Hur får man en kvinna att skrika två gånger?

Utan att försöka göra en snitsig punchline: man idkar analsex med henne och torkar penis på gardinen.

Är det roligt? Det beror väl på hur man ställer sig till heterosexuellt analsex. Det finns en spänning i att hon skriker – är det av utdragen smärta eller bara i penetrationsögonblicket? Alltså – är mannen i fråga ett svin eller bara fumlig? Den spänningen utlöses sedan av bilden av gardinen. Jag skrattar först ofrivilligt (lätt obekväm med den första bilden) och när jag senare hör skämtet igen är det ett helhjärtat garv.

En överraskande eller fumlig analpenetration är inte utanför min ram av potentiella sängkammarscenarier. Huruvida man blir störd eller arg i en sådan situation beror mer på vad som händer sedan än på mannens personlighet eller intention. Men att torka snoppen på mina gardiner är inte bara ett brott mot alla sociala konventioner, det är en avsiktlig diss av ett könsrollspaket som jag också själv har en komplicerad relation till. (När jag nyligen blev rånad innehöll min väska utöver värdesaker en essäsamling med feministisk tv-kritik och senaste numret av Martha Stewart Living. Försäkringsbolagsmannen blinkade inte ens, men den kvinnliga polisen drog lite på munnen).

Skämtet är roligt för att det sker på bägge parternas bekostnad. Mannen är förstås ett svin, men hans förnedringsprojekt är så genomgående briljant att det kanske, kanske är ren tanklöshet. Det är roligt. Kvinnan har inbjudit till en situation där mannen får och förväntas stoppa in sina kroppsdelar i hennes biologi, men om han dissar förhänget till hennes civilisation blir det andra bullar. Det avslöjar en hysterisk vardaglig dubbelmoral, lite som de där tjejerna som nog kan ha analsex med sin partner men som inte kan tänka sig att bajsa i deras toalett.

När Henrik Schyffert i ”Dokument: Humor” frågar hur man får en femåring att gråta två gånger korsar han gränsen för vad den fläckvis rasistiska och systematiskt kvinnofientliga publiken på SM i fräckisar tål. Det är ett intressant experiment och ett passiv-agressivt anfall mot publikens övertygelse om att just deras egna fräckisar på något djupare sätt är okej. Får man gära så? Mja. Pedofilihumor förekommer ymnigt till exempel i ”The Aristocrats” och, minns jag, på skolgårdarnas minst övervakade hörn. Det är alltså inte kulturellt förbjudet i praktiken, bara i vissa typer av offentliga situationer. Ja okej: det är förbjudet i nästan alla offentliga situationer.

Är femåringsskämtet roligt? Precis som i kvinnovarianten skrattar man åt elementet med nallebjörnen, men det skrattet är inte tillräckligt stort för att neutralisera den störande bilden från skämtets första halva. Rent tekniskt är skämtet i sin pedofilvariant trasigt: A-punch (sexbilden) hänger kvar och kväver den B-punch (torkandet av snoppen) som i sig är väldigt kul.

Jag menar verkligen att just den bilden är väldigt kul. Det är klassisk kontrasthumor mellan dels den förväntade handlingen och den egentliga, och dels mellan mannens själviska intention och det förmål som gardiner och nallebjörnar symboliserar (trygghet, hem, borgerliga värderingar). Handlingen är så oväntad, så överdriven, att den förvandlar manskaraktären från ett svin till en parodi av ett svin, något storartat i stället för något lågt. Det fungerar också i barnvarianten och det är det vi har så svårt att acceptera – att pedofilen förvandlas från monster till något storartat, mörkrets furste, en karaktär som är så ond att vi under den sekunden håller på honom mer än offret.

Efter kvinnoskämtets B-punch vänder åhöraren tillbaka sin uppmärksamhet till början av skämtet för att mäta sina egna erfarenheter och sin egen tolerans mot skämtets karaktärer. I barnvarianten händer det samma, men utan möjligheten att tolka den manliga karaktären i ett positivt ljus eller någon som helst vilja att leva sig in i barnets situation. Tanken drivs in i en loop mellan den störande bilden och den humoristiska. Det är obehagligt och stötande just för att skämtet är roligt, för att man redan har skrattat. Skämtet sker inte på det hypotetiska, fiktiva barnets bekostnad. Det sker på åhörarens bekostnad. Det är därför det var intelligent av Schyffert att dra skämtet för en livepublik som samlats för att skratta åt det ”förbjudna”.

