Posts Tagged ‘barack obama’

Barack, Michelle (Clifford) och rasfrågan

5 november, 2008

Det var stört omöjligt att komma in på American Chamber of Commerces tusenpersoners valtittarfest här i Budapest, där ekonomin som ni vet har kraschat och många av utlänningarna som jobbar här idag följer sina hemländers händelser i en akut vetskap om att de kanske snart kommer att kallas hem av sina moderbolag. Så i natt satt vi hemma i vår semesterlägenhet i stället och flippade mellan Euronews och BSKYB:s brittiska nyhetskanal Sky News.

Ni kanske inte känner till Sky. Den tillhör en typ av stor nyhetskanal som under den historiska gårdagen beslutat sig för att dela sin uppmärksamhet mellan Champion’s League, den brittiska begravningen av en brittisk familj som dött i en bilolycka på M6, och – just det ja! – den lilla frågan om det amerikanska valet. Sky hade för all del reportrar på plats i Miami, San Fransisco, Wahington, New York och Chicago, men bevakningen och analysen var framför allt baserad på att redaktörerna satt off camera och nallade statistik från de amerikanska kanalernas mer seriösa program.

Några underhållande, insiktsfulla reportage, eller löpande siffror om vilken procent av röster som räknats i varje stat hade kanalen följaktligen inte och natten utvecklades inte till ett major television event, en tittarfest. Skys valblock mellan midnatt och resultatet fick i stället för välregisserade spekulationer och besök av högtstående politiska superstjärnor fyllas upp med en massa löst prat.

En del någorlunda intressanta gäster masade sig för all del upp fram för kamerorna på hustaket i New York, trappen i Washington och trädgården i Florida. Några av dem (som New Yorks förste svarte borgmästare, deltidsfloridabon Irvine Welsh och den skarpsynte Eddie Izzard) hade en hel del vettigt att komma med. Men i en så lång sändning gick det heller inte att undvika en hel del kallprat framför allt från reportrarna, som med undantag för en svettig och dallrande bjässe i Washington verkligen inte imponerade med sin sakkunskap.

Sändningens själva fakta och de mest ikoniska bilderna var förstås samma som om  vi hade haft CNN eller BBC World Service till handa.

Vi bevittnade den symboliska skillnaden mellan folkfesten i parken och den republikanska kampanjeliten på den exklusiva golfklubben i Phoenix. (”Ni kan klämma in hur många cowboytrubadurer som helst, it’s still gonna look like a ballroom!” skrek jag i något skede frustrerat åt teven). Vi hörde de storartade talen av McCain och Obama, samt publikens reaktioner till dem, som kommunicerade på ett sätt som tv-publiken inte direkt lär glömma att bägge kandidater är statsmän och att de Obama-stödjande krafterna inom det demokratiska partiet ser allvarligt på ”bipartisanship”, viljan att arbeta över partigränderna för att lösa livsviktiga problem. Samt att de republikanska kärntrupperna, som buade Obama under McCains tal, är ena riktiga rövhål, ena småaktiga jävlar som inte förtjänade en kandidat med McCains värdighet, och som verkligen inte hade förtjänat att vinna.

Men att McCains inledde sitt tal med en kort påminnelse om amerikansk rashistoria var inte bara en varning om betydelsen för konservativa republikaner att skärpa sig, att sluta bua på det nationella planet (ett försök, så att säga, att värja sig för lynchningar). Det var också ett politisk välregisserat försök att avfärda Obamas seger som en fråga uteslutande om hans etnicitet. Ett rovianskt diabolisk retoriskt grepp, som för många republikanska väljare garanterat lyckades kommunicera att förlusten nog bara handlade om att det var dags (och kanske trots allt också rättvist) med en svart president nu. Att McCans förlust ingalunda berodde på att det finns något i republikanernas värderingar och budskap som en majoritet av väljarna inte längre står för.

Obamas mästerliga tal gjorde, tycker jag uppriktigt, det mer än klart att hans kandidatur i första hand handlar om ideal och idéer och bara sekundärt om hans hudfärg. Det tror jag väljarna också är rörande ense om: att han är svart har symbolisk betydelse, naturligtvis, men bland många av dem som röstade på honom (inte minst vita republikaner) hade rasfrågan blivit en icke-fråga. Vi kommer att få höra adjektivet ”post-racial” en hel del om Obama och om det här valet.

