet. Men så är det det där med det robotiska, själva känslan av att någon borde ifrågasätta huruvida den här varelsen är en hel människa eller bara en political operative. Och det är sjukt Buffybot.

Både Buffy och hennes mamma dör i femte säsongen av TV-serien så när sjätte säsongen börjar är lillasyster Dawn föräldralös. För att mörka detta och möjliggöra för henne att bo hemma med vuxna vänner får Buffybot agera Buffy på bl.a. ett föräldramöte i skolan. Hon kan förstås bara uttrycka sig i enkla meningar som beskriver hennes vardagliga erfarenhet, t.ex. säga ”I made sandwiches!”, men det är nog för de andra föräldrarna ska läsa henne som nåt slags beundransvärd familjefundamentalist. ”Smörgåsar? Det gjorde jag med! Fröken Summers har rätt, skolluncherna är katastrofala!” Stepford Republican Goes To Washington.

Det där är förstås roligare att se i ett fiktionsprogram än på nyheterna.

Sen har Judith Warner också rätt om Sarah Palin, att det ofta är svårt att inte känna lite sympati för henne också eftersom det ändå är fullständigt uppenbart att hon är ute på alldeles för djupt vatten. Palin bokade ett möte med offentlig förnedring långt före hon blev vice-presidentkandidat och jag tror inte att ens hennes stålhårda buffybothud hjälper i längden. Buffy kan lura döden i Samarra för att hon har vänner som tror på henne och egenskaper som är kantiga och obekväma. Buffybot och Palin, designade för att förföra, har knappast samma hållbarhet när det verkligen hettar till.