Tidskapsel: Iä! Clubniggurath!

Eftersom H.P. Lovecraft är så mycket på tapeten 2011, och mitt eget namn dessutom figurerar i olika konspirationsrelaterade sammanhang, tänkte jag bjuda på denna goding från bomben.se som jag hittade på Way Back Machine. Den är kanske från 2003.

Bomben puffade för texten med beskrivningen “Johanna Koljonen, den enda skribent vi tänker fortsätta betala i knark” – och, en fin liten tidsmarkör, “lång – skriv gärna ut”.

Enjoy!

 

Iä! Clubniggurath!
Ph’nglui mglw’nafh Cthulhu R’lyeh wgah’nagl fhtagn.
In His House at R’lyeh Dead Cthulhu waits dreaming, yet He shall rise and His kingdom shall cover the Earth. [[2011 edit: ska nog vara: dread Cthulhu. Misstänker slagfel]]

Det har hänt så många obehagligheter under den senaste tiden, att jag tycker att vi bör ta det här tillfället i akt för att tala lite om jättebläckfisken (Architeutis dux).

Jättebläckfisken, bekant exempelvis från en detaljerad beskrivning i Jules Vernes “En världsomsegling under havet” ansågs länge vara ett mytiskt djur, men mellan femtio och hundra stycken har dokumenterats under 1900-talet. Och tror ni mig inte, ta och leta på CNN eller National Geographic efter “giant squid”, för det här är en berättelse som trots fakta ger intryck av att vara påhittad från början till slut.

Jättebläckfisken kan bli upp till 18 meter lång och i så fall väga ungefär 400 kilo. Den har aldrig observerats i sitt naturliga habitat, gissningsvis 1-3 km under havsnivån, så det kan tänkas att enstaka exemplar blir ännu större. Vi talar alltså om ett ryggradslöst djur med tio tentakler och djurrikets största ögon, med en diameter på upp till en halv meter. Jättebläckfisken har dessutom en näbb som är stark nog att kapa stålkabel. Vad vi inte vet är vad jättebläckfiskar gör. Man tror att de slåss med valar. Valar är, som alla vet, harmoniska djur som sprider positiva vibbar omkring sig, och jag står i principiellt motstånd till alla som muckar med dem. Särskilt de som också är jättelika köttätande slem-monster utan fast adress.

 

Den 19 juli i 1986 flöt ett jättebläckfiskkadaver i land på Tasmaniens kust och vetenskapsmännen var entusiastiska. Ännu gladare blev de då en till död tentakelpajsare dök upp nästan på dagen fem år senare – 20 juli 1991. Men när det ytterligare tolv år senare, på dagen, dyker upp en 250-kilos jättebläckfiskhona på samma kust måste till och med Avid Pemberton, zoolog vid Tasmanian Museum i Hobart, medge att det är “spooky”. Nå, som det heter, he doesn’t know half of it. Jag tror att Pemberton är en vetenskapnörd som inte tar skönlitteraturen på allvar, och forskar man i havsvarelser är det en allvarlig felbedömning.

I början av 1937 dog en Howell Phillips Lovecraft i sitt hem i USA efter en kort tids sjukdom. Han var vid det här laget rätt fattig men hade vuxit upp i ett välbärgat victorianskt hem. Lovecraft visade tidigt en fallenhet för både vetenskap och litteratur och hade som barn episk diktning och mytologier, särskilt arabisk och grekisk tradition, som hobby. Hans barndom präglades av att fadern, officiellt en handelsresande i silver, 1893 upplevt ett nervöst sammanbrott i Chicago. De följade fem åren fram till sin död tillbringade han i ett rum i hemmet i Providence, Rhode Island, där han långsamt slets ned av sinnessjukdom och nervfeber. Till sonen sa man att fadern låg orörlig i koma. Kanske var hans tillstånd för fruktansvärt för ett barn att se.

Lovecraft blev själv snabbt kocko av allt det här. Han var suicidal, hade en osunt nära relation till sin mor och misslyckades fullständigt i att sköta sin ekonomi eller sitt liv. Han skulle bli författare, men de enda medier som tryckte hans berättelser var pulp-tidskrifter som Weird Tales.

Lovecrafts verk samlades under hans livstid inte i bokform, men efter hans död ansåg några av hans litterära brevvänner att han ändå varit något på spåren, och såg till att han började publiceras på förlaget Arkham House. Nu vet jag att hälften av er känner obehaget krypa längs med ryggen. Kanske har ni läst någon av volymerna – At the Mountains of Madness, The Call of Cthulhu, The Shadow Out of Time. Kanske har ni kommit i kontakt med berättaräventyret Call of Cthulhu. För er som snarare känner att det rycker i mushanden – varför talar den här kvinnan om litteratur? – vill jag sammanfatta det centrala i den lovecraftianska mytvärlden.