Obehaget åhöraren känner inför sitt eget skratt är en extratextuell C-punch – vi har blivit ”lurade” att skratta, och det svider för att det avslöjar något om hur ytliga våra egna värderingar kan vara. Men när Schyffert drar samma skämt för SM-besökare som åtminstone killing-erans intellektuella stockholmsfans kommer att se som lätt pinsam, komiskt lägrestående, tillförs ytterligare, briljanta nivåer. Det är roligt, fast vi inte vill låtsas om det, att se de här essentiellt harmlösa människorna förnedras på sitt eget event. Det är hysteriskt att höra deras reaktioner efteråt. Man tänker sig att inga fler tävlande kunde dra sina skämt efter Schyfferts, eftersom han i ett slag har avslöjat fräckisens centrala illusion: om man verkligen föreställer sig, specifikt, vad skämtet egentligen handlar om blir det obehagligt på riktigt.

Uppvärmningsskämtet om Jannike var så till vida ett briljant val: det var inte riktigt kosher det heller. Det brukar ju berättas om blondiner och myggor. I den formen har det inte varit kul på flera decennier. Men genom att åberopa en person och ett rykte skapar Schyffert en kontrast mellan det levererade (en personlig elakhet) och det förväntade (ett generellt misogynistiskt skämt). Det var elakt, men humorn sker inte heller där på Jannikes bekostnad. Målet är våra förväntningar om fräckisar och det är därför publiken skrattar åt skämtet. Men det försäkrade också Schyffert om att publiken skulle lyssna med ögonen och verkligen visualisera det följande skämtet i samma detalj som bilden av den sugande Jannike. Det är mästerligt.

Det har blivit en del snack om att SVT censurerade pedofilskämtet men inte rätt slags snack och inte om rätt frågor. Är det olagligt att få tittarna att föreställa sig ett övergrepp på ett barn? Naturligtvis inte – de flesta hemskheterna i världen bekämpas bäst genom att tvinga den dästa medelklassen att föreställa sig vad det verkligen handlar om. Gjorde nöjeschefen Hans Rosenfeldt rätt som stoppade skämtet? Har svenska folket tjänat något på att inte höra det? Jo, så till vida att skämtet hade strukturella svagheter – men herregud, SVT har sannerligen inget filter mot dålig humor. I stället låtsas man nu att sammanhanget var fel. I DN 25.10. säger Rosenfeldt så här:

”Uppdraget är att göra ett analyserande program om humor. I ett annat sammanhang tror jag vi hade varit väldigt försiktiga att plocka bort samma skämt.”

Att dra ett pedofilskämt i ett analyserande sammanhang, där det tydligt markeras att det rör sig om en gränsöverskridning, är alltså inte okej. Men om en komiker drar skämtet i ett renodlat humorprogram behöver det skyddas av yttrandefrihetsorsaker? Nonsens.

Ärligt talat tror jag att avsikten från första början var att stoppa skämtet. Schyffert får opponera sig i kvällstidningarna som en del av programmets marknadsföringsstrategi och Rosenfeldt får framstå som en fin kille. Framförallt löper inte Schyffert någon personlig risk att förlora sin folkkärhet. I programmet leds vi fram till hans skämt via ett inslag om Andrew Dice Clay, komikern som gick för långt och slutade ses som rolig. Och nu ska jag göra det samma, säger Schyffert. Men det gör han inte alls: han drar skämtet i förvissningen om att det inte kommer att sändas om det verkligen hotar honom eller SVT eller bägge.

Resultat? En elaborat diss av publiken på SM i fräckisar. En illustration av att all humor inte är lämplig i tv. En image som lite ”farlig” utan att majoriteten av tittarna för den skulle behöver tänka på Schyffert som upphovsman till några riktigt stötande mentala bilder. Gratis reklam för programmet. Det är väldigt intelligent, väldigt civiliserat. Och lite fegt. Tidigare i samma program säger Conan O’Brian att komiker inte borde försöka skydda sin värdighet om de vill vara roliga – ett påstående som i detalj illustreras av Henrik Schyfferts mustasch. Det illustreras dock inte av hans handlande i den här frågan.

Men vad vet jag – kanske det verkligen var censur. Kanske SVT sejfar, i trygg vetskap om att ingen folkopinion går ut för att försvara rätten till att bli stötta av pedofilskämt. Kanske Schyffert verkligen var beredd att riskera hela sin karriär för att illustrera sin poäng. Det är i så fall ett civilkurage som vida överträffar till exempel Filip & Fredriks tidiga provokationer. Den åldrande Schyffert har ju en position att försvara, en framtid som älskad kulturkommentator att förlora. Oavsett vilket har ”Dokument: humor” plötsligt blivit ett lite viktigt program. Jag lyfter på hatten för hela teamet på EFTI.