Archive for september, 2008

All Souls, dag 3

29 september, 2008

Gatorna var dimmiga och alldeles tomma när vi gick till det tredje provet och det tog ett tag att fundera ut varför: det var lördag morgon. Stämningen var kanske lite mer avslappnad nu än annars, det sista provet är omöjligt att förbereda sig för och med tre timmar tid för en fråga kändes det som att man skulle kunna unna sig att inte stressa.

Det femte och sista provet i uttagningsrundan är det berömda: det där hela frågan är ett ord. Utmaningen är att skriva en välargumenterad, originell, intelligent uppsats om ett avgränsat ämne. Det året som frågan var ”Water” fick man inte in ett enda bra svar. Kandidaterna hade maniskt skrivit ner allt de kom att tänka på som hade med vatten att göra. Nähä, sa the Fellows, och sket i att ta in en enda Prize Fellow det året.

Vårt ord var ”Novelty”.

Tricket är att förlita sig på att man har tid, men att komma ihåg att den inte obegränsad. Jag gjorde, som alltid i sådana här situationer, en mindmap och skrev ner allt jag kunde komma på. Det tog mig över tjugo minuter att komma på en enda sak som jag själv tyckte var det minsta intressant, men jag var ganska lugn – min arbetserfarenhet kom väl till pass. Jag kan av ren erfarenhet förlita mig på att man förr eller senare alltid får en idé. Efter ungefär femtio minuter gjorde jag en genomgång av vad jag hade, numrerade grejerna som verkade ha nån som helst validitet och organiserade in dem i en ny mindmap. Inte för att jag kommit på något särdeles fantastiskt, men för att jag visste att betänketiden ny måste bara slut. Efter drygt en timme kunde jag börja skriva, och när jag slutade var det ungefär två minuter kvar av tiden. Det blev tolv sidor.

Även om jag hela tiden varit glad över att ha en grupp nya briljanta kompisar att genomgå skrivprocessen med var det lite jobbigt efteråt. Andy hade skrivit, mycket övertygande lät det som, om nyheten som organiserande princip i modernismen, och om hur ”i princip allting i vårt samhälle är sprunget ur dada”. Kate, tror jag det var, hade skrivit en politisk analys av om the Mommy Wars. Maria hade presenterat sin teori om barns inlärning. Jag själv? Jag skrev nästan hela min uppsats om sjungande fiskar. Alla Rhodes-stipendiater vände artigt bort blicken när jag berättade detta, som om jag var den pinsamma kusinen från landet som inte ens märker att hon precis pruttat i salongen.

Till mitt försvar hade jag i uppsatsen ett sammanhang för analysen och till och med nåt slags svag ekologisk ramargumentation. Det handlade om varför vi som civilisation producerar ”novelty items”, varför och hur den sjungande fisken är rolig, och om hur värdet på sådana prylar radikalt avtar tillsammans med nyhetens behag. Jag tyckte själv det var ganska vettigt, men jag förstår ju nu att det kanske inte verkar särskilt seriöst.

Redan när vi steg ut på the High Street började hela provförloppet kännas overkligt. Vädret var strålande och vi försökte boka en punt men alla i hela Oxford hade haft samma idé, och det fanns inga trots att det bara är Michaelmass -1 och terminen inte ens har börjat. Men Andy bor på the High i ett studenthus som ägs av Magdalen College och naturligtvis har det en hemlig trädgård på baksidan, så efter en proviantrunda till Covered Market lade vi oss där och drack champagne, läste Hello och käkade sallader från Alpha Bar och kakor från Ben’s Cookies. Och grälade med en kemist som pluggat i Lund om huruvida humanister kan sägas producera ”kunskap” eftersom de uppenbarligen använder fullständigt ovetenskapliga metoder. Och grämde oss över att både Andy och Maria glömt vadslagningen om huruvida någon av oss kunde klämma in uttrycket ”ass burger” i sin uppsats – det hade ju varit lätt som en plätt både som dadaistisk poesi eller som ett exempel på språkligt nyskapande i lågstadieåldern.

