Denna anspråkslösa krönika publicerades i finlandssvenska Hufvudstadsbladet i maj i år. Jag har inget minne av att ha skrivit den, men stilen låter som min, den beskriver mitt liv, och den låg på min desktop på datorn. Jag utläser två fakta av detta: jag måste ha varit ganska trött i maj. Och att det hade något att göra med vad krönikan handlar om.
Jag jobbade kväll med en manlig kollega och vi blev lite förtroliga med varann. Kollegan ville belysa varför vår projektledare, vi kan kalla henne Anna, tidigare hade blivit så engagerad i en diskussion om föräldraskap. Hon är nybliven mamma, förklarade han.
Kollegan menade inget illa. Men när man säger ”projektledare” och ”engagerad” och ”mamma” inpå varann låter det som om Annas äggledare tagit kommandot över hela mötet. Som att hon fått något slags oprofessionellt, hormonstinnt utbrott. Så var det inte alls. I ett sakligt tonfall under en relevant debatt sade hon ungefär så här:
”Livspusslet är en av de allra viktigaste frågorna för vår generation. Hur mycket avkall kan man ge på sin karriär och sina prioriteringar utan att förlora sig själv? Kan vi föreställa oss samma föräldraroll som våra föräldrar hade?”
Eftersom jag är 28 och plastmamma till min sambos barn nickade jag bara. Jag antog att ungefär alla i min generation kämpar med samma frågor, vare sig de har barn eller oroar sig för hur det ska bli med den saken.
Hur är man tillräckligt närvarande när ens identitet och personliga tillfredsställelse är intimt sammankopplad med jobbet? Hur kan man sätta gränser och ta ansvar utan att förlora den lekfullhet som vi ”eviga tonåringar” kopplar ihop med ett lyckligt vuxenliv? Eller som det står på omslaget till Maria Svelands färska roman Bitterfittan – ”Hur ska vi få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?”
Anna använde antagligen inte ordet ”livspusslet”. Det är vad det kallas i den svenska debatten, men många av de kvinnliga karriärister det oftast pekar på är själva obekväma med etiketten. Livspusslet myntades av tjänstemannafacket som en välbehövd samlingsterm för de praktiska utmaningarna med att kombinera jobb och familj. Men i den senaste valrörelsen förknippades det i media med borgerliga försök att – som det uppfattades – få kvinnor att stanna hemma.
Många av dem som argumenterar för hemmamammor och vårdbidrag gör det på grumliga biologiska grunder, med eldunderstöd av forskarvärldens mest oreflekterande knäppgökar. Typ så här: kvinnor har känsligare fingertoppar, alltså är de bäst ämnade för barnavård, alltså är det bäst för barnen att inte gå på dagis. Vänta. Va?
Därför blir det väldigt känsligt för unga feminister att kalla det jävla pusslandet vid sitt rätta namn. Att medge, jo, ”we want to have it all”, men det går inte. Vi orkar inte. Att klangen runt trettiostrecket inte kommer från romantiska bröllopsklockor utan könsfällorna som slår igen, en efter en.
Den jämställda vardag som i princip skulle kunna leverera livet vi hoppades på är få förunnad. Till och med hos par som uppfattar sig som jämställda ges – eller tar – kvinnan större ansvar för hem och barn. Många har inte råd att låta pappan ta halva föräldraledigheten. Om mammaidentiteten är ett alternativ i stället för ett komplement till yrkesrollen kostar det dessutom på att släppa in sin karl på den planhalvan.
Mytbilden om heliga mödrar med fingertoppskänsla för blöjbyten lever kvar. Det är fortfarande förbjudet att säga det som alla mammor vet: att ibland vill man bara dunka huvudet i bordet. Blir det ens eget i stället för ungens är det antagligen bara för att man har för mycket skuldkänslor för att orka dra på sig fler.
Anna talade inte om sin egen vardag på mötet, hon talade om min. Hon talade om bristen på förebilder. Jag vill också efterlysa dem. Träd fram, bitterfittor och livspusslare! Kvinnor och män som har hittat en lösning. Berätta. Vi behöver er.