Men vid gud, sändningen igår visade också att rasfrågan är inte förbi, och att  normaliserandet av en vit elit sannerligen är något som inte bara McCains spinmeisters utan även europeiska journalister sysslar med.

Michelle Clifford från Sky News, som bevakade demokraternas folkfest i Chicago, använde under varje prata genom natten någon variant av frasen ”as a white woman and a European, I cannot begin to understand what they are feeling”, detta ”they” alltså hänvisande till de specifikt svarta ansiktena i den multietniska massan bakom henne. Ett ”they” som alldeles fundamentalt distanserade den blonda brittiska reportern Michelle, som faktiskt var mycket rörd över vad hon såg idag, från vad hon börjat föreställa sig som en överväldigande svart folkmassa.

Den exotiske Askungen Obama och hans ”svarta” väljare representerade för Sky-Michelle i första hand en respons på en historisk oförrätt så mäktig att den helt slog ut hennes journalistiska kompetens. Hon var helt enkelt fortfarande så tagen av bilden av en svart familj i det vita huset att hon inte kunde se sig själv som en professionell journalist, Obama som en presidentkandidat och väljarna i parken bakom henne som demokratiska aktivister. Situationen var tillräckligt främmande för att förvandla henne till ”en vit, europeisk kvinna” och valsegern till en fråga om ”dem”.

När allt var klart, talen hållna och sändningen nästan slut, när de mäktigt symboliska bilderna av de många generationerna Obama och Robinson och Biden kramande varann på scenen inför hela världens kameror hade klingat av, hade Michelle fortfarande en prata att fylla. Så hon vände sig till journalistkollegan Shirley, som under hela natten stått intill henne på podiet strax utanför Skys bild och rapporterat för någon annan kanal. Och Shirley var ju svart och amerikan, så hennes åsikt var, tänkte nog stackars Michelle, mer meningsfull för publiken än hennes, som ju som vit europeisk kvinna inte ens kunde förställa sig – etc.

”Shirley, I saw as you were giving your final report that you had tears in your eyes. As an African…” – Shirleys leende stelnade under Michelles utdragna paus – ”…American, this must be…”

Jag minns inte om Michelle lyckades avsluta meningen, men jag kommer nog aldrig att glömma hennes välmenande tonfall när hon ställde den sensationellt olämpliga frågan ”What does this victory mean for someone like you?”

Shirley var så lycklig över valresultatet att hon inte hängde upp sig på språket, men här på min soffa i Budapest vred jag mig i plågor. För jag hade verkligen hoppats att det här valet skulle demonstrera att det inte behöver handla om oss vita europeiska kvinnor mot ”dem”, mot ”sådana som” Shirley, en svart journalist med av allt att döma ganska mycket mer yrkeskompetens än Michelle på Sky.

Sure, Sky är knappast intellektuell teve. Den har mer än en ton av tabloid över sig och vänder sig till en brittisk medelklass som inte låtsas om att den inte längre är helt vit. I motsats till både CNN och BBC bemannas Sky, om mitt myckna tittande denna vecka är representativt för helheten, också uteslutande av vita britter. Jag tror det var Eddie Izzard som påpekade i programmet att Obamas seger inte bara handlar om hur världen ser på Amerika, utan om en chans för världen att vänja sig vid tanken på en svart man som seriös ledare. Vi europeiska liberaler kan låtsas hur mycket som helst att vi är överlägsna USA men när det gäller den här frågan fick vi på nöten i natt – och en välbehövd påminnelse om att allting inte står rätt till på vår egen bakgård.

Naturligtvis pingar jag intressant.se.

Obama: Undermedveten muslim?

8 september, 2008

Martin Gelins kloka observationer om en Obama-kritisk överklass fick mig att tänka på en middag för några veckor sedan, då jag råkade sitta med en amerikansk dam runt fyrtio och delta i en diskussion som tidvis fick riktigt bisarra drag. Hon var nog alls inte överklass från början, men skarp som tusan och välklädd, med en kvalificerad position på ett internationellt europeiskt företag. Hon var, sade hon snörpandes på munnen, besviken på att det inte blev något med Hillarys kandidatur.