Sen gick alla till sitt och bytte om för champagnemottagningen som All Souls Senior Dean bjuder alla kandidater på. Den hölls i collegets gamla bibliotek, ett vackert välvt rum utan böcker men med stora fönster åt två håll. The Senior Dean har varit Fellow i 51 år och var uråldrig, lång men rak trots att han behövde käpp. Han hade också två hörapparater som gjorde det svårt att kommunicera i det mingelstökiga rummet. I jämförelse med honom var de andra gubbarna direkt ungdomliga, och naturligtvis fanns det också en hel del yngre Fellows på plats, Prize-vinnare och Postdoctoral Fellows. Många nämnde sin glädje över antalet kvinnliga kandidater; alla tycker idag könsfördelningen på college är katastrofal. Att t.ex. Maria, Helen och jag satt på grund av infokvällen riktad särskilt till kvinnor som man arrangerat i våras tyckte farbröderna var bra; allra helst skulle man vilja ta till positiv diskriminering men det får de inte för lagen. En av dem hade, sade han, kommit på en bra plan som han skulle vilja testa nästa år: att låta provfrågorna skrivas och proven rättas uteslutande av kvinnor. Hans gissning var, att resultaten då skulle bli annorlunda fördelade. Jag vet inte om jag håller med. Det är en av de där grejerna som jag inte skulle vilja att är sant men som nog möjligen stämmer.

Alla mina kompisar skulle på olika middagar, fester eller juristbalen på Keble, så jag stannade kvar till sist av dem jag kände och minglade med de främmande kandidaterna. Alla hade ju nåt gemensamt att prata om. Det kändes melankoliskt att gå ut genom porten och säga god kväll åt Portern på kvällsskiftet. All Souls är ju en stängd institution; skulle jag av någon anledning bli förhindrad från att skriva proven igen kommer jag aldrig att gå in där igen så länge jag lever.

När jag vinglade runt hörnet in på Radcliffe Square var jag alltså tvungen att stanna vid All Souls Great Gate för att stirra in på deras Great Quad. Och då insåg jag plötsligt att huvudbyggnadens två torn, det är ju de två tornen som man ser från New College Lane som jag alltid har älskat så när jag gått hem till Teddy Hall eller ut mot Cowley om kvällarna. I ett av dem kan man alltid se ett grönt ljus; i fyra år har jag tänkt på det som Magikerns Torn. Tänk att jag var så nära det i fyra dagar utan att förstå det!

Om en månad publiceras en shortlist på utvalda, som kallas in för att viva sina provuppsatser inför alla sjuttio Fellows. Det är alltså något mellan en disputation och ett muntligt prov men alla parterna har svarta mantlar på sig och rummet där allt utspelar sig är från medeltiden. Av dem som vivar väljs en vecka senare mellan noll och tre – vanligen två – kandidater till ett sjuårigt Fellowship. Det mötet hålls på en lördag: de utvalda blir Fellows från och med därpåföljande måndag och kan kort därefter flytta in i ett rum någonstans bakom de låsta portarna, i skuggan av de två tornen.

All Souls, dag 2

26 september, 2008

Huh huh.

Det var en vacker dag idag, sommarväder faktiskt, så när vi kom ut vid fem ville vi gärna sätta oss i solen. Alla ställen med teserveringar var förstås knökfulla så vi satte oss inne på Turf i stället, Maria och Helen och Kate och Andy, och några killar som råkade komma förbi: en Bob som precis räknat ut för ett konsultbolags räkning hur Mexikanska staten kan skära ned sina koldioxidutsläpp, och en James som gör nåt avancerat som har att göra med Afrika. Helen är barrister. Maria och Andy och Kate är Rhodes scholars i litteratur, politik och development studies.

– Jag har skrivit 120 sidor på två dagar, sade Andy. 20 på varje prov.

