Archive for maj, 2006

Nåt slags monster

28 maj, 2006

Såg Some Kind of Monster för tredje gången i söndags och satt lika fastnaglad som tidigare. Det här är mycket nära en perfekt film. Även om filmmakarna också förekommer själva lite grann, under en period då projektets vara eller icke vara ifrågasätts av bandet, är det så diskret att jag föreställer mig att Metallica ibland glömmer bort kamerorna. Dokusåpe-blicken, det där spända medvetandet om att projicera en karaktär, syns nästan aldrig – kanske killarna är för upptagna med sitt, kanske det är turnélivserfarenheten av att konstant vara omgiven av allsköns personal.

Idén om intuitiva, outbildade konstnärer är ganska ny. Det är i princip först sedan romantiken man ens kunnat föreställa sig att någon som inte är klassiskt skolad skulle kunna producera ett verk med mening och värde. I tex bildkonsten är det nuförtiden nästan tvärtom. Det ska fan till att kombinera rika föräldrar och elitutbildning med trovärdighet som uppriktig skapare.

När jag ser Some Kind slås jag återigen av hur den preromantiska fördomsprofilen ändå sitter i. Jag har varit ett Metallica-fan länge, sedan Black Album-turnén då min fräcka moster tog oss små glin (12 år?14?) till Ishallen i Helsingfors. Ändå blir jag uppriktigt förvånad över det metodiska och intellektuella sätt på vilket bandet närmar sig komponerandet av St Anger. Vad trodde jag egentligen? Att musiken liksom jammar fram sig själv? Att Metallica är nåt slags idiot savants?

Det är en konstig konstform, rocken: själva ”verket” är sällan låten – det är framförandet av låten. Eller kanske de förgängliga, ”äkta” live-versionerna snarare lever i symbios med inspelningarna. Det där är extra tydligt hos band som Manowar vars konserter fungerar precis som en gudstjänst. Församlingen må närma sig det något komiska bandet med ironi (eller åtminstone ett kärleksfullt överseende) men man deltar ändå i liturgins call-and-response, gör djävulsfingrarna för uttrycka sitt godkännande och Sign of the Hammer för att uttrycka sin grupptillhörighet. Allt för att bekräftas som en del av ett lokalt kollektiv och samtidigt få en glimt av något större. Det här gäller förstås alla rockkonserter, eller för den delen alla musikframträdanden med ett ritualiserat publikbeteende. Det är trots allt foajéchampagnen, snarare än nattvardsvinet, som väntar den intellektuella medelkassen som den naturliga uppföljaren till festivalöl i plaststop.

Some Kind of Monster avslutas med bilder från Roskilde-giget som öppnade Metallicas första turné på mycket länge. Jag var där. Jag hade inte lyssnat på St Anger än och många av låtarna var nya för mig, men det var bra: i jämförelse med vad vi hade varit rädda för var det ruskigt bra. Men när James Hetfield på slutet höll ett litet tal, tackade fansen för lojaliteten, för att ha väntat och för att ha kommit, blev jag lite generad. Jag konverserade honom en halv öl honom i baren på Storyville nån gång runt 1996 och då var det rockmanér och slusk hela vägen. Nu stod karln där med tårar i ögonen och religion i tonfallet och det kändes liksom pinsamt.

Tre Some kind of monster senare har jag omvärderat det där ögonblicket. Det var inte pinsamt alls. Det var storartat. De här killarna spelar i en liga där de – helt befogat tycker jag – jämför sig själva med U2 och Rolling Stones, men ingen tar dem på allvar för att Metallica fortfarande är jeansvästarnas musik. För att hårdrockare är förvuxna småpojkar som ska dricka livet av sig, köra jävligt fort och knäa djupt, djupt under sina hjältegitarrer.

Dramaturgiskt är det fantastiskt att Lars Ulrich i filmen inte köper, utan säljer en högkvalitativ samling samtidskonst på Christie’s. Han älskar sin Basquiat, men han behöver den inte längre. We’re in a fucking rock band.

We’re in a fucking rock band.

P.S. Vännen som gjorde att jag alltid var trygg och inte krossades av massorna eller kastades ut av portvakter eller simmade på för djupt vatten heter Roger Sittnikow. Jag slarvade bort honom: kanske alla tonårstjejer är fucked up eller kanske det bara var jag. Men när jag tänker på Metallica tänker jag också på Roger, och alldeles särskilt på en planerad video till One. Jag tror inte att den någonsin blev av, men när jag tänker på bilderna den framkallade i mitt huvud och mitt ångestladdade tonårshjärta får jag, för första gången på åratal, hemlängtan till Hesa.