– I’m a Democrat, but now I don’t know… I was for Hillary.

Vi småpratade om det massiva europeiska intresset för valet och jag luftade min gamla teori om att en demokratisk valseger skulle kunna befria en Kennedyaktig våg av optimism i USA. Om demokraterna vinner, sade jag, skulle jag gärna bo i USA ett tag för att känna det personligen. En atmosfär av ny giv. Och det gäller förstås särskilt nu när presidenten då skulle vara Obama, sa jag.

Hon gjorde minen igen.

– I don’t like Barack. I’m not politically correct, I know, but it’s this thing about Muslim schools… We just don’t know. He might be a muslim secretly or…

Hon hejdade sig lite då hon såg att jag i stället för att nicka stirrade på henne som ett levande frågetecken.

– On some level, lade hon till.

– Even the name! He could at least have changed his name.

Jag vet inte om jag sade något här eller om jag bara log ett stort och förundrat leende, famlandes i mitt sinne efter någon ända att ens börja reagera från. En annan person vid bordet påpekade, att om Obama bytt mellannamn skulle han ha kallats illojal, inställsam eller manipulativ. Det fick hon hålla med om, lite halvt. Men ändå.

– I don’t like it when they compare him to Kennedy. It’s just wrong. The Kennedies are royalty for us.

Jag lät bli att påpeka medlemmars ur Kennedy-familjen stöd för Obama, och hade nu hämtat mig tillräckligt för att säga, alldeles artigt och i småpratstonfallet, att om alla muslimer ska dömas på grund av vissa undergruppers handlingar skulle jag själv på samma grunder finna det nästan omöjligt att rösta på en kristen. Hon nickade som om hon höll med i sak, men det handlade uppenbarligen om allt annat än just saken:

– I’m from Brooklyn, you know. We can’t… It’s…

Och så, medan Twin Towers tornade upp sig över middagsbordet, bytte vi diskret samtalsämne.

Mycket senare berättade hon om sina grekiska grannar i Brooklyn som en gång haft fest på gården och rostat ett helt lamm på ett spett, vilket provocerat henne så till den grad att hon ringt (av alla ställen) djurvårdsmyndigheten. Europeerna vid bordet var, återigen, något förundrade, och hon tillade raskt att hon idag, efter nio år i Europa, förstår att det finns väldigt olika matkulturer och det är okej för henne. ”Men det är inte så vi gör i Brooklyn. Särskilt inte på den tiden.”

Jag tror det är en del av svaret på Martin Gelins och hans källors observationer om kulturellt röstande. En förmåga att hålla fast vid idéer om ”Vad Vi Gör” och ”Vad Vi Gjorde Förr Då Allt Var Bättre” som inte alls är baserade på egen erfarenhet eller rationell reflektion – som till och med kan stå i gräll konflikt med dessa. Att människor som lever privilegierat inte i sitt vardagsliv tvingas integrera sin ide om ”vi” eller ”Amerika” eller ”rätt” i sin egen erfarenhet av vad koncepten innebär.

Väljarna är inte dumma, men de lever också i en kultur där den trygga övre medelklassen faktiskt kan leva någorlunda i enlighet med idealbilden – Girl Scout Cookies och kyrkobesök, könsordning och bordsbön, self-made men och made-over women, entreprenörskap och husägande och amerikanska flaggan. Jag tänker på Celebration, Florida – ni vet, staden som Disney byggde. På mänskor som är beredda att investera både politiskt och ekonomiskt kapital i att placera sig själv i ett samhälle där normerna är tydliga och representeras av dem själva. Sådana väljare kan inte rösta på det avvikande, och måste för att skydda sina sköra luftslott vara ganska paranoida i sin definition av normal.

Det är förstås ingen enorm del av befolkningen, men den är välorganiserad och sitter på en hel del stålar. I det folklagret går republikaneras fantasiamerika garanterat hem bättre än alternativet, precis för att det vädjar till nostalgin i stället för att hota med förändring.