– Jävlar, skriver du tjugo på varje prov? Jag skrev 12 och 15 idag. Ja jävlar. 120 sidor!

Kate berättade att hon skriver 20, 24 sidor, men vi som pluggar engelska beslöt att det är för att hon skriver lagfrågor, hon tänker inte före hon skriver och behöver inte anpassa svarets form till varje fråga separat.

James tittade upp. Han har inte skrivit några prov så han satt inte som vi andra och flexade sin hand och stirrade tomt ut.

– Ni gör fem prov totalt.

Vi tittade på honom. Ja?

– Så fem gånger tjugo är hundra, men ni har alltså bara skrivit fyra prov än så länge.

Andy tvingades medge att det här förstås var korrekt. Men ingen av oss hade tyckt det var nåt underligt med siffran. Vi har ju ändå suttit sex timar om dagen, det är sjukt. Dessutom är detta, till hans försvar, en stor och intensiv dag i Andys liv. När vi åt lunch på The Vaults and Gardens under universitetskyrkan St Mary var Thom Yorke där med sin lilla dotter. För Andy var det lite som att möta Gud själv. Inte för att de möttes, men vi satt ju i samma mysiga källarrestaurang och lät bli att stirra och diskuterade hur Thom Yorke passade in i våra gårdaga teorier om kändisars värdighet. (Han bevisade både min och Marias).

Förmiddagen idag var andra specialistprovet, vilket för min del innebar en obligatorisk diktanalys som gick SÅ ÅT HELVETE ÅT SKOGEN – jag kan inte, jag bryr mig inte, jag hade för lite tid och dessutom insåg jag senare att min läsning var helt ohållbar, och dessutom hade jag inte ens argumenterat för den på ett övertygande sätt. De två andra frågorna var lite som igår, fast svårare. Jag besvarade ”Do we presently underestimate the effect of language on the senses” och ”What should be the relationship between literary criticism and the culture within which it takes place?” Det första argumenterade jag inte så tydligt för och baserade helt på den enda föreläsningen i cognitive semantics jag någonsin gått på, den andra tycker jag var solid men den handlade å andra sidan om viktiga aspekter av Dan Browns Da Vinci-koden som litterära kritiker annars undlåtit att uppmärksamma. Så jag tror att mina chanser, such as they were, gick upp i rök. Hejdå Prize Fellowship.

I eftermiddagens General paper besvarade jag frågorna ”What do you understand by ‘theatricality’ in public and social life?”, ”Are literatures national?” och ”Should politics be a lifetime career” (Baudrillard, aldrig och nej men det är men det kommer att förändras).

Vi har ett prov kvar, men det går inte att förbereda för eftersom frågan bara är ett ord – några tidigare år har includerat ”water”, ”bias” och ”harmony”. Men jag måste vila nu så jag ska läsa lite i Marias ex av Eat Pray Love. Hon ville ge den åt mig men det skulle strida mot embargot. Jag ska försöka bedöma om jag vill låna den.

Helen berättade precis att The New Statesman kallar det här provet det svåraste i världen.

All Souls dag 1

25 september, 2008

På förmiddagen hade vi tre timmar specialistprov. Jag ballade ur fullständigt och påstod att Shakespeare idag skulle skriva lajv och inte teve, nåt förvirrat om Curtis Sittenfelds fiktiva Laura Bush-biografi, samt i en ganska katastrofal uppsats att ingen ”distinctly female literary sensibility” skapats i någon era någonsin och argumenterade för det oerhört svagt med hjälp av Luce Irigaray, som jag inte ens har läst.

På eftermiddagen var det allmänna frågor och eftersom jag ändå redan hade varit helt bäng kändes det bäst att köra fullt ut. Jag skrev allvarliga uppsatser om vad anglosaxisk poetik har gemensamt med CGI-animation, att skolskjutningar är rationella även om de är fel, samt om huruvida kändisskap alltid innebär förlust av värdighet (nej).

