Vad är det MED mig? Varför läser jag inte omslagen på böcker som jag köper? Det är fanimej ett beroende och alldeles särskilt på bokrean. Ruset som infinner sig är inte helt olikt att shoppa böcker på fyllan, vilket som bekant är min andra stora svaghet.
Till mitt försvar: jag vet vad jag är intresserad av. Om en hardcover med spänstig 1300-talshistoria eller en detektivroman med anknytning till historiska personer går för under hudralappen har jag mycket svårt att stå emot. Men vid Gud, ibland borde man ha ögonen med sig.
Först var det fallet Matthew Pearl. Pearls genombrottsroman The Dante Club var en lovande och väl researchad historia med intressant grundupplägg. Några av USA:s ledande poeter, inklusive Longfellow, jobbar tillsammans på en översättning av Dantes Gudomliga komedi. Samtidigt härjar en seriemördare i staden, och döm om poeternas förvåning när de inser att han i detalj återskapar plågorna från Dantes Inferno. I sådan detalj, faktiskt, att nästan ingen utom de själva kan känna till verket tillräckligt väl för att vara ansvariga för dådet.
Det är en pratig thriller, men utvikningarna tangerar intressanta ämnen – humanismens och särskilt litteraturvetenskapens roll på elituniversiteten, idéer om brott, degenerering och samhällsklasser, betydelsen av och svårigheter med översättning i allmänhet och av diktning i synnerhet. Pearl är ingen stor författare, skrev jag i min läsdagbok när jag läst ut The Dante Club, men han är bra på tidsbild och behöver nog bara utvecklas lite.
Men det gör han förstås inte alls. Han håvar in sina miljoner, skrattar ett rått skratt och hafsar ihop en till roman – The Poe Shadow – om mordet på Edgar Allan Poe. Och dum som jag är tänker jag, men åh, jag ska ju forska lite på gotiken snart, det här kan ju ge lite kul kontext runt ett viktigt författarskap. Och Pearl har, visar det sig, gått till källorna och faktiskt hittat en hel del information om fallet som ingen tidigare kände till. Och hypotesen han ställer om mordet är inte alls dum. Så det är synd att karln inte kan skriva.
Jag lider av en mild utvecklingsstörning som gör att inte kan hantera obesvarade frågor. Min hjärna fixar inte det. Obesvarade frågor från flera år tillbaka kan dyka upp och plåga mig nätterna igenom. En bieffekt av detta är att jag måste läsa ut alla böcker jag påbörjar. Det är ett rent helvete. Särskilt om man om Matthew Pearl tycks skriva helt utan redaktör.
JAG VET ATT DET KAN KÄNNAS SOM EN KUL, PLOJIG RETROGREJ ATT SKRIVA OSAMMANHÄNGANDE, PRATIG ARTONHUNDRATALSDAGBOKSPROSA. ATT HA EN BERÄTTARE SOM ÄR LÄTTLURAD OCH KONSTANT IMPONERAD AV DE ÖVRIGA KARAKTÄRERNAS YPPERLIGHET.
Det kan till och med kännas som en viss tröst – att man ba’, ”åh, det är inte jag som skriver illa, det är berättaren förstår ni.”
Redan efter första sidan fäktade jag efter en rödpenna och jag svär att hade jag redigerat den här boken hade den inte landat på 370 ogenomträngliga sidor.
Det här är precis som när Patricia Cornwell fick för sig att hon skulle lösa Jack the Ripper-fallet, fast tvärtom. Hon är en thrillerförfattare som inte borde skriva sakprosa, eftersom hon uttrycker så bisarrt illa i det registret. (Hennes åsikter om att Walter Sickert var Jack vill jag inte bemöta, annat än genom att jag har kollat på några av hans skisser i arkivet på Ashmolean Museum, och han var en ganska läskig kille).
Matthew Pearl, däremot, borde skriva sakprosa. Materialet i The Poe Shadow räcker till en underhållande, populärvetenskaplig, lätt spekulativ biografi. Men som roman håller det inte. Stilistiskt eller strukturellt. Ja, faktum är att om han skulle sikta in sig på Cornwells gebiet – kriminalromaner där det blir nytt stycke efter varje mening – skulle det kunna funka. Men det här är bara skit.
Jag kunde ju ha läst omslaget. Jag blev så distraherad av de glansiga dekorationerna och den snygga designen att jag inte märkte vad det stod ovanför titeln. Det stod så här:
‘Matthew Pearl is the new shining star of literary fiction – an immensly gifted author.’ DAN BROWN, author of THE DA VINCI CODE
”Literary fiction”, Dan, är MOTSATSEN TILL KOMMERSIELL SKÖNLITTERATUR. Det betyder inte ”romaner som handlar om författare”. Att Pearl är ”gifted” kan man kanske hålla med om, och han är tveklöst intelligent. Men The Poe Shadow bevisar att det inte räcker om man inte också har smak. Och ärligt talat, vem anlitar Dan Brown som smakdomare? Knappast en förläggare som är intresserad av just det högtravande. Knappast ett förlag som skulle kunna hjälpa dig nå dit jag vet att du vill, Matthew. Sök hjälp.
Jag brukade tvångsmässigt klamra mig fast vid böcker, men det ryms inte in några fler i mitt hem. Om någon vill ha mitt ex av The Poe Shadow är det bara att skriva en rad – annars kan det från och med nästa vecka köpas för en billig penning på Kupan i Upplands Väsby.
För mig är det dags att ge mig i kast med Norman Cantors biografi av John of Gaunt. Redan på de första sidorna förklarar han hjälpsamt begrepp som ”parchment” och ”homage”, och jämför Gaunt med Rockefeller och Gianni Agnelli. Jag läste inte omslaget när jag köpte boken, kan jag ju erkänna, men nu har jag kollat. John of Gaunt presenteras inte alls på utsidan av boken, däremot kan man läsa väldigt mycket om Norman Cantor. Till exempel att Anne Rice anser att han är den perfekta historikern.
Eli, eli, lama sabaktani, säger jag, och då svarar nog Gud ”hallå, jag skickade en radiosändning, en båt och en helikopter, vad vill du mig.” Och det har han ju rätt i.
The Dante Club heter Danteklubben på svenska och har ISBN: 9137123645
The Poe Shadow har ISBN: 1400061032
Da Vinci-koden har ISBN: 9100102970
Patricia Cornwells Jack the Ripper-bok heter Porträtt av en mördare och har ISBN: 9172635452
(Jag rekommenderar ingen av dessa böcker).
Dante Alighieris Den gudomliga komedin har till exempel ISBN: 9127114686 men jag ansvarar inte för översättningens kvalitet.
Andra bloggar om: litteratur, matthew pearl, bokrean, deckare, historia, Edgar Allan Poe, Dante, John of Gaunt, Dan Brown.
Annat intressant.
Etiketter bokrean, Dan Brown, Dante, deckare, Edgar Allan Poe, historia, John of Gaunt, Litteratur, matthew pearal