Andra bloggar om:

Frälsaren och X-Men 3

25 maj, 2006

Conan the Librarian observerar att X-Men 3 bjussar på årets nakenchock: har inte Clear Channel hajat att Warren Worthington III, annars känd som Angel, har ”två granithårda bröstvårtor som man sannolikt kan skära glas med” alldeles framme? Det mest fascinerande, skriver Conan, är att Angel spelas av en uppbuffad Ben Foster . Fast det är fel. Det mest fascinerande är, att de i själva filmen, i scen efter scen, fått honom att se ut som en mycket ung, mycket urlakad Jon Stewart.

Jag har ju personligen börjat misstänka att Daily Show på något sätt kommer att producera frälsaren. Satir är ju annars ofta nåt som bara lättar på trycket, karnevalen som en sanktionerad ventil i förtrycksapparaten. Jon Stewart, Stephen Colbert och deras författare verkar dock vara beredda att gå ganska långt för att tänja på den logiken. Närmare bestämt är de beredda att ta i tills det inte är riktigt kul längre.

Naturligtvis är det bra business för Comedy Central att profilera sig genom allvarliga rebeller som vinner utmärkelser för sin journalistik. Pengar är pengar. Men medan Daily Show och Colbert Report är program, är Stewart och Colbert profiler, individer med ett enormt förtroendekapital och ett växande politiskt kapital.

Vad är motsatsen till förföljelsemani? För antingen har jag drabbats av förebildsmani, eller så har den vänsterliberala amerikanska underhållningsindustrin börjat samla sig på något sätt. Runt det komiska banéret. Eller en renrakad superhjälteängel, född Leibowitz.

Min recension av X-Men 3 ligger förstås hos Nöjesguiden.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

“Ingen i Finland var förberedd på det här”

22 maj, 2006

Nu har jag telefonerat Finland och kan rapportera om reaktionerna i natt:

Under omröstningen var gatorna öde, precis som när Finland spelar hockeyfinal, och tv-tittarnas reaktioner kändes också väldigt hockey. Varje gång Lordi fick höga poäng steg alla upp och skrek rakt ut. Finland har förstås aldrig vunnit Eurovision Song Contest förr, men en gång förnedrade vi Sverige i Globen i hockey-VM, så vi vet vad man gör när man har segrat: man släpper allt man har för händerna och går ut på gatorna.

Skillnaden är förstås att hockey brukar spelas på eftermiddagen, medan klockan redan var ganska mycket i Finland när omröstningen var över, så folkfesterna flyttade snabbt in på krogarna i stället. Vissa människor kan ha haft planer för söndagen, eller kanske egentligen varit panka, eller precis som jag egentligen förbundit sig att läsa hundrafemtio sidor av Udolpho före läggdags, men världsliga frågor bleknar som bekant inför sublima enormiteter.

Det uppenbaraste efterfestvalet var naturligtvis bögklubben DTM (f.d. Don’t Tell Mama), som hade hundra meter lång kö – längre än någonsin – av sjungande människor. (Populäraste bidrag? Finland och kanske Litauen).

– När kön var hundra meter växte den bara på bredden, för alla som kom dit kände redan någon i kön som de kunde ställa sig intill, berättar Jaakko.
– Ingen i Finland var förberedd på det här.

Här tar samtalet en paus, för vi skrattar gott åt tanken att någon skulle ha trott att Finland skulle kunna vinna Eurovisionen.

– DTM hade bara ena garderoben öppen och alldeles för lite barpersonal. På YLE [Finlands motsvarighet till SVT] fick någon stanna uppe hela natten för att klippa ihop en extrainlagd repris av sändningen.

Hela folket engagerar sig nu i planerna inför nästa år – sannolikast spelplats blir väl min gamla arbetsplats Hartwall Areena intill YLE-komplexet i Böle i Helsingfors. Jaakko påpekade dock att YLE:s nöjesredaktion sitter i Tammerfors (Tampere), och att han ö.h.t. vet det säger något om hur involverade gemene man är i projektet. Ett av de stora diskussionsämnena är tydligen vem som skall stå för underhållningen i pausen – jag gissar förstås på att de skrikande herremännen i Mieskuoro Huutajat gör minst ett inhopp: WE! WON! THE! EUROVISION! SONG! CONTEST! THANK! YOU! LORDI!