En gång för länge sedan härskades jorden av varelser, som ur vårt perspektiv kan beskrivas som gudar. “Eldar Gods” kallas de i människornas tradition, eller lite klämmigare “The Great Old Ones”. Som med dinosaurierna senare gick tiden dem förbi och de förpassades iväg på olika sätt. Några av de läskigaste sjönk ner på havets botten där de faktiskt ligger fängslade, eller vilande, ännu idag. Den helt autentiska fiskguden Dagon som jag inte tror att någon av er känner igen från Gamla Testamentet, men kanske från en rätt medioker ny skräckfilm, var en av dem. En annan var en snubbe vid namn Cthulhu, med spolformad kropp, tentakler i ansiktet och små vingar på ryggen som minne av tiden då han levde ovan jord. De här varelserna kom delvis att föröka sig med paleolitiska slem på havets botten och avlade fram varelser som är både fysiska och kaotiska, havsmonster som vi kallar Deep Ones.

The Great Old Ones (hädanefter GOO) “vill” naturligtvis inte saker på det sättet som vi uppfattar tankeverksamhet, men de skulle må väldigt bra av att världen störtades ned i kaos och det blev omvälvningar – till exempel ett kärnvapenkrig och lite växthuseffekt som störtar ner vår barnsliga civilisation i havet. Tur som var är deras fysiska rörlighet begränsad, men å andra sidan är deras ondska så stor att de kan påverka människor via drömmar och visioner. Vem som helst kan höra havets brus i en snäcka, men om du vaknar på natten, upphetsad av skrämmande men lockande drömmar om djupet, föreslår jag att du snarast checkar in på psyket. De som öppnar sig för GOO har en tendens att bli sinnessjuka. Ibland också galna kultister. En del tar ett järnrör och går bärsärkagång, andra hänger upp folk i taket och filéar dem som offergåvor till GOO. Särskilt känsliga är de som bor och arbetar vid vatten. Det är därför valfiskarna i Norge och torskmarodörerna i Östersjön är så förbannat kaxiga – de känner att de har tentakelslemmet i ryggen. Jag skulle inte mucka med DJ:s som spelar ofta på Klara Sjö heller.

Jättebläckfisken ser alltså på pricken ut som de Cthulhi, eller cthulhu-avkommor som Lovecraft beskriver. Men nån stor författare var han inte. Tempot var ofta segt och han hade en tendens att avsluta sina noveller precis då det blev intressant, typ “jag såg något obeskrivligt glida ned för trappan… SLUT”. Vem som helst fattar att en medioker författare som envisas med att beskriva obeskrivligheter inte kommer att göra någon vidare karriär. När han inte hittade på nån bättre beskrivning brukade Lovecraft drämma till med adjektivet “eldritch”, som ungefär betyder kuslig och uråldrig. Samma saker hände jämt och ständigt i hans berättelser. Någon får tag på information, kanske dagböcker eller dokument, om fruktansvärda händelser på 1890-talet. Insikten om vad det rörde sig om, normalt ett försök av kultister att uppväcka den store Cthulhu, driver berättaren till vansinne. Tar han inte livet av sig förvandlas också han till en ond GOO-profet, tar han strid kommer han att dö. I bästa fall kan han hoppas på att vinna en strid med någon liten cthulhu. Den mång-tentaklade Cthulhu själv rår man inte på, men knattarna går det bra att spränga med dynamit.

Nu var det inte bara en jättebläckfisk som dök upp ur havet i juli i år. På Chiles kust flöt det upp en tolv meter lång geléklump, som inte omedelbart kunde identifieras som något alls. Den lokala valbevakningsmyndighten Centro de Conservación Cetacea, CCC, slog snabbt fast att det inte rörde sig om lämningarna efter en val, så man kallade omedelbart in internationella experter. Det kunde tänkas röra sig om en helt ny art.

Men det gjorde det inte. Den italienske zoologen Lorenzo Rossi, expert på vattenlevande djur, slog fast att det var samma typ av obeskrivligt – ja, vi kan kalla det eldritch – slem som senast flutit upp i St. Augustine, Florida 1896. Hundra år före jättebläckfisken i Tasmanien, men avsevärt större, och av en annan typ – preliminärt kallad Octopus Giganteus. Den har också tentakler, men färre och ingen näbb, och tillhör sålunda en helt annan familj monster än Architeutis. Slemklumpen var den gången, som nu, illa tilltygad och en exakt uppfattning om varelsens ursprungliga form kunde man inte skapa sig. Det enda de två varelserna har gemensamt är att de till utseendet påminner om den mång-tentaklade Cthulhu – och en orimlig förmåga att både avläsa människornas tideräkning och dyka upp under perioder av blodbad och stora omvälvningar. Slemklumpen från Chile i år forslades iväg till Tyskland för att undersökas närmare.