I morgon är det sex timmar till, men med svårare frågor, och jag har brännt av alla mina stora kanoner – medelklassens litterära smak, high school-forskning, kön, rollspel, kändiskultur. Allt som jag har tänkt under det senaste året skrev jag ner i uppsatserna, inklusive en Fokus-artikel som ska gå på fredag. Jag har inget kvar. Jag har citerat Mean Girls. Jag är tom. Men jag måste hitta fem nya grejer som jag kan eller tror.

Det får bli på morgonen klockan sex. Maria, Helen och jag var så slut redan vid sju att vi nu alla har gått och lagt oss. Jag ska också släcka.

All Souls, dag 0

24 september, 2008

Klockan 16 var vi kallade till informationsmöte i All Souls Colleges Wharton Room. Det rummet är stort, men inte stort nog för nästan 80 kandidater, så samlingen hade flyttats till matsalen, eller som det heter i Oxford, Hall. Vi var instruerade att bära Academic Gown, den akademiska kåpan som även ingår i skoluniformen sub fusc, men eftersom full sub fusc inte var nödvändigt kunde man uttolka en hel del om de sökandes personlighet och attityd. Väldigt många var geeks av den konstiga typen, med fel slags kavajer, fula glasögon, underliga ylletröjor och leenden. (Obs – men med hyperintelligent blick: inget att leka med). Det fanns en falang självsäkra unga män i baggy jeans och street wear. Många av männen dök upp i kostym, vissa med fluga. Min kompis Rhodes-Scholar-Maria körde nåt slags preppy look som hon iofs saboterade med en lätt slampig (i sammanhanget) minikjol. Jag bar, om ni undrar, vida linnebyxor av sjömanstyp och lite olika randiga plagg från Noa Noa, och svarta ballerinas från Clarks, vilket kändes lite kulturtant tills jag kom dit. MItt hår är dessutom skitkort nu (har utvecklat en liten Agyness Deyn-mani) så jag såg säkert livsfarligt sofistikerad ut för tjugoåringarna som precis skrivit sina Finals. Jag har förstås också precis skrivit mina Finals, men rent åldersmässigt utgår folk förstås att jag är en grad student. De är nämligen också många, kanske en tredjedel. Maria pekade ut åtminstone tre Rhodes Scholars. Utåt sett ser just de inte så läskiga ut, eftersom de har vanliga gowns, inte långärmade Scholar’s Gowns. När jag tänker efter var det nog det som var den effektivaste psykningsmetoden i rummet – att man kunde se vilka som fått en Distinction redan i förstaårsprovet Mods, eller annars belönats av sina college för exceptionella färdigheter.

Halls är alltid organiserade som i Harry Potter, med en High Table på en liten scen i ena ändan och två eller fler långbord längs med rummet, men nu var vi så många att det satt kandidater vid High Table (normalt sett otänkbart!): talarnas bord hade i stället riggats upp i andra ändan av salen, vid dörren. Där satt The Warden på ett slags tron, och intill honom på vanliga stolar några andra Examiners samt herren som ska bli Warden nästa tisdag då den nuvarande går i pension. Warden talade långsamt (som folk som stammade i sin ungdom) och ibland tog hans uråldriga röst helt slut. Då drack han mineralvatten ur imponerande glasflaskor med Collegets sigill i relief.

– Vi är tacksamma över att ni är här. Ni är alla exceptionella och exceptionellt modiga. För det här är svårt, det vet vi, och bara två, undantagsvis tre av er kommer att bli utvalda.

Var man inte nervös innan blev man det under anförandets gång. Enorma oljeporträtt på hedervärda Fellows genom århundradena hängde på väggen: på hedersplats en för mig helt okänd biskop. Jag kände inte igen nån av dem, faktiskt, fast jag vet att tex T.E. Lawrence, Isaiah Berlin och Amartya Sen varit Fellows.

– Vi är en elitistisk institution och vi skäms inte för att säga det, även om jag själv nog inte använder ordet än kanske varannan månad eller så.

Alla skrattade artigt. Rummet är som många historiska Halls två, tre våningar högt. Miljön är sinnessjuk, och college är stort, enormt om man tänker på hur få Fellows det har totalt.

– Men i motsats till nästan alla akademiska institutioner är våra Fellowships bara sjuåriga. Det betyder att omsättingen är hög: eliter ska förnya sig. Man ska akta sig för att inte stagnera.

Jag hajade till: det här tyckte jag ju ar riktigt vettigt.

– Det unika med All Souls är att här har vi ingen intern hierarki. Alla är Fellows; alla tillhör Common Room – inte Junior eller Middle Common Room som ni är vana vid. Här finns inga Senior Fellows som kan be er dra åt skogen. På det sättet är vi en demokratisk institution.

Praktisk information och en frågestund följde. I morgon klockan 9.30 skriver jag English 1, det första av specialistproven, och på eftermiddagen General 1, i vilken man skriver om kultur-, samhälls- eller politiska frågor för en utbildad men icke-specialiserad läsekrets (nämligen All Souls Fellows i andra ämnen än det egna).

Ska försöka rapportera. Jag måste medge att jag pluggat exakt noll minuter och nu måste jag kolla på gamla skoluppsatser för att påminna mig om vad olika författare heter.

Jag lämnar er med följande guldkorn från collegets wikipediasida:

Every hundred years there is a commemorative feast after which the fellows parade around the College with flaming torches, singing the Mallard Song and led by a ”Lord Mallard” who is carried in a chair, in search of a legendary mallard that supposedly flew out of the foundations of the college when it was being built. The last mallard ceremony was in 2001 and the next will be held in 2101.

Två sätt att reagera på utmaningar

23 september, 2008

Listen: I’ve been telling stories my whole life. Even when I was a phone sex operator, I was the Mark Twain of extemporaneous jerk-off fiction. I took every perspiring creep on a fucking journey. I don’t know how to do anything else.

Det är Diablo Cody som på sin blogg säger några sanningens ord åt alla Diablo Cody -hatare där ute. Tydligen är de många. Jag har gillat kvinnan sen jag först såg henne och jag tror att det här inlägget liksom fixar biffen. Babes, I’m a fan.

Dagens andra citat kommer från Evelyn Waughs Brideshead Revisited, som jag för övrigt skriver mer om i veckans Fokus.

My father in his youth sat for All Souls and, in a year of hot competition, failed; other successes and honours came his way later, but that early failure impressed itself on him, and through him on me, so that I came up with an ill-considered sense that there lay the proper and natural goal of the life of reason. (45)

Det är Charles Ryder (Jeremy Irons för filistinerna) som talar. ”Came up” i det här sammanhanget betyder ”började på Oxford”, och ordet ”there” hänvisar här antingen till ”i den akademiska lunken” eller ”i det akademiskt ambitiösa spåret”, vilket är inte helt tydligt. ”Sat for All Souls” är Oxford för att ha suttit inträdesprovet till All Souls-collegets Prize Fellowship, ett oerhört prestigefyllt pris som är så svårt att få att ingen idag tar proven med nån som helst övertygelse om att vinna.

Men tänk om pappa Ryder inte heller förväntade sig nåt? Tänk om det liksom blev fel i efterhand, när han redan skrivit fyra tentor och den traditionella fri-essän om nåt enormt ämne, typ ”heder” eller ”universum”? Om han först då började hoppas, hoppas, hoppas? Jag är personligen investerad i detta, för jag ska iväg i morgon för att sitta samma prov.

Inte för att jag har nån chans. Men när priset är sju års finansiering att göra precis vad som helst inom  akademin, kulturen eller näringslivet så måste man pröva. Jag är candidate number 14 och jag får ta provet tre gånger. I år är min första gång. Nästan ingen får stipendiet första gången de sitter. Så i år är jag ännu fri att se på saken som en lek. Men nästa år? Tänk om jag förvandlas till en mumlande pappa Ryder och tvingar, genom min förbittring och besvikelse, mina barn att söka sig till hedonism, klassresor och homosensualitet?

Det är värt att fundera över. Och hoppas på att jag i mitt hjärta ändå är lite mer Diablo Cody.

Obama: Undermedveten muslim?

8 september, 2008

Martin Gelins kloka observationer om en Obama-kritisk överklass fick mig att tänka på en middag för några veckor sedan, då jag råkade sitta med en amerikansk dam runt fyrtio och delta i en diskussion som tidvis fick riktigt bisarra drag. Hon var nog alls inte överklass från början, men skarp som tusan och välklädd, med en kvalificerad position på ett internationellt europeiskt företag. Hon var, sade hon snörpandes på munnen, besviken på att det inte blev något med Hillarys kandidatur.

– I’m a Democrat, but now I don’t know… I was for Hillary.

Vi småpratade om det massiva europeiska intresset för valet och jag luftade min gamla teori om att en demokratisk valseger skulle kunna befria en Kennedyaktig våg av optimism i USA. Om demokraterna vinner, sade jag, skulle jag gärna bo i USA ett tag för att känna det personligen. En atmosfär av ny giv. Och det gäller förstås särskilt nu när presidenten då skulle vara Obama, sa jag.

Hon gjorde minen igen.

– I don’t like Barack. I’m not politically correct, I know, but it’s this thing about Muslim schools… We just don’t know. He might be a muslim secretly or…

Hon hejdade sig lite då hon såg att jag i stället för att nicka stirrade på henne som ett levande frågetecken.

– On some level, lade hon till.

– Even the name! He could at least have changed his name.

Jag vet inte om jag sade något här eller om jag bara log ett stort och förundrat leende, famlandes i mitt sinne efter någon ända att ens börja reagera från. En annan person vid bordet påpekade, att om Obama bytt mellannamn skulle han ha kallats illojal, inställsam eller manipulativ. Det fick hon hålla med om, lite halvt. Men ändå.

– I don’t like it when they compare him to Kennedy. It’s just wrong. The Kennedies are royalty for us.

Jag lät bli att påpeka medlemmars ur Kennedy-familjen stöd för Obama, och hade nu hämtat mig tillräckligt för att säga, alldeles artigt och i småpratstonfallet, att om alla muslimer ska dömas på grund av vissa undergruppers handlingar skulle jag själv på samma grunder finna det nästan omöjligt att rösta på en kristen. Hon nickade som om hon höll med i sak, men det handlade uppenbarligen om allt annat än just saken:

– I’m from Brooklyn, you know. We can’t… It’s…

Och så, medan Twin Towers tornade upp sig över middagsbordet, bytte vi diskret samtalsämne.

Mycket senare berättade hon om sina grekiska grannar i Brooklyn som en gång haft fest på gården och rostat ett helt lamm på ett spett, vilket provocerat henne så till den grad att hon ringt (av alla ställen) djurvårdsmyndigheten. Europeerna vid bordet var, återigen, något förundrade, och hon tillade raskt att hon idag, efter nio år i Europa, förstår att det finns väldigt olika matkulturer och det är okej för henne. ”Men det är inte så vi gör i Brooklyn. Särskilt inte på den tiden.”

Jag tror det är en del av svaret på Martin Gelins och hans källors observationer om kulturellt röstande. En förmåga att hålla fast vid idéer om ”Vad Vi Gör” och ”Vad Vi Gjorde Förr Då Allt Var Bättre” som inte alls är baserade på egen erfarenhet eller rationell reflektion – som till och med kan stå i gräll konflikt med dessa. Att människor som lever privilegierat inte i sitt vardagsliv tvingas integrera sin ide om ”vi” eller ”Amerika” eller ”rätt” i sin egen erfarenhet av vad koncepten innebär.

Väljarna är inte dumma, men de lever också i en kultur där den trygga övre medelklassen faktiskt kan leva någorlunda i enlighet med idealbilden – Girl Scout Cookies och kyrkobesök, könsordning och bordsbön, self-made men och made-over women, entreprenörskap och husägande och amerikanska flaggan. Jag tänker på Celebration, Florida – ni vet, staden som Disney byggde. På mänskor som är beredda att investera både politiskt och ekonomiskt kapital i att placera sig själv i ett samhälle där normerna är tydliga och representeras av dem själva. Sådana väljare kan inte rösta på det avvikande, och måste för att skydda sina sköra luftslott vara ganska paranoida i sin definition av normal.

Det är förstås ingen enorm del av befolkningen, men den är välorganiserad och sitter på en hel del stålar. I det folklagret går republikaneras fantasiamerika garanterat hem bättre än alternativet, precis för att det vädjar till nostalgin i stället för att hota med förändring.

Tidskapsel 2003: Backstage på Café Opera

4 september, 2008

Hej mina darlings!

Tusen miljoner ursäkter för min långa tystnad, som berodde på en massa olika saker – sjukdom i familjen, Finals, en komplex internationell flytt där jag rationaliserade bort fyra lägenheter för att flytta in i en femte. Men nu är allt det där över, jag fick en First i betyg (högsta! Woo!), har experimenterat med sömnmedicin (fint att det finns, hoppas jag inte behöver det igen) och börjat lära mig danska (genom att läsa danska X-Men, men ändå).

Alla mina stackars bloggar har lidit, så klart, och mitt huvud är explosionsfyllt av tyck, men just idag ska jag faktiskt lägga ut ett reportage jag gjorde för ganska precis fem år sedan till en Krogbilaga i Nöjesguiden. Artikeln går inte att hitta på nätet längre så here goes: Werner Vögeli som Twin Peaks -figur, svaret på frågan om kockars fruar får laga mat, outgrundliga diskare, en melankolisk jätte och högtflygande dialog i de mörka valven.

2003: Backstage på Café Opera:

FETTKLUNSEN

Vid midnatt utbrister ett gräl i kulisserna på Café Opera. Egentligen har köket stängt för en timme sedan, men kockarna städar själva också, tvättar ugnar och golv och väggar, skrubbar arbetsbord, kör iväg disken i stora vagnar, slipar bort fettstänk runt spisarna med våld och stålull. De är trötta nu och tjafsar med varann i det där tonfallet man har strax innan det blir allvar och någon får en stekslev i ögat.
— Jag tycker att jag inte behöver göra det, för jag gjorde det frivilligt igår, säger garnityrkocken vasst.
— Och jag tycker att ”frivilligt” betyder en uppoffring, men du gjorde ju det bara för att vi inte var färdiga och du inte orkade vänta, säger stekkocken aggressivt.
Sous-chefen erbjuder sig att göra det. Han har högst rang och det är inte hans tur och det vet de andra. De tittar uppbragt på en liten vagn av metall. Fettvagnen. I den har de hällt allt frityrfett från idag. De här är killar som fördjupar sig i inälvsmat utan att blinka, pillar regelbundet på levande kräftor och ostron och mal djur köttkvarnen som den naturligaste saken i världen. Det finns bara en sak de inte kan hantera, och det är fettklunsen, som skvimpar och dallrar i sin lilla stålvagn.
De yngre kockarna gör sten-sax-påse. Förloraren tvinnar en rutig handduk runt ett av handtagen och drar ut vagnen ur det tvättvattensångande köket. Vagnen är mycket låg och han är böjd i en konstig vinkel. När han försvinner nedför den vitkaklade korridoren slafsar hans steg ensamt mot det klibbiga golvet. Varje kväll vid midnatt måste någon släpa iväg den äckliga lilla vagnen till källaren under Operakällaren. Varje kväll går han med en blick som om han inte förväntade sig att klara det med livet i behåll.

(more…)