– Man vet att världen är upp och ner när en hårdrockslåt spelas åtta gånger i rad på en bögklubb och alla dansar.

Inte hela världen, dock. När Jaakko och jag jämför telefonlistor med varann inser vi att hela universum hörde av sig åt sina finska polare igår. Utom en person – vår gode vän kulturjournalisten Roger Wilson. För han är i Cannes, där de enda monstren med orörliga plastansikten som räknas trippar fram på Croisetten.

Så alltså Finland. Men det viktigaste, djupaste, osannolikaste kan ni svenskar ändå inte förstå.

Alla mina, alla våra årtionden av att troget ha tittat på den jävla tävlingen och känt hjärtat skrumpna av skam inför Kirkas ‘Jamma Jamma’ eller systrarna Kätkäs (artistnamn: Cat Cat – fonetiskt identiskt med bestämd form plural av efternamnet) fruktansvärda ‘Bye Bye Baby’. Blandningen av lättnad och frustration under perioden då vi bara fick vara med vart annat år, och sedan, med de nya reglerna, bara i semi-finalen.

Visst görs det bra musik i Finland men den är antingen alldeles för texttung för export eller helt obegriplig för schlagerpubliken. Så vi skickade, år efter år, iväg låtarna som bond-Finland tyckte lät internationellast. Det är som om ABBA hade producerats av Maud Olofsson. Och tittade ändå. Och skämdes. Finlande, zero points.

PS. Plötsligt minns jag att vi med pappa hade en tittaritual, som jag tror var nedärvd från hans föräldrahem. ESC-sändningen inleds ju alltid med EBU:s logga och signaturmelodin, Charpentiers fanfar (introt till Te Deum). Den skulle man sjunga med i, med följande text:

Oomme seitsemän seinähullua
Ei viisasten kerhoon meitä huolita
Oomme seitsemän seinähullua
Me teemme kaiken seiniä päin.

Fyndigheten går inte att översätta, men andemeningen är ungefär ”Vi är de sju galenpannorna, vi har ej tillträde till akademierna, vi är de sju galenpannorna, vi gör allting sjuhelvetes fel.”

Andra bloggar om: , ,

En kall dag i helvetet

21 maj, 2006

Som trogna Skeletorläsare vet är min kille en Man Med Principer, varav en har att göra med Eurovisionen – inte titta, och under inga omständigheter rösta. Så ja, vi käkade lite middag och kollade på A History of Violence och extramaterialet med ungarna och övervägde lite Wonder Showzen, fast egentligen handlade det bara om att jag inte ville återgå till Mysteries of Udolpho för den är SÅ SEG. När min kille ställde in maten i kylen såg vi andra vår chans. Ungarna, svartklädda och uppkopplade, har förstås hållit på Lordi hela tiden. Jag själv är från Finland. Vad fan tror ni?

Slovenien delade ut sina poäng och jag trodde inte mina ögon. Kollade på en tre, fyra länder till. Ropade på Mannen: Du kanske behöver se det här – en annan av hans Principer involverar nämligen en stark skepsis mot Carola och alla andra som öppet säger sig tillhöra Team Jesus.

När Sverige alldeles säkert hade halkat efter ringde jag Jaakko i Finland.

”Kan egentligen inte prata nu,” sa han. ”Men teologisk-meteorologiska institutet rapporterar en kall dag i helvetet.”

I bakgrunden kunde jag höra kvidandet av män i trettioålsåldern, många av dem fd metal-fans. Det finns inget bättre ord för det. Ett slags stönande, som om någon slagit dem med häpnad. I solar plexus. Väldigt hårt.

Jag ringde min mamma, och bakom hennes helt oförstående tonfall – ”vet du, jag TROR att vi kan VINNA det här” – samma kvidande från hennes kultiverade och eleganta posse. Annette och Carla och Musse och Hannele, en god middag, några flaskor vin och alldeles garanterat ingen bakgrund som hårdrocksentusiaster: ”Iiiiiiiiiiiiiiöööööööööööh. Iiiiiiiiiiöööööh.”

På finska kanalen råder chockad tystnad i långa stunder. En av kommentatorerna säger att även om vi skulle vinna kommer han nog inte att tro på det förrän tidigast i morgon. En annan säger att vi kommer att tala om den här kvällen om tjugo år, i samma tonfall som folk idag minns hur Lasse Virén ramlade och triumferade i samma OS-lopp.

När röstningstrenden blivit tydlig är det busenkelt att gissa vilka poäng som hamnar vart. Men jag gör en dundermiss när jag säger att det reaktionär-katolska Polen kommer att ge Finland lågt eller noll poäng. Den sura gubben i Warszawa är å andra sidan lika överraskad som jag. Han sitter och överväger att svälja sin tunga. Drar ett lamt skämt och väser ”Finland” så snabbt att alla först missar att det verkligen är sant. Inte ens Slavoj Zizek skulle så där på en höft kunna reda ut var dessa röstare egentligen protesterat emot. (Jag kommer på mig själv med att utgå ifrån att ingen genuint kan gilla låten).

Mamma ringer tillbaka efteråt och säger att det här, det här måste vara den största vändpunkten i ESC sedan Abba. Det finns nog de som kommer att säga att tävlingen är förstörd för evigt. Mannen Med De Starka Principerna säger först att det här kan vara bland det bästa han någonsin sett på TV och sedan att det kanske skulle vara acceptabelt att äga årets tävling på DVD.

Lordis seger väcker många frågor. Vilka var det som röstade? Var tittarsiffrorna högre än normalt? Kommer hårdrock (och av rena farten också riktig metal) att bli rumsrena i Finland nu? Eller rent av i hela Europa?

Och den sannolikt viktigaste frågan för oss finländare: när Lordi går på Presidentens Självständighetsdagsbal i december, gör de det med maskerna på sig?

Andra bloggar om: , , ,

Apa (på mödernet)

17 maj, 2006

CFH på http://www.therapeuticpictionary.blogspot.com/ (Feb 19) beskriver sin upplevelse av att se rakt in i en säls själ på Skansen.

En gång på 70-talet på ett zoo i Berlin gjorde en gorilla ögonkontakt med min far. Minnet har sedermera bundits till alla hans efterföljande ögonblick, som om de varit en konsekvens eller gåva.

När vi var barn kallade han oss ibland småapor. I ljuset av hans högaktning för gorillan upplevde jag detta som en otydlig och melankolisk ömhetsbetygelse. Även om uttrycket följdes av ett skratt och tillägget – ‘på mödernet’.

Hade han talat i en roman av tex Lars Saabye Christensen hade symbolerna förstås varit utbytbara. Den outgrundliga kvinnligheten, som förnekade mannens spelregler och gav sig av, reflekterad i det totemiserade utbytet med icke-människan.

Jag tror inte att mina föräldrar kommer ihåg hur bittra de tillät sig vara inför oss barn efter sin (önskade, vettiga, lyckade) skiljsmässa. Mötet med gorillan vet jag däremot med säkerhet att min far aldrig kommer att glömma. Det första gjorde honom mindre; det andra större. Kanske det bara är jag som kopplar ihop det med familjelivet, som både begränsade hans frihet och vidgade hans liv.

Tjugo, trettio år senare har småaporna flyttat hemifrån. Det skulle vara läge för föräldragenerationen att tillämpa alla sina erfarenheter, slå sig för bröstet, iaktta den stora världen och utöva sin frihet. I stället ser de melankoliska ut genom galler som bara finns i deras egna huvuden. Missade chanser. Ålder. Mål som visade sig vara värda mycket lite och andra som förblir ouppnåeliga. Och den där speciellt tragiska formen av perfektionism som gör att även de mest själadödande uppgifter måste genomföras felfritt, på bekostnad av allt annat.

Jag skulle vilja beskylla gorillan för detta – påstå att gåvan blev en förbannelse. Jätteapans hämnd för sitt tomma liv! Men så är det ju inte med våra gorillor. King Kong ser på människan och tänker: ”Du är nästan som jag.” Människan ser tillbaka och tänker: ”Vi är alla ensamma.” Och vissa: ”Jag kan fördriva dig genom perfektion.”

Det är vi inte. Och det kan vi inte.

Andra bloggar om: , ,

Guldklocka, Aalto-vas och värdig begravning

15 maj, 2006

Vad betyder ”hedra Bobby”?

Normalt talar vi ju, när det gäller de döda, om att hedra någons minne. Och att hedra Bobbys minne, det verkar ju alldeles rimligt: som en symbol för alla offer för vettlöst våld är det stackars barnet ypperligt.

Ypperligt, men ändå… ändå föreställer jag mig att det finns de som i sina mörkaste stunder önskar att han kanske hade varit en blond flicka med änglalikt manér, gärna lite yngre, kanske helt frisk eller med ett mer bekant handikapp som Downs syndrom. Jag hoppas förstås jag har fel. Kommer det något positivt ur hela den här fruktansvärda historien kanske det är att en liten svart kille med inlärningssvårigheter kan få vara både individ och offer med hela svenska folket.

För ni har väl märkt att det inte är minnet som hedras, utan Bobby själv? När man hedrar personer normalt brukar det vara typ en kommittéordförande med en Aalto-vas. ”Tråkigt att du hade taskig lön och risiga arbetsförhållanden i fyrtiofem år, konstapeln, men nu när du inte behöver hålla tider längre vill vi gärna ge dig en guldklocka.”

Har inte ordet ”hedersmord” liksom bytt nyans lite grann de senaste dagarna? Det första substantivet har bytt lag och det slår knut på associationsbanorna. Mordet på Bobby har givit så många människor tillfälle att demonstrera sin godhet att man, nästan lite grann, lite undermedvetet så där, kan börja tycka att det var en ganska bra affär.

För nu ska vi ju stoppa våldet mot barn. Vi ska lösa missbrukarvårdens problem. Räta ut fnurrorna i psykvården och bygga ett nätverk av tvättstugegnällare att agera angivare för killar i vita rockar eller, där inga vita finns tillgängliga, förslagsvis grannpatruller i bruna skjortor. En sån tur ändå att vi förstod vidden på problemet direkt, första gången ett barn mördades i Sverige, landet där sådant här egentligen, i svenska hjärtans stolta djup, inte kan förekomma.

Ja, faktum är att det nästan inte ens har hänt. För när man hedrar Bobby, i stället för Bobbys minne, då insinuerar man mellan raderna att Bobby i de brutalt och onödigt dödade barnens himmel, Bobby den folkvalde representanten för alla som for illa, ser ner på ett hav av röda rosor och förlåter oss våra synder. Eller oss, förresten: förlåter dem som har hedrat. De som inte vill hedra, de som envisas med att säga att han är en liten död pojke som när allt kommer omkring fortfarande är död, dem har himla-Bobby inte så mycket till övers för.

”Hjälp Bobby få en värdig begravning”. Ja herrejemine, ”värdig” är ett annat ord som kan betyda så många olika saker. Men det är det nog bäst att jag inte går in på, för idag talar Sverige helst en enda sanning med en enad röst.

P.S. En särskild eloge till Aftonbladets redaktion för den skarpa samhällsanalysen längst ner:

Osäkra vuxna får stöd genom föräldratelefonen. Men det täcker inte samhällets brister.

Doherty och jag

10 maj, 2006

Köpenhamns bästa brunch serveras på Wascator av en plirig svensk bög och solen träffar uteserveringen strax efter klockan 12. På Kastrup klockan 15.30 satte jag mig fortfarande relativt bakis för att vila lite i gaten före vi boardade. Det fanns bara en ledig stol, intill någon som också sov. När jag satte mig insåg jag att alla stissade till lite omkring mig. Det var för att han som sov intill mig var en relativt sliten Pete Doherty. På hans egen skala skulle man dock kunna säga att han såg fräsch ut. Han är smal igen.

När vi boardade dök hans bandkillar upp, halvt hysteriska, och han försvarade sig med att peka på mig och hävda att han bara har sovit här hela tiden. De var inte Babyshambles. Deras hud var som inrökta tapeter. En av dem hette Andrew. Det fanns också en gammal man som såg vagt bekant ut.

Alla inklusive herr Doherty flög ekonomiklass med oss andra apor. På Heathrow valde Doherty ut sin övernattningsväska på bandet och en man som såg ut som en illasittande polis körde iväg den vagnen med några lådor öl till ”förtullas”-spåret medan Doherty själv gick ut genom dörren utan bagage.

UPDATE! Doherthy ska ställa ut på ett galleri i London. Målningarna, som beskriver en turnéartists hårda liv, är utförda i hans eget blod (scrolla ner).