Ytterligare hundra år tidigare, 1798, knatade den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge iväg till tryckeriet med diktsamlingen Lyrical Ballads. Den publicerades den 19 september, när jag skriver det här på dagen för 105 år sedan, och var startskottet för den romatiska litteraturen på hela det engelsktalande språkområdet. Särskilt uppmärksammades den fruktansvärt skrämmande (ännu idag) balladen Rime of the Ancient Mariner, som inte bara utmärker sig genom förekomsten av ordet “eldritch”, utan även den suggestiva och i sammanghanget helt otippade raden “Yea, slimy things did crawl with legs, upon the slimy sea”.

Följande dag, den 20 september, befann sig Coleridge i redan Tyskland, där han drev omkring fram till juli följande år. Tydligen var han rädd för följderna publiceringen av hans manus skulle få. Motivet går för övrigt igen hos Lovecraft – den som publicerar information om Cthulhu kommer inte att tas på allvar av andra än de onda kultisterna, som snabbt är en på spåren. Några bekväma dödsfall senare stiger sedan myndigheterna fram och förnekar att något övernaturligt någonsin har hänt.

Men Coleridge överlevde. Något hände i juli 1799 – eller kanske var det något som inte hände – som lugnade ner honom så han vågade återvända hem. Publiceringen av hans verk var sannolikt kulmen på några år av febril anti-cthulhu-verksamhet, där det finns skäl att tro att amiral Nelson var inbegripen och där Napoleon stred på det ondas sida. Lyrical Ballads gick i nya upplagor under hela Napoleon-krigen och blev också populär i USA, där bland andra den då unge,ogifte och barnlöse Winfred Scott Lovecraft kom i kontakt med verket.

Det som fäste mitt upmärksamhet vid hela den här historien var en artikel från Global Underwater Search Team, som baserat sig på “vetenskapliga” – och då menar jag institutionella – källor som The Scientist och det republikanska språkröret Washington Post. Det var ingen jättebläckfisk, påstås det. Den första slemklumpen 1896 var inte heller någon jättebläckfisk. Det vore orimligt, så man har gjort andra undersökningar.
“Det har inte varit nödvändigt att göra en DNA-analys för att identifiera kadavret, det var fullt tillräckligt att hitta körtlar från huden, som alltså tillhört en kaskelotval.” Så säger “vetenskapsmannen Sergio Letelier” – notera att inget universitet eller forkningsinstitut anges. En Sidney Pierce från Forida håller med, han har analyserat geleklumpar i elektronmikroskop och ansvarar för att att 1995, strax innan hundraårsminnet, ha gått ut i pressen och kommit med samma “vetenskapliga” förklaring på den första slemklumpen. Lorenzo Rossi är tystad. Elsa Cabrera, chefen för valforskarna på CCC som tidigare helt uteslutit att det kunde röra sig om en val, uttalar sig tvetydigt och uppenbart under press: “den internationella uppmärksamhet som kadavret fått och den oenighet som trots allt rått mellan olika forskare om vad kadavret var, visar att vi fortfarande har mycket att lära oss om vad som döljer sig i de stora djupen.” Jag behöver inte peka ut att det är representanterna från katolska länder som på detta sätt belagts med munkavle i pressen. Katoliker har ju en annan, närmare relation till det demoniska i världen.

Men tror jag då faktiskt att den där känslan av obehag som blivit allt vanligare på sistone beror på slemmiga urgudar på havets botten? Den där känslan man får när man åker till jobbet att det är något djupt fel med världen? Melankolin man kan gripas av när vinden krusar ytan på en sjö? Det skräckinjagande ögonblick då man kastar en blick i spegeln strax innan man går ut till Blaze för att dansa och man tror, en sekund, att man ser en bild av sin egen död? Visst fan tror jag det. För jag vet att H.P. Lovecrafts far Winfred Scott Lovecraft dog den 19 juli. Och det driver mig till vansinne.

JOHANNA KOLJONEN

Johanna Koljonen skriver regelbundet om konspirationer på Bomben.

Illustration: Niki Lindroth von Bahr
Copyright © 1998-2004 Bomben Kärlek AB.