Barack, Michelle (Clifford) och rasfrågan

5 november, 2008

Det var stört omöjligt att komma in på American Chamber of Commerces tusenpersoners valtittarfest här i Budapest, där ekonomin som ni vet har kraschat och många av utlänningarna som jobbar här idag följer sina hemländers händelser i en akut vetskap om att de kanske snart kommer att kallas hem av sina moderbolag. Så i natt satt vi hemma i vår semesterlägenhet i stället och flippade mellan Euronews och BSKYB:s brittiska nyhetskanal Sky News.

Ni kanske inte känner till Sky. Den tillhör en typ av stor nyhetskanal som under den historiska gårdagen beslutat sig för att dela sin uppmärksamhet mellan Champion’s League, den brittiska begravningen av en brittisk familj som dött i en bilolycka på M6, och – just det ja! – den lilla frågan om det amerikanska valet. Sky hade för all del reportrar på plats i Miami, San Fransisco, Wahington, New York och Chicago, men bevakningen och analysen var framför allt baserad på att redaktörerna satt off camera och nallade statistik från de amerikanska kanalernas mer seriösa program.

Några underhållande, insiktsfulla reportage, eller löpande siffror om vilken procent av röster som räknats i varje stat hade kanalen följaktligen inte och natten utvecklades inte till ett major television event, en tittarfest. Skys valblock mellan midnatt och resultatet fick i stället för välregisserade spekulationer och besök av högtstående politiska superstjärnor fyllas upp med en massa löst prat.

En del någorlunda intressanta gäster masade sig för all del upp fram för kamerorna på hustaket i New York, trappen i Washington och trädgården i Florida. Några av dem (som New Yorks förste svarte borgmästare, deltidsfloridabon Irvine Welsh och den skarpsynte Eddie Izzard) hade en hel del vettigt att komma med. Men i en så lång sändning gick det heller inte att undvika en hel del kallprat framför allt från reportrarna, som med undantag för en svettig och dallrande bjässe i Washington verkligen inte imponerade med sin sakkunskap.

Sändningens själva fakta och de mest ikoniska bilderna var förstås samma som om  vi hade haft CNN eller BBC World Service till handa.

Vi bevittnade den symboliska skillnaden mellan folkfesten i parken och den republikanska kampanjeliten på den exklusiva golfklubben i Phoenix. (”Ni kan klämma in hur många cowboytrubadurer som helst, it’s still gonna look like a ballroom!” skrek jag i något skede frustrerat åt teven). Vi hörde de storartade talen av McCain och Obama, samt publikens reaktioner till dem, som kommunicerade på ett sätt som tv-publiken inte direkt lär glömma att bägge kandidater är statsmän och att de Obama-stödjande krafterna inom det demokratiska partiet ser allvarligt på ”bipartisanship”, viljan att arbeta över partigränderna för att lösa livsviktiga problem. Samt att de republikanska kärntrupperna, som buade Obama under McCains tal, är ena riktiga rövhål, ena småaktiga jävlar som inte förtjänade en kandidat med McCains värdighet, och som verkligen inte hade förtjänat att vinna.

Men att McCains inledde sitt tal med en kort påminnelse om amerikansk rashistoria var inte bara en varning om betydelsen för konservativa republikaner att skärpa sig, att sluta bua på det nationella planet (ett försök, så att säga, att värja sig för lynchningar). Det var också ett politisk välregisserat försök att avfärda Obamas seger som en fråga uteslutande om hans etnicitet. Ett rovianskt diabolisk retoriskt grepp, som för många republikanska väljare garanterat lyckades kommunicera att förlusten nog bara handlade om att det var dags (och kanske trots allt också rättvist) med en svart president nu. Att McCans förlust ingalunda berodde på att det finns något i republikanernas värderingar och budskap som en majoritet av väljarna inte längre står för.

Obamas mästerliga tal gjorde, tycker jag uppriktigt, det mer än klart att hans kandidatur i första hand handlar om ideal och idéer och bara sekundärt om hans hudfärg. Det tror jag väljarna också är rörande ense om: att han är svart har symbolisk betydelse, naturligtvis, men bland många av dem som röstade på honom (inte minst vita republikaner) hade rasfrågan blivit en icke-fråga. Vi kommer att få höra adjektivet ”post-racial” en hel del om Obama och om det här valet.

Men vid gud, sändningen igår visade också att rasfrågan är inte förbi, och att  normaliserandet av en vit elit sannerligen är något som inte bara McCains spinmeisters utan även europeiska journalister sysslar med.

Michelle Clifford från Sky News, som bevakade demokraternas folkfest i Chicago, använde under varje prata genom natten någon variant av frasen ”as a white woman and a European, I cannot begin to understand what they are feeling”, detta ”they” alltså hänvisande till de specifikt svarta ansiktena i den multietniska massan bakom henne. Ett ”they” som alldeles fundamentalt distanserade den blonda brittiska reportern Michelle, som faktiskt var mycket rörd över vad hon såg idag, från vad hon börjat föreställa sig som en överväldigande svart folkmassa.

Den exotiske Askungen Obama och hans ”svarta” väljare representerade för Sky-Michelle i första hand en respons på en historisk oförrätt så mäktig att den helt slog ut hennes journalistiska kompetens. Hon var helt enkelt fortfarande så tagen av bilden av en svart familj i det vita huset att hon inte kunde se sig själv som en professionell journalist, Obama som en presidentkandidat och väljarna i parken bakom henne som demokratiska aktivister. Situationen var tillräckligt främmande för att förvandla henne till ”en vit, europeisk kvinna” och valsegern till en fråga om ”dem”.

När allt var klart, talen hållna och sändningen nästan slut, när de mäktigt symboliska bilderna av de många generationerna Obama och Robinson och Biden kramande varann på scenen inför hela världens kameror hade klingat av, hade Michelle fortfarande en prata att fylla. Så hon vände sig till journalistkollegan Shirley, som under hela natten stått intill henne på podiet strax utanför Skys bild och rapporterat för någon annan kanal. Och Shirley var ju svart och amerikan, så hennes åsikt var, tänkte nog stackars Michelle, mer meningsfull för publiken än hennes, som ju som vit europeisk kvinna inte ens kunde förställa sig – etc.

”Shirley, I saw as you were giving your final report that you had tears in your eyes. As an African…” – Shirleys leende stelnade under Michelles utdragna paus – ”…American, this must be…”

Jag minns inte om Michelle lyckades avsluta meningen, men jag kommer nog aldrig att glömma hennes välmenande tonfall när hon ställde den sensationellt olämpliga frågan ”What does this victory mean for someone like you?”

Shirley var så lycklig över valresultatet att hon inte hängde upp sig på språket, men här på min soffa i Budapest vred jag mig i plågor. För jag hade verkligen hoppats att det här valet skulle demonstrera att det inte behöver handla om oss vita europeiska kvinnor mot ”dem”, mot ”sådana som” Shirley, en svart journalist med av allt att döma ganska mycket mer yrkeskompetens än Michelle på Sky.

Sure, Sky är knappast intellektuell teve. Den har mer än en ton av tabloid över sig och vänder sig till en brittisk medelklass som inte låtsas om att den inte längre är helt vit. I motsats till både CNN och BBC bemannas Sky, om mitt myckna tittande denna vecka är representativt för helheten, också uteslutande av vita britter. Jag tror det var Eddie Izzard som påpekade i programmet att Obamas seger inte bara handlar om hur världen ser på Amerika, utan om en chans för världen att vänja sig vid tanken på en svart man som seriös ledare. Vi europeiska liberaler kan låtsas hur mycket som helst att vi är överlägsna USA men när det gäller den här frågan fick vi på nöten i natt – och en välbehövd påminnelse om att allting inte står rätt till på vår egen bakgård.

Naturligtvis pingar jag intressant.se.

Vampyrer!

22 oktober, 2008
Ur Gealgas nya webbserie om medelklassvampyrer i finanskrisens London

Ur Gealgas nya webbserie om medelklassvampyrer i finanskrisens London

Det blev väldigt mycket vampyrer den här veckan. I fredags snackade jag i Kino om vampyrgenrens egenskaper. Jag låter lite seg och sexig, eftersom jag inte hade pratat med nån under de minuter jag varit vaken före Roger ringde (typ ODÖD, giddit?)  och det kanske jag ska sätta i system eftersom mitt taltempo i inslaget nästan är nere på en nivå som kan uppfattas av det mänskliga örat. Min poäng som jag liksom kom på där medan jag pratade var att vampyrer alltid står i motsatsförhållande till pliktsamhället, att de inte bara står för det viktorianska samhällets snaskiga baksida, utan också bl.a. för drömmen om absolut hedonism som reaktion mot ett utbränningshetsigt samhälle.

Inslaget motiverades bl.a. av att det är True Blood-premiär på Canal+ i kväll; min förvånansvärt översvallande reaktion till de första avsnitten ligger på weirdscience. Det är lite spretigt, jag vet, men jag vill för en gångs skull bara helt ointellektuellt skriva vad jag KÄNDE i mitt HJÄRTA. Det vete fan om jag kommer att fixa hålla veckotempo med en teveserie jag tycker så här mycket om. Kan jag köpa den lagligt med pengar online om jag har en polare med amerikanskt kreditkort, det är frågan? Hjälp mig, o internet, att inte stjäla från konstnärer.

Så fick jag ett email idag av min gode vän Rob som möjligen är den mest begåvade mänska jag känner. Han är en skrämmande intelligen akademiker-in-the-making men också konstnär, och idag meddelar han om sin nya webbserie, där han noterar sina kompisars samtal om finanskrisen verbatim och lägger orden i munnen på – ja, titeln säger väl allt: Young Middle Class Vampires Facing A Global Recession. Läs! (Ja, bilden ovan är klippt ur en serie; jag stal ju fan från en konstnär bara en stycke efter att jag lovade att låta bli. Voi mua).

Avslutningsvis vill jag göra en ganska uppenbar observation om True Blood och Stephanie Meyers Twilight-serie (som en klok litteraturvetare förresten kommenterar väldigt intressant i samma avsnitt av Kino). Alla nördtjejer jag känner blev hooked på Charlaine Harris redan vid hennes första söderns vampyrer-bok Dead Until Dark redan 2001. Bara jag själv har inte, av totalt random anledningar, läst en enda Charlaine Harris. Men är det inte helt sjukt hur mycket i Stephanie Meyers avsevärt nyare böcker tydligen är plockat ur Harris helt utan att blinka? Tex är ju vampyrpojken där telepat, och flickan Bella är den enda vars tankar han inte kan läsa. Alltså… är detta inte lite… skamlöst?

Kanske det här redan har diskuterats till lust och leda. Men eftersom jag intresserar mig både för vampyr-lightsnusk och Southern Belles ur ett litteraturvetenskapligt och köspsolitiskt perspektiv har jag nu åtminstone en legitim orsak att läsa Harris… mums… Jag får återkomma om det.

PS Rob’s andra blogg, Exquisite Copse, är definitivt värd ett besök. Inslaget om den prickiga toppen sammanfattar briljant hur hans hjärna fungerar: mode, konsthistoria, politisk analys, mode, analys, insikt, ironi.

Och självklart pingar jag intressant.se

Kanske rentav tala om lycka

21 oktober, 2008
Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Politiskt kammarlajv på HyggeCon

Jag skrev alltså i Fokus i fredags om konsumtion och behov i relation till både finanskrisen och miljöhotet. I Dagens Arena uttrycker Björn Elmbrant samma saker mycket bättre. Vi tar ju inte ens ut föräldrapengarna, läser han i Social Politik; 1,7 miljarder fick ligga orörda i fjol:

Inser vi att finanskrisen hänger samman med klimatkrisen kanske vi rentav kan få en debatt om lyckan. Är det att jaga som en idiot för att låna till en platt-TV eller gno ihop extra stålar för att kunna ligga några veckor på en strand i Thailand?

Om ni har följt mitt råd och läst No Impact Man har ni säkert noterat att han egentligen (Colin Beavan alltså, inte Björn Elmenbrant) varken är någon stor stilist eller en speciellt stor tänkare. (Möjligen lägger han sig an med en ostressande nivå för att vara lättillgängligare för sina läsare). Men det som han gör så oerhört bra, det som är det fundametalt fascinerande med hans experiment, är att målet är att mäta skillnaden i lycka för honom själv, för hans familj. Beavan pratar mycket om hur svårigheterna uppvägs av ”social glue”, det sociala limmet, en substans som dykt upp lite varstans i hans liv på sistone.

Inte bara för att han nu pratar med mänskorna som producerar hans mat, eller på grund av hans nyfunna nätverk av likasinnade ekokämpar. Utan för att familjelivet och umgänget blivit så mycket roligare sedan han stängde av teven. Nu spelar man brädspel och konverserar. Och promenerar när man ska nånstans. Och är lyckligare.

I en omtalad finsk studie för kanske tio år sedan kom man fram till att finlandssvenska åldringar, även när man korrigerat för socioekonomiska faktorer, lever längre och är friskare än finsktalande. Den accepterade förklaringen för detta är att föreningslivet är så utbrett i svenskfinland och att finlandssvenskar generellt har större aktiva sociala nätverk. Finlandssvenska äldre umgås med fler mänskor, sjunger i fler körer, spelar mer bridge, ser fler handbollsmatcher och går på fler kräftskivor än finsktalande. Och det mår man bra av; det är det bästa skyddet mot både demens och fysiska problem.

Här i Danmark citeras ofta en annan studie, den om att danskar inte lever lika länge som svenskarna men att de är mycket lyckligare. Detta brukar anföras som ett försvar för den danska sociala samvarons smörjmedel – underförstått att danskar blir lyckliga av alkohol, tobak och bacon. Min gissning är att de snarare blir lyckliga av att hygga tillsammans och att graden av bacon i grunden är irrelevant (vilket är tur eftersom vi alla ändå ska äta mindre kött i framtiden).

Det är som Elmbrant antyder: vi tenderar att blanda ihop rekvisitan med manuset. Vi mäter finlandssvenska sherrytanter i centiliter och pälsaccessoirer i stället för i antalet fnissande huvuden på Ekbergs konditori på Bulevarden i Helsingfors. Platt-TV:n flyter ihop med idén om familjen, och det är kaffet, inte samtalet, som kopplar ihop oss med vänner och kolleger. Elmbrants debatt om lycka (som förstås egentligen är debatten om Nina Björks köksstolar, om ni minns dem) kommer att handla om att separera behov och behov, namn och ting, miljöer och möten från varann.

Jag tänker väl på det här för att jag spelade brädspel på rollspelskonventet HyggeCon i helgen. Det arrangerades på frivilligbasis i en höstlovstom skola, involverade social samvaro till självkostnadspris, mänskor som delar med sig av specialistkunskap (jag talade om rollspelsdokumentation, andra lagade mat eller fixade festen) och föreningen har fixat en buss från Århus järnvägsstation så ingen behöver ta bilen.

Det blev fyra dagar av socialt lim och sällskapsspel i stället för statushets och sociala spel. En pornopolka, denna folkdans som är så mystiskt älskad i min subkultur, pågår i flera timmar efter middagen. En ung karriärvetenskapskvinna, Regitze Illum, vinner en Onkel för sitt första lajv Intet hjem, tusind stjerner – en kammarrymdopera om människosmuggling. Någon sätter sig vid pianot i aulan och spelar loungeversioner av metallåtar, och som vanligt är vi knappt inne på Mordor-brädan förrän alla medlemmar i mitt Fellowship blir jättehårt dödade av Sauron. Så många så oerhört lyckliga vuxna människor. Det är svårt att tänka sig en bättre semester.

*

Självklart pingar jag intressant.se

Livsstilsbanta

17 oktober, 2008

Dagens ”nu får jag ta och skärpa mig” kommer från författaren Colin Beavan, mer känd som No Impact Man:

Making bottles to meet Americans’ demand for bottled water requires more than 1.5 million barrels of oil annually, enough to fuel some 100,000 U.S. cars for a year. Worldwide, some 2.7 million tons of plastic are used to bottle water each year.

Jag visste om vattenrättigheterna förstås, och transporten. Men jag har ändå tänkt att det är bättre, om jag nu måste dricka nåt på allmän plats och inte har en flaska med mig, att köpa vatten än att köpa läsk. Jag väljer det lokalaste vattnet de har och återvinner flaskorna. Men just det här, med den sjuka mängden plast processen för med sig, hade jag inte tänkt på. Låt oss kalla det droppen som får kamelens rygg att brista; hejdå flaskvatten.

Jag läste om Colin Beavan och hans Manhattan-familj för ett och ett halvt år sedan i den här artikeln i New York Times. När jag i veckan googlade fram den för en kort krönika i Hufvudstadsbladets VOLT-bilaga idag fredag insåg jag att den faktiskt haft ett enormt inflytande på mitt liv. Blotta tanken om hur Low Impact det är möjligt att leva, om man är beredd att låta övergången vara lite besvärlig, har hjälpt mig ta steg som tidigare verkat helt omöjliga – som att bryta mitt sjukliga beroende av att köpa böcker. (Den experimentella bloggen finns här; publiceringsdatum reflekterar dagen då jag läste ut boken i fråga, inte datum då inlägget är postat, så det nyaste dyker ofta upp näst överst). Om DEN förändringen är möjligt finns det i princip inga gränser för hur zen jag kan bli med universum.

Det är lätt att vara cynisk över katastrofdieterna som sedan blir bestsellerlitteratur (No Impact Man var redan från början designad att bli en bok och en film, bägge kommer 2009). Men jag tror att de har en enorm makt just i sin fömåga att skjuta på våra interna uppfattningar om möjligt och omöjligt. Om varje bok eller film skapar en liten, liten förändring hos alla som kommer i kontakt med dem borde det rimligtvis föra med sig ganska stora skillnader ganska snabbt.

Ja, jag vet – de stora bovarna är alltid nån annan än individen; industrin, samhället, marknaden… Whatever. Jag är inte svensk så jag minns inte hur många myror som är fler än hur många elefanter men om myrorna inte kan välta elefanten så kan de åtminstone ge den en jävla klåda.

Jag skriver i Fokus om betydelseförskjutningar i verbet/substantivet ”want” och våra behov vs våra resurser. Krönikan i Volt kräver däremot e-tidnings-prenumeration. Och som vanligt finns det mycket annat intressant på internet.

Palpatine, V, rollspelsfansin och jordens undergång

13 oktober, 2008

Galne grannen en trappa ner har blivit hotfull och våldsam så vi har gått i exil. Jag ska göra ett reportage från en internatskola och det funkade bra att komma lite tidigare och göra förarbetet på plats medan eleverna har höstlov. Ute på danska landsbydgen är det alldeles tyst och höstlöven dalar ner från träden utanför mitt fönster.

Dagen börjar, med en viss soliditet, med en krönika om jordens undergång för en finlandsvensk dagstidning. Det får mig att må ganska bra. Jag kanske har en vettvilling i hälarna med, hey, här är jag helt trygg och kan göra goda gärningar för världen. Som att… *telefonen ringer*

Jämföra Jörg Heider och Emperor Palpatine i Hilton i P1? Öh… okej. *inboxen uppdateras* Kommentera tv-serien V för en svensk dagstidning? Så gärna! *kollar todolistan* Skriva ett förstautkast till en akademisk artikel om mitt gamla rollspelsfansin? Kolla några filmer för en essä jag kobbar på? Läsa lite bloggar och skriva rent lite anteckningar om könsroller i Kung Fu Panda?

Alltså… jag är ganska säker på att världen inte just denna höst kommer att kollapsa i rena Mad Max-anarkin, men jag tror det ändå är dags att försöka skaffa lite mad skills nu. Om revolutionen, eller katastrofen, kommer är jag ju fan både hjälplös och en ren börda för samhället. Vår granne skulle förstås säga att jag redan är en börda för samhället. Men han har rätt. Skit också.

Annat intressant.

Jag ska väga ditt barn

11 oktober, 2008

Läste en artikel i danska Weekendavisen i morse om en ny bok av Verner C. Petersen, docent vid Institut for Ledelse vid Handelshøjskolan i Århus (som snart och förutsägbart kommer att heta Århus Business School). Boken heter Vildveje i velfærdsstaten och verkar i allra högsta grad läsvärd; artikeln citerade massor med exempel på hur tendensen att försöka kontrollera och förbättra olika typer av samhällsfunktioner som skola och sjukvård genom att ställa upp mätbara mål ibland leder till direkt komiska och ofta mätbart kontraproduktiva resultat. Petersen skriver om Danmark men min uppfattning är att trenden varit liknande i hela Norden.

(Dessutom får Petersen i min personliga bok pluspoäng för att använda som sin avskräckande metafor Mr. Gradgrind från Charles Dickens roman Hard Times, vars titel gäckat mig i ungefär två veckor trots att det inte kan vara mer än fyra, fem år sedan jag plöjde – och gillade – den. Hela romanen är, om jag kommer rätt ihåg, en mycket intelligent och underhållande sedelärande historia om arbetarnas fruktansvärda levnadsförhållanden under industrialiseringen parallellt med en satir över var man kan hamna om man försöker tillämpa liknande vetenskapliga effektivitetsmetoder på skolväsendet. Och så är det ganska säkert nåt med vagabonder, ett föräldralöst barn och möjligen en cirkus också, men mitt minne sviker mig).

Så vi läser om Petersens bok, och jag frågar min kille om det är så på hans jobb också. Han driver en så kallad ungdomsklubb i nordens största ghetto, som det här så avslappnat kallas, och är alltså ett slags lägre kommunal chef.

– Javisst, sa han.

– Vi får sidvis med nya instruktioner och mål hela tiden. Vi ska till exempel väga alla ungarna regelbundet. Men det gör vi så klart inte.

Uhm… va? VÄGA dem? Mäta deras massa på en så kallad våg?

– Ja, alltså, för att se om de tenderar att bli överviktiga. Det kanske är nån mening med det när barnen är på dagis, men de här är tonåringar. Vi kan inte väga dem.

Ja men, vad gör ni då?

– Vi…

Han rycker på axlarna.

– Vi bara… inte väger dem.

Sen gick vi ganska många varv runt fraser av typen ”du ljuger”, ”nej allvarligt”, och så vidare.

Det här var så många grejer att jag knappt vet var jag ska börja. Dels tycker jag det är ett helt fantastiskt exempel på det danska sättet att hantera ledarskap de ogillar: de säger javisst, ler, nickar och gör som de vill. Men så är det den fantastiska brainwave som ligger bakom tanken att väga kidsen i eftermiddagsprogrammen – som alltså inte alla deltar i. Kanske alla klubbar och eftermiddagsprogram har fått samma instruktion? Fotbollslag och lajvklubbar? Skulle det inte vara smartare att väga kidsen nånstans där alla faktiskt är – i skolan? Hos skolsköterskan? Det känns ju som att kidsen som inte deltar i frivilliga aktiviteter skulle vara en sannolikare riskgrupp för överviktighet.

Men hey, vad vet jag. Det är ju inte otänkbart att det här bara var ännu en av grejerna min kille hittar på för att få skratta i skägget åt hur lättlurad jag är. Det är väl oroväckande nog att vi lever i ett samhälle där det här ens är ett trovärdigt scenario. Världen brinner. Så vad ska vi göra med underprivilegierade och ofta traumatiserade kids med låga språkfärdigheter när vi nu har dem i ett rum en konstruktiv vuxen närvaro? Väga dem.

Annat intressant.

Barnlitteraturhunger och bisarrt sammanträffande

10 oktober, 2008

Som medlem i en barnlitteratur- och ungdomskulturgrupp på mitt förra universitet är jag medarrangör för en akademisk konferens i mars nästa år, Place and Space in Children’s Literature. (Kolla gärna länken om forskningsområdet är relevant för er, vi har lokaler i vackra Keble College och Philip Pullman, Diane Purkiss, Peter Hunt, Farah Medlesohn och Maria Nikolajeva bland de bekräftade talarna). Som en del av förarbetet hittade jag bloggen Brave New Words, som skrivs av en översättare svenska-engelska, BJ Epstein. Brave New Words innehåller många läsvärda observationer om översättning och nordiska språkfrågor och dessutom, i inlägget jag länkar till, en rapport från Svenska barnboksinstitutets debatt ”Barnboken som vara och vad barnboken får vara” på Kulturhuset i Stockholm för en knapp månad sedan. Vad fan? Jag var ju där!

Det konstiga med detta är att BJ Epstein är bosatt i England. Själv är jag numera bosatt i Malmö och pluggar i Århus. Ändå såg vi det bägge som livsviktigt att ta oss till den där debatten, i ett helt annat land. Och vi var inte ensamma: det var så fullt att de som kom sent fick sitta på trappan. Hungern efter ett samtalsforum var faktiskt så överväldigande att debatten snabbt spretade iväg åt tusen håll; ganska precis inga frågor blev besvarade men det var ändå intressant att höra så många författare, förläggare, översättare och kritiker lufta sin passionerade oro för barnlitteraturens tillstånd, villkor och framtid.

Alla av de centrala trådarna skulle egentligen kräva egna diskussioner och jag tror att SBI kommer att följa upp åtminstone några av dem. Den kommersiella barnlitteraturens värde, status och prioriterade position på förlagen. Kanondiskussionerna, inte minst apropå DN:s barnbokstopplista och ALMA-priset. Det intressanta faktum att deskriptiv barnlitteratur – sådan som reflekterar tex minoritetsbarns vardag – egentligen bara står att finna i den normativa barnlitteraturen, den som kommer med en (ofta uttalad) politisk agenda.

Det jag inte tror att SBI kan följa upp är många författare och förläggares verbala och passionerade vrede mot Dagens Nyheter, vars Lotta Olsson vågade bryta ett tungt tabu och säga att mycket av det som publiceras även av svenska författare är skräp. Det var nog ren tur att ingen fick hjärtslag i salen; storförläggare kände sig kränkta å sina hårt arbetande författares vägnar och de hårt arbetande författarna själva lade inte direkt tand för tunga. Det är så klart intressant att så många trodde sig veta precis vilka böcker Olsson talade om, men det kanske har mer att göra med dåliga recensioner på Barn/Ung än dåligt självförtroende hos parterna.

Jag har personligen aldrig träffat BJ Epstein, men jag gissar att just hon var den amerikanskfödda översättare som under debatten påpekade att det internationellt sett är ett privilegium att alls kunna ha den här typen allvarliga diskussioner om barnlitteratur. Den reaktionen har vi också sett till vårt Call For Papers för konferensen i Oxford. Folk är sjukt på, bokar konferensen i kalendern direkt, mailar och tackar bara för att initiativet är så viktigt. Place and Space är bara ett första steg i en serie steg för att höja barnkulturforskningens status på engelska fakulteten och universitetet. (Den ska följas upp av en utställning om lokala fantasyförfattarskap på Bodleian Library 2011 och en större konferens på samma tema samma år). Men nu tror jag att den också kommer att bli ett forum för det här enorma behovet att tala om vad vi sysslar med, för känslan att de som sysslar med barnlitteratur är något på spåren som faktiskt är viktigt.

Dels för att barnlitteraturens roll i att forma självbild och nationell identitet, bland annat, är så stor. Dels för att brukslitteraturens roll för unga och äldre läsare inte är den samma; jag kan läsa och avfärda Stephanie Meyers serie som underhållande strunt men min kusin som är tretton och katolik kommer att läsa böckerna om och om igen – och få ut något helt annat av berättelsen om sex, odödlighet och äktenskap bland människor, varulvar och vampyrer. Dels för att näringslivets prioriteringar har ett så enormt inflytande över barn- och ungdomslitteraturen idag. Det här är inte trivialt, det är livsviktigt.

PS Mer relaterad läsning? Jag skriver i Fokus om produktionsbolaget bakom Gossip Girl-böckerna här och om den nya författarrollen här.

Annat intressant.

En kort politisk observation

7 oktober, 2008

Det är nåt med Sarah Palin som har stressat mig länge – att jag känner henne, att det är nåt med hennes ansiktsdrag eller hår eller stil (eller output?) som känns som att vi redan känner varann. Påminner hon mig om Geena Davis? Min mamma (som alltså i motsats till Palin har ypperlig stil, men nåt med benbyggnaden?) Mig själv?

Nån på Salon.com använde frasen ”robotic determination” om Palins sätt att leverera sina talking points på under vice-presidentdebatten och det var de orden som fick poletten att trilla ner. Sarah Palin påminner mig om Buffybot, roboten ur Buffy och vampyrerna som precis ser ut som Buffy Summers, men som i stället för en genuin personlighet utrustats med ett program som lever ut tonårspojkars (och porriga vampyrers) sexfantasier. Buffybot är alltså en hyperfeminin social konstrukt, och dess närvaro i serien parallellt med den verkliga Buffy återkopplar till något tittarna i säsong fem nästan har glömt – att Buffy själv är en reformert cheerleader, en tonårsblondin från SoCal som i teve normalt borde vara mer intresserad av läppglans än av vapen.

Sarah Palin, pitbullmorsan som hetsar till vargjakt, har förstås något av samma kontrast inbyggd: det är lite kul att hon är så flickig och samtidigt så macho. Liksom Buffy klär hon sig genomgående rätt illa och förlitar sig i sin karriär mer till kanonerna än intellektet. Men så är det det där med det robotiska, själva känslan av att någon borde ifrågasätta huruvida den här varelsen är en hel människa eller bara en political operative. Och det är sjukt Buffybot.

Både Buffy och hennes mamma dör i femte säsongen av TV-serien så när sjätte säsongen börjar är lillasyster Dawn föräldralös. För att mörka detta och möjliggöra för henne att bo hemma med vuxna vänner får Buffybot agera Buffy på bl.a. ett föräldramöte i skolan. Hon kan förstås bara uttrycka sig i enkla meningar som beskriver hennes vardagliga erfarenhet, t.ex. säga ”I made sandwiches!”, men det är nog för de andra föräldrarna ska läsa henne som nåt slags beundransvärd familjefundamentalist. ”Smörgåsar? Det gjorde jag med! Fröken Summers har rätt, skolluncherna är katastrofala!” Stepford Republican Goes To Washington.

Det där är förstås roligare att se i ett fiktionsprogram än på nyheterna.

Sen har Judith Warner också rätt om Sarah Palin, att det ofta är svårt att inte känna lite sympati för henne också eftersom det ändå är fullständigt uppenbart att hon är ute på alldeles för djupt vatten. Palin bokade ett möte med offentlig förnedring långt före hon blev vice-presidentkandidat och jag tror inte att ens hennes stålhårda buffybothud hjälper i längden. Buffy kan lura döden i Samarra för att hon har vänner som tror på henne och egenskaper som är kantiga och obekväma. Buffybot och Palin, designade för att förföra, har knappast samma hållbarhet när det verkligen hettar till.

All Souls, dag 3

29 september, 2008

Gatorna var dimmiga och alldeles tomma när vi gick till det tredje provet och det tog ett tag att fundera ut varför: det var lördag morgon. Stämningen var kanske lite mer avslappnad nu än annars, det sista provet är omöjligt att förbereda sig för och med tre timmar tid för en fråga kändes det som att man skulle kunna unna sig att inte stressa.

Det femte och sista provet i uttagningsrundan är det berömda: det där hela frågan är ett ord. Utmaningen är att skriva en välargumenterad, originell, intelligent uppsats om ett avgränsat ämne. Det året som frågan var ”Water” fick man inte in ett enda bra svar. Kandidaterna hade maniskt skrivit ner allt de kom att tänka på som hade med vatten att göra. Nähä, sa the Fellows, och sket i att ta in en enda Prize Fellow det året.

Vårt ord var ”Novelty”.

Tricket är att förlita sig på att man har tid, men att komma ihåg att den inte obegränsad. Jag gjorde, som alltid i sådana här situationer, en mindmap och skrev ner allt jag kunde komma på. Det tog mig över tjugo minuter att komma på en enda sak som jag själv tyckte var det minsta intressant, men jag var ganska lugn – min arbetserfarenhet kom väl till pass. Jag kan av ren erfarenhet förlita mig på att man förr eller senare alltid får en idé. Efter ungefär femtio minuter gjorde jag en genomgång av vad jag hade, numrerade grejerna som verkade ha nån som helst validitet och organiserade in dem i en ny mindmap. Inte för att jag kommit på något särdeles fantastiskt, men för att jag visste att betänketiden ny måste bara slut. Efter drygt en timme kunde jag börja skriva, och när jag slutade var det ungefär två minuter kvar av tiden. Det blev tolv sidor.

Även om jag hela tiden varit glad över att ha en grupp nya briljanta kompisar att genomgå skrivprocessen med var det lite jobbigt efteråt. Andy hade skrivit, mycket övertygande lät det som, om nyheten som organiserande princip i modernismen, och om hur ”i princip allting i vårt samhälle är sprunget ur dada”. Kate, tror jag det var, hade skrivit en politisk analys av om the Mommy Wars. Maria hade presenterat sin teori om barns inlärning. Jag själv? Jag skrev nästan hela min uppsats om sjungande fiskar. Alla Rhodes-stipendiater vände artigt bort blicken när jag berättade detta, som om jag var den pinsamma kusinen från landet som inte ens märker att hon precis pruttat i salongen.

Till mitt försvar hade jag i uppsatsen ett sammanhang för analysen och till och med nåt slags svag ekologisk ramargumentation. Det handlade om varför vi som civilisation producerar ”novelty items”, varför och hur den sjungande fisken är rolig, och om hur värdet på sådana prylar radikalt avtar tillsammans med nyhetens behag. Jag tyckte själv det var ganska vettigt, men jag förstår ju nu att det kanske inte verkar särskilt seriöst.

Redan när vi steg ut på the High Street började hela provförloppet kännas overkligt. Vädret var strålande och vi försökte boka en punt men alla i hela Oxford hade haft samma idé, och det fanns inga trots att det bara är Michaelmass -1 och terminen inte ens har börjat. Men Andy bor på the High i ett studenthus som ägs av Magdalen College och naturligtvis har det en hemlig trädgård på baksidan, så efter en proviantrunda till Covered Market lade vi oss där och drack champagne, läste Hello och käkade sallader från Alpha Bar och kakor från Ben’s Cookies. Och grälade med en kemist som pluggat i Lund om huruvida humanister kan sägas producera ”kunskap” eftersom de uppenbarligen använder fullständigt ovetenskapliga metoder. Och grämde oss över att både Andy och Maria glömt vadslagningen om huruvida någon av oss kunde klämma in uttrycket ”ass burger” i sin uppsats – det hade ju varit lätt som en plätt både som dadaistisk poesi eller som ett exempel på språkligt nyskapande i lågstadieåldern.

Sen gick alla till sitt och bytte om för champagnemottagningen som All Souls Senior Dean bjuder alla kandidater på. Den hölls i collegets gamla bibliotek, ett vackert välvt rum utan böcker men med stora fönster åt två håll. The Senior Dean har varit Fellow i 51 år och var uråldrig, lång men rak trots att han behövde käpp. Han hade också två hörapparater som gjorde det svårt att kommunicera i det mingelstökiga rummet. I jämförelse med honom var de andra gubbarna direkt ungdomliga, och naturligtvis fanns det också en hel del yngre Fellows på plats, Prize-vinnare och Postdoctoral Fellows. Många nämnde sin glädje över antalet kvinnliga kandidater; alla tycker idag könsfördelningen på college är katastrofal. Att t.ex. Maria, Helen och jag satt på grund av infokvällen riktad särskilt till kvinnor som man arrangerat i våras tyckte farbröderna var bra; allra helst skulle man vilja ta till positiv diskriminering men det får de inte för lagen. En av dem hade, sade han, kommit på en bra plan som han skulle vilja testa nästa år: att låta provfrågorna skrivas och proven rättas uteslutande av kvinnor. Hans gissning var, att resultaten då skulle bli annorlunda fördelade. Jag vet inte om jag håller med. Det är en av de där grejerna som jag inte skulle vilja att är sant men som nog möjligen stämmer.

Alla mina kompisar skulle på olika middagar, fester eller juristbalen på Keble, så jag stannade kvar till sist av dem jag kände och minglade med de främmande kandidaterna. Alla hade ju nåt gemensamt att prata om. Det kändes melankoliskt att gå ut genom porten och säga god kväll åt Portern på kvällsskiftet. All Souls är ju en stängd institution; skulle jag av någon anledning bli förhindrad från att skriva proven igen kommer jag aldrig att gå in där igen så länge jag lever.

När jag vinglade runt hörnet in på Radcliffe Square var jag alltså tvungen att stanna vid All Souls Great Gate för att stirra in på deras Great Quad. Och då insåg jag plötsligt att huvudbyggnadens två torn, det är ju de två tornen som man ser från New College Lane som jag alltid har älskat så när jag gått hem till Teddy Hall eller ut mot Cowley om kvällarna. I ett av dem kan man alltid se ett grönt ljus; i fyra år har jag tänkt på det som Magikerns Torn. Tänk att jag var så nära det i fyra dagar utan att förstå det!

Om en månad publiceras en shortlist på utvalda, som kallas in för att viva sina provuppsatser inför alla sjuttio Fellows. Det är alltså något mellan en disputation och ett muntligt prov men alla parterna har svarta mantlar på sig och rummet där allt utspelar sig är från medeltiden. Av dem som vivar väljs en vecka senare mellan noll och tre – vanligen två – kandidater till ett sjuårigt Fellowship. Det mötet hålls på en lördag: de utvalda blir Fellows från och med därpåföljande måndag och kan kort därefter flytta in i ett rum någonstans bakom de låsta portarna, i skuggan av de två tornen.

All Souls, dag 2

26 september, 2008

Huh huh.

Det var en vacker dag idag, sommarväder faktiskt, så när vi kom ut vid fem ville vi gärna sätta oss i solen. Alla ställen med teserveringar var förstås knökfulla så vi satte oss inne på Turf i stället, Maria och Helen och Kate och Andy, och några killar som råkade komma förbi: en Bob som precis räknat ut för ett konsultbolags räkning hur Mexikanska staten kan skära ned sina koldioxidutsläpp, och en James som gör nåt avancerat som har att göra med Afrika. Helen är barrister. Maria och Andy och Kate är Rhodes scholars i litteratur, politik och development studies.

– Jag har skrivit 120 sidor på två dagar, sade Andy. 20 på varje prov.

– Jävlar, skriver du tjugo på varje prov? Jag skrev 12 och 15 idag. Ja jävlar. 120 sidor!

Kate berättade att hon skriver 20, 24 sidor, men vi som pluggar engelska beslöt att det är för att hon skriver lagfrågor, hon tänker inte före hon skriver och behöver inte anpassa svarets form till varje fråga separat.

James tittade upp. Han har inte skrivit några prov så han satt inte som vi andra och flexade sin hand och stirrade tomt ut.

– Ni gör fem prov totalt.

Vi tittade på honom. Ja?

– Så fem gånger tjugo är hundra, men ni har alltså bara skrivit fyra prov än så länge.

Andy tvingades medge att det här förstås var korrekt. Men ingen av oss hade tyckt det var nåt underligt med siffran. Vi har ju ändå suttit sex timar om dagen, det är sjukt. Dessutom är detta, till hans försvar, en stor och intensiv dag i Andys liv. När vi åt lunch på The Vaults and Gardens under universitetskyrkan St Mary var Thom Yorke där med sin lilla dotter. För Andy var det lite som att möta Gud själv. Inte för att de möttes, men vi satt ju i samma mysiga källarrestaurang och lät bli att stirra och diskuterade hur Thom Yorke passade in i våra gårdaga teorier om kändisars värdighet. (Han bevisade både min och Marias).

Förmiddagen idag var andra specialistprovet, vilket för min del innebar en obligatorisk diktanalys som gick SÅ ÅT HELVETE ÅT SKOGEN – jag kan inte, jag bryr mig inte, jag hade för lite tid och dessutom insåg jag senare att min läsning var helt ohållbar, och dessutom hade jag inte ens argumenterat för den på ett övertygande sätt. De två andra frågorna var lite som igår, fast svårare. Jag besvarade ”Do we presently underestimate the effect of language on the senses” och ”What should be the relationship between literary criticism and the culture within which it takes place?” Det första argumenterade jag inte så tydligt för och baserade helt på den enda föreläsningen i cognitive semantics jag någonsin gått på, den andra tycker jag var solid men den handlade å andra sidan om viktiga aspekter av Dan Browns Da Vinci-koden som litterära kritiker annars undlåtit att uppmärksamma. Så jag tror att mina chanser, such as they were, gick upp i rök. Hejdå Prize Fellowship.

I eftermiddagens General paper besvarade jag frågorna ”What do you understand by ‘theatricality’ in public and social life?”, ”Are literatures national?” och ”Should politics be a lifetime career” (Baudrillard, aldrig och nej men det är men det kommer att förändras).

Vi har ett prov kvar, men det går inte att förbereda för eftersom frågan bara är ett ord – några tidigare år har includerat ”water”, ”bias” och ”harmony”. Men jag måste vila nu så jag ska läsa lite i Marias ex av Eat Pray Love. Hon ville ge den åt mig men det skulle strida mot embargot. Jag ska försöka bedöma om jag vill låna den.

Helen berättade precis att The New Statesman kallar det här provet det svåraste